Verkligheten - en allomfattande förening

I grund och botten är verkligheten en kombination av två till varandra olika världar, det är en förening. Dessa två till varandra olika världar kan på enklaste sätt kännetecknas genom det för det blotta ögat synliga och osynliga. Flera lever idag i misstron om att det man inte kan se med sina fysiska sinnesorgan för synen, detta finns inte. Här ska tilläggas att det är skillnad mellan det att finnas, att vara, och det att finnas till, att förkroppsligas.

Jag menar alltså att verkligheten består av en förening mellan det som är förkroppsligat och det som inte är förkroppsligat. Denna förening är vad som i människan sedan lång tid tillbaka har beskrivits som kropp och själ (för att beskriva delarna i denna förening finns idag en mängd benämningar) men föreningen sträcker sig längre än till att enbart gälla i människan. Den är också något av en mellanmänsklig naturföreteelse, på gott och ont.

Med det att det också är en mellanmänsklig naturföreteelse och att det är på gott och ont menar jag att det finns något som inget hellre vill än beröva människan hennes själ, försätta henne i den misstro jag ovan omtalat och få henne att identifiera sig med sina fysiska sinnesorgan framför det att vara sitt sinne. Detta något är döden och om denna finns flera sagor skrivna av dem som har upplevt den.

Jag menar alltså att det finns en illvilja att skilja människan från hennes själ, en illvilja till att göra henne omedveten om hur det verkligen förhåller sig, en illvilja till att dela den verkliga föreningen itu och tillskriva ”verklighet” enbart vara det man med blotta ögat kan förnimma.

Hur kan jag då se denna illvilja då den är osynlig för det blotta ögat kan man fråga sig. Till att börja med handlar det om att kunna vara sitt sinne och inte något till sinnet fysiskt organ. När du är ditt sinne är du ditt medvetna, något som innebär att du bygger din medvetenhet om hur det förhåller sig med saker och ting genom bildandet av begrepp och erfarenheter. Efter en tid kommer du till att medvetandegöra det kollektivt omedvetna och det är här du hittar de flesta oegentligheterna i dagens moderna samhälle.

Du kan alltså genom att vara ditt sinne, medvetandegöra det omedvetna och därefter sedan använda förmågan till insikt se företeelser som för det blotta ögat är osynliga. Du har på vägen dit bildat dig så många nya begrepp och skaffat dig en så gedigen språkkunskap att du utan problem kan ”nedstiga till dödsriket för att sedan återuppstå”, vilket är en metafor för att, som sitt sinne, ge sig in i det omedvetna för att sedan åter komma till sans.

Några frågor eller kommentarer på det?

Ett gediget metafysiskt teoribygge, må jag säga! Jo, jag har några frågor - men de är inte av förebrående natur, utan kommer ur ren nyfikenhet och en vilja att utforska den idé du har framkastat, för att vi ska kunna undersöka dess giltighet närmare.

1) Det icke-förkroppsligade, det som vår själ består av, hur ingår det i förening med det förkroppsligade? Det torde finnas något slags kontaktpunkter eller referenser som tillåter dem att harmonisera med varandra, som till exempel då kroppen tar emot impulser från själen och tvärtom.

2) Har det icke-förkroppsligade en substans? Hur hänger det samman för att förbli som det är? Jag tänker mig att min själ måhända förändras, men det finns ändå en konsekvens i dess konstitution som säger mig att den måste besitta en substantiell struktur?

3) Om illviljan har en substans, och denna substans är samma som själens, har den då själens egenskaper, som till exempel en medveten vilja, eller är den bara en passiv kraft, ett rent "varande" i sig självt?

Okej!


Sambandet i föreningen är en förbindelse genom återspegling. Någon sönderdelad (analytisk) förklaring om hur detta går till kan jag inte ge dig och jag menar att du genom en sådan inte heller får någon kunskap om vad denna "förbindelse genom återspegling" är, endast vad den i sådana fall har för beståndsdelar.

Föreningen har alltså ett samband, en naturlig funktion mellan det som är och det som finns till, mellan det obegripbara och det begripbara, något jag kallar "förbindelse genom återspegling". Något som fungerar i endera riktning.


Beträffande det icke-förkroppsligade när det gäller den av mig nämnda mellanmänskliga naturföreteelsen ser jag det handla om en kamp mellan två mentala krafter, medvetenheten och omedvetenheten.

Då det kommer till det icke-förkroppsligade i människan skulle säga att medvetandet har en väsentligt avskild (abstrakt) natur i form av ett jag och avpersonifieras för att hänga samman och förbli som det är. Det saknar struktur men har skaparens naturliga förmågor att skapa (bilda begrepp), återskapa (minnas) och uppleva. Det omedvetna i människan är känslostyrt.


Illviljan är enligt mig en strävan baserad på känsla och inte på medvetenhet. Själva illviljan kan vara medveten men det är inte medvetenhet den är baserad på. Illviljan kan också vara helt omedveten, som exempelvis vid uttrycket att "vägen till helvetet är kantad av goda föresatser". Vad som känns som varandes en god avsikt, leder inte alltid till något gott. Man kan alltså göra illviljan en tjänst utan att själv vara medveten om denna.

Vad gäller dessa beståndsdelar, av vilka den tangibla världen är en och den icke gripbara/begripbara är en - kan vi ha någon kunskap om dessa beståndsdelar i sin tur? Det slår mig, att eftersom dessa världar är en återspegling av varandra, måste vi kunna finna att det som gäller i den ena världen har en klart bestämd motsvarighet i den andra världen. Och denna motsvarighet, säg i den icke gripbara världen, kommer stå i ett förhållande till andra ting i sin egen värld, som liknar det som det ursprungligen återspeglade har med de ting som det står i relation till i sin egen värld.

På så vis kan vi väl få kunskap om den ena världen genom att betrakta den andra, och tvärtom? Genom att tydligare begripa vår själs struktur, kommer vi också begripa den fysiska världen, och vice versa? Verkar detta resonemang rimligt?


Jag förutsätter, utifrån hur du har satt upp dessa båda polariteter, att det som "är" inte kan begripas, och heller inte kan begripas av oss. Ska det som "finns till" därför förstås som att det är av en lägre dignitet än det som "är"? Emedan det första kan begripas av våra enkla förstånd, medan det andra, fastän det är liksom en spegelbild av det första, existerar på en "högre" nivå dit våra sinnen inte kan nå att begripa?


Vi vet alla hur vi kan ha ett sinnestillstånd i ena minuten, för att raskt byta stämning i nästa. Ja, många människor ter sig som rena vindflöjlar som inte själva styr över sitt temperament utan driver omkring varhelst deras känslor bär iväg med dem. Därför verkar det vid en första anblick riktigt att säga, att själen saknar en egen struktur.

Men frågar vi oss då, vad finns det väl i vår värld som kan sägas vara själens spegelbild? Ty jag är säker på att dessa världar vilka ju tillsammans utgör världsalltet, måste ha skapats i perfekt symmetri för att alls kunna ingå i ett sant återspeglande förhållande, och detta är ju grunden på vilket vårt världsbygge vilar, inte sant?

Men, och detta är ett rent tankeexperiment från min sida, skulle vi då kunna säga, att själen "lånar" egenskaper från mängder av olika företeelser och liv i vår värld? Att den liksom maneten kan följa viljelöst med strömmarna eller som trädet kan vila i lugn och växa genom sig själv? Skulle detta vara en lämplig förklaring på det märkliga fenomen som vi kallar själen?

Ja, det menar jag.


Ja, i ens medvetna eller omedvetna - och på gott eller ont.


Visst.


Information kan du få om den ena genom att betrakta den andra, men huruvida den information du får är missledande eller ej är ju något man måste undersöka och komma fram till på egen hand. Antingen leder den till större omedvetenhet om hur det verkligen förhåller sig eller så handlar det om upplysning. Är du observant kommer du att upptäcka intalan, suggestioner, ordförvrängning, manipulationer och annat djävulskap - något som pågått i det kollektivt omedvetna under en längre tid.


Jag menar att det ena ska leda det andra, att vad som "är" ska leda vad som "finns till". När det kommer till människan är det hennes jag som ska leda hennes kropp, därmed inte sagt att man inte ska lyssna till sin kropp. Och naturligen är det den enskilda människans organisation av sig själv som leder samhällsutvecklingen - och inte något satt i system som idag.


Det existerar på en sådan "nivå" eller rättare sagt i en sådan form dit sinnet kan nå och säga sig vara. Där kan sinnet uppleva varat och därifrån kan sinnet begripa icke-varat. Det handlar om att inte fjättra sinnet vid något eller bygga det på något annat än den egna erfarenheten.


Man skulle kunna säga att det antingen råder anarki, hierarki eller monarki i själslivet - själv är jag monark i och med mitt själsliv och det är också något jag råder andra att utveckla i sitt själsliv för att inte förlora självbemästringen.

Anarken saknar självbemästring, hierarken rangordnar och bygger systematiskt upp en bemästring som ska gälla alla (något typiskt i dagens statsväsen och dess anhängare) och monarken är realist och har utvecklat sin självbemästring genom sina egna erfarenheter.


Du får det att låta som om allting var gott i detta världsallt, jag ser det vara en kamp mellan något man skulle kunna kalla harmoni och total kontroll. De själar du efter en tids betraktande av omgivningen kan se slits ständigt mellan det att vilja behärska sig själva och det att leva under en omedveten kontroll.

Det finns alltså något som inte leder till något gott i världsalltet (i det stora hela och i det långa loppet) - och det är också det jag ämnar återspegla iom mitt ställningstagande i den kamp jag kan se.


Som ett fritänkande jag kan du dra vilka samband du vill i form av liknelser mellan det naturliga/onaturliga (maskinella) och själslivet/själsstruktur, vad som dock är viktigt för själens överlevnad är att man i sitt själsliv lever mer som det naturliga än det onaturliga (maskinella), att man kan röra sig naturligt, snabbt och framför allt oförutsett. Då undgår man att bli en "maskinell själ" och blott bli en kugge i ett maskineri eller en bricka i någons spel. Då har man uppnått den verkliga innebörden av "free your mind" och kan antingen ägna sig åt att skapa småsinthet eller storsinthet i sig själv och andra.