Henoks bok

Det finns inget farligt i Henoks bok. Det finns inget kyrkan är rädd för. Det är ingenting "mystiskt" med just Henoks bok. Och även om somliga präster har förkastat den, så är det faktiskt just den kristna kyrkan som har bevarat den. Skälet till att den inte finns med i bibeln är ett helt annat...

Omkring år 300 f Kr (på Simon den rättfärdiges tid) beslutade de andliga ledarna inom judendomen att samlingen av heliga skrifter, Torah (vad vi kallar Gamla testamentet), var komplett och att inga ytterligare skrifter skulle fogas till. Under de följande decennierna, seklerna och millennierna fortsatte man, bland israeliterna liksom bland andra folk, naturligtvis att författa olika skrifter av alla de slag - religiösa och filosofiska verk, legender, myter, brev, romaner och debattskrifter. Det pågår fortfarande. Över hela världen. Men någon tanke på att foga dem till den samling av heliga skrifter som färdigställdes 300 år f Kr har aldrig funnits. Varken år 200 f Kr eller år 2 000 e Kr. (Och det har inget att göra med huruvida dessa andra böcker är sanna eller historiskt korrekta.)

En av de många skrifter som författades under de första århundradena före vår tideräknings början (enligt de senaste dateringarna kom den till under perioden 180-64 f Kr) var Henoks bok. Den skrevs ursprungligen på arameiska - möjligen med undantag för kapitlen 37-71 som kan ha skrivits på hebreiska - och författarna tros ha varit flera chassidiska eller fariseiska judar. Den är således en "pseudepigraf", dvs en bok som tillskrivits en annan person (i det här fallet Henok) än den verklige författaren.

Antikens judar läste naturligtvis åtskilliga böcker förutom bibeln (GT), precis som troende judar (och kristna) gör i dag. Henoksboken - som tar upp alla tänkbara religiösa ämnen, Messias, Gudsriket, änglarna, syndens ursprung, den yttersta domen, uppståndelsen etc - var uppskattad läsning som man betraktade som mer eller mindre trovärdig (ungefär som vi i dag betraktar gamla "historiska" nordiska berättelser som säkert innehåller åtskilliga korn av sanning uppblandade med legender).

När den första Jesustroende församlingen uppstod, bestod den uteslutande av judar vars enda heliga skrift var det vi i dag kallar Gamla testamentet. Där ingick alltså (av naturliga skäl) inte Henoks bok. Men under århundradena kring vår tideräknings början betraktades den av judarna som en värdefull skrift. Jesus kände utan tvekan till den. Hans bror Judas citerade ur den i ett brev som den tidigaste Jesustroende församlingen bevarade och som sedermera kom att ingå i Nya testamentet. Detta gav den extra högt anseende, och många kristna betraktade den som en sann redogörelse för händelser i forna tider.

Däremot ingick Henoks bok naturligtvis aldrig i den boksamling som den kristna församlingen betraktade som "det nya förbundets - testamentets - skrifter", eftersom de uteslutande bestod av böcker och brev som skrivits av apostlarna och deras elever, efter det att Jesus instiftat det nya förbundet, och bevarats inom den Jesustroende församlingen.

Flera av den Jesustroende församlingens mest inflytelserika personer och ledare fram till mitten av 200-talet uttalade sig i positiva ordalag om den. Tatianus (110-172) refererade till Henoks bok, Irenaeus (115-185) gav boken en autenticitet i nivå med den mosaiska litteraturen, och Clemens av Alexandria (150-220) citerade Henoks bok utan att ifrågasätta den. Tertullianus (160-230) påpekade att somliga inte accepterade Henoks bok därför att den inte ingick i den hebreiska kanon (Gamla testamentet) men ansåg själv att författaren var "den gamle profeten Enok". Origenes (186-255) och Lactantius (260-330) refererade till Enoks bok. även om den aldrig betraktats som Guds ord.

Några hundra år efter vår tideräknings början föll boken emellertid i glömska bland judarna, liksom så mycket annan samtida litteratur. Och bland greker, romare och andra folk runtom i Romarriket var intresset för Henoks bok - en obetydlig skrift på ett obetydligt språk från ett obetydligt hörn av världen - praktiskt taget lika med noll. Man hade sina egna legender och skrifter och de flesta människor hade ingen aning om att det över huvud taget existerade något som hette "Henoks bok". Så småningom var alla hebreiska exemplar utslitna och försvunna. Det enda som bevarades var några ofullständiga delar av de grekiska och latinska översättningarna av skriften.

Också inom delar av kristenheten började man bli mer kritiska mot Henoks bok, och flera inflytelserika teologer slutade att citera den. (De sista kristna författare som refererade till den var kyrkofäderna Syncellus and Cedrenus i början av 800-talet.) Det berodde i hög grad på bokens kontroversiella beskrivningar av de fallna änglarnas natur och agerande - till exempel att de hade samlag med jordiska kvinnor, vilket ansågs både stötande och omöjligt eftersom änglarna inte hade några könsliga attribut.

Även om fornkyrkans mest betydande västerländske teolog, Augustinus (354-430), menade att boken utgjorde värdefull läsning, slutade man i många församlingar att använda boken i undervisningen. Det fanns till och med präster som gick så långt att de brände de exemplar de hade för att markera sin ståndpunkt. Men i andra kristna församlingar - särskilt de som låg geografiskt närmare den ursprungliga församlingen i Jerusalem - satte man desto större värde på Henoks bok. Där utgick man från det faktum att Jesu egen bror och flera andra av de tidiga ledarna inom kyrkan citerade Enoks bok och betraktade den som trovärdig, och den ingick i den gammaltestamentliga kanon, placerad efter Femte Mosebok.

Så medan boken föll i glömska i väst, fortsatte den kristna kyrkan i öst att kopiera och bevara den på samma sätt som alla de övriga gammaltestamentliga skrifterna. I den etiopisk-ortodoxa kyrkan (som i dag med sina ca 25 miljoner medlemmar är världens näst största ortodoxt kristna kyrka) har den alltid utgjort - och utgör fortfarande - en självklar del av bibeln.

I Europa trodde man emellertid att Henoks bok var försvunnen för alltid. Det enda man hade att tillgå var några ofullständiga översättningar till grekiska och latin. Upptäckten att boken i själva verket inte alls gått förlorad, utan bevarats av den kristna kyrkan i öst, ledde till att den berömde skotske upptäcktsresanden James Bruce reste till Etiopien, som då hette Abessinien. Där köpte han år 1768 tre exemplar av Henoks bok på det klassiska etiopiska litteraturspråket geez.

När han några år senare återvände till Europa kunde han överlämna ett "mycket vackert och praktfullt exemplar i stort kvartoformat" av Henoks bok till biblioteket i Paris. Ett annat exemplar skänkte han genom biskopen av Carlisle, dr Douglass, till Oxforduniversitetets bibliotek. År 1821 publicerades den första engelska översättningen av ärkebiskop Richard Laurence som varit professor i hebreiska vid Oxforduniversitetet. Den berömda R H Charles-utgåvan publicerades 1912.

Under de följande åren hittades flera delar av den grekiska texten, bland annat ett stort grekiskt fragment, som omfattade kapitlen 1-32, i Akhmîn i Egypt. Men den ursprungliga arameiska versionen var försvunnen till år 1948 då man utforskade grotta nummer fyra i Qumran vid Döda havet och hittade sju ofullständiga kopior av boken på arameiska.

I själva verket var det alltså just den kristna kyrkan som såg till att bevara - och slutligen även översätta och publicera - denna gamla judiska skrift som ingen annan visat något intresse för under ett och ett halvt årtusende...

av Thor-Leif Strindberg

46 Kapitlet.

Och där såg jag en, som hade ett dagarnas hufvud, hvitt som ull, och hos honom var en annan, hvars anlete var såsom en människas, och ljufligt var det och likt de heliga änglarnas.
2. Och jag frågade en af änglarna, hvilken gick med mig och visade mig alla de förborgade tingen, om den Människosonen, hvem han var och hvadan han kommit och hvarför han gick med dagarnas Hufvud.
3. Och han svarade mig och sade: Detta är Människosonen, som äger rättfärdigheten och hos hvilken rättvisan bor och som uppenbarar alla det förborgades skatter, emedan andarnas Herre har utvalt honom, och hvars del inför andarnas Herre har öfverträffat allting genom hans rättfärdighet i evighet.
4. Och denne Människoson, som du har sett, skall uppjaga konungarna och de mäktiga från deras läger och de väldiga från deras troner och lösa de väldigas tyglar och krossa syndarnas tänder.
5. Och han skall störta konungarna från deras troner och drifva dem ut ur deras riken, emedan de icke prisa och lofva honom och icke heller med tacksägelse erkänna af hvem riket blifvit dem förlänadt.
6. Och de väldigas ansikte skall han förskjuta, och blygselns rodnad skall betäcka det, mörker skall vara deras boning och maskar deras läger, och de skola icke hafva något hopp att få uppstå från sina läger, emedan de icke lofprisa andarnas Herres namn.
7. Och det är de som mästra himmelens stjärnor och lyfta sina händer mot den Högste och förtrampa jorden och bo på henne, och deras gärningar äro idel orättfärdighet och uppenbara orättvisa, och deras makt är grundad på deras rikedom, och de tro på de gudar, som äro deras egna händers verk, och de hafva förnekat andarnas Herres namn.
8. Och de varda utdrifna ur hans församlings och de troendes hyddor, ur deras som blifvit vägda i andarnas Herres namn.

47 Kapitlet.

Och i de dagarna stiga de rättfärdigas bön och deras blod från jorden upp inför andarnas Herre.
2. I de dagarna skola de heliga, som bo ofvan i himlarna, samfäldt, åkalla och bedja och prisa och tacka och lofva andarnas Herres namn för de rättfärdigas blods skull, som blef utgjutet, och för de rättfärdigas bön, att den icke måtte vara fåfäng inför andarnas Herre och att domen måtte verkställas och de ej evigt nödgas vänta.
3. Och då såg jag dagarnas Hufvud, när han satte sig på sin härlighets tron och de lefvandes böcker vordo uppslagna inför honom, och all hans här, som är ofvan i himlarna och omkring honom, stod inför honom.
4. Och de heligas hjärtan blefvo fulla af fröjd öfver att rättfärdighetens tal var fylldt och de rättfärdigas bön hörd och deras blod försonadt inför andarnas Herre.

48 Kapitlet.

Och på den orten såg jag en rättfärdighetens källa, som var outtömlig och omgifven af flera vishetens brunnar, och alla törstande drucko därur och blevo uppfyllda med visdom och hade sin boning hos de rättfärdiga och heliga och utvalda.
2. Och på den tiden vardt Människosonen nämnd hos andarnas Herre och hans namn inför dagarnas Hufvud.
3. Och innan solen och stjärnbilderna voro skapade, innan himmelens ljus voro danade, vardt hans namn nämndt inför andarnas Herre.
4. Han skall vara en staf för de rättfärdiga och heliga, att de må stödja sig därpå och icke falla, och han skall vara folkens ljus och de i hjärtat bedrövades hopp.
5. Alla som bo på jorden skola nedfalla inför honom och tillbedja honom och lofva och prisa och lofsjunga andarnas Herres namn.
6. Och därför vardt han utvald och förborgad inför honom, innan världen skapades, och i evighet skall han vara inför honom.
7. Och andarnas Herres vishet har uppenbarat honom för de heliga och rättfärdiga, ty han bevarar de rättfärdigas del, emedan de hafva hatat och försmått denna orättfärdighetens värld och hatat alla dess verk och vägar, i andarnas Herres namn, ty i hans namn varda de frälsta, och han blir deras lifs hämnare.
8. Och i de dagarna skola jordens konungar och de väldiga, som besitta fästet, slå ned blicken för sina händers verk, ty på sin ängslans och nöds dag skola de icke rädda sina själar.
9. Och jag skall öfverantvarda dem i mina utvaldas händer. Liksom halm i eld skola de brinna inför de rättfärdigas ansikte, och liksom bly i vatten skola de nedsjunka inför de heligas anlete, och intet spår skola de lämna efter sig.
10. Och på deras bedröfvelses dag skall det blifva frid på jorden. Inför honom skola de falla och icke åter uppstå, och ingen skall taga dem i sina händer och upplyfta dem, ty de hafva förnekat andarnas Herre och hans Smorde. Prisadt vare andarnes Herres namn.

49 Kapitlet.

Vishetens ande är utgjuten såsom vatten, och härligheten upphör icke inför honom från evighet till evighet.
2. Ty han är mäktig i alla rättfärdighetens hemligheter, och orättvisan skall försvinna likt en skugga och ej längre äga bestånd emedan den Utvalde är uppstånden inför andarnas Herre och hans härlighet varar från evighet till evighet och hans makt från släkte till släkte.
3. I honom bor vishetens ande och dens ande, som gifver förstånd, och kunskapens och kraftens ande, och deras ande, som äro afsomnade i rättfärdighet.
4. Och han skall döma det förborgade, och ingen skall kunna föra fåfängt tal inför honom, ty han är utvald inför andarnas Herre efter hans välbehag.

Och i de dagarna skall den Utvalde sitta på sin tron, och alla vishetens hemligheter skola framströmma ur hans muns tankar, ty andarnas Herre har förlänat honom detta och förhärligat honom.