Det är dags att göra nått nyskapande och roligt så jag ska berätta för er alla om en väldigt sjuk och cool händelse: den gången jag testade den hallucinogena drogen DXM. Inställningen var att detta skulle va en skitdrog med upphypat rykte. Men vi var milt sagt up for a suprise...
Det som står nedan är enbart det jag kommer ihåg, resten minns jag inte eller är omöjlig att förklara med ord.
Bakgrund: allt hände väl för lite mer än ett år sedan då jag och en polare (vi kan kalla honom Fredde) pluggade långt bort uti skogen på en högskola.
Skolans lokaler kunde hyras ut efter studierna med allt vad det innebar.
Fredde fick de åtta tabletterna på posten dagen innan och lånade skollokalen tillsammans med de två kurskamraterna Anna och Joel.
Vi satt ett bra tag framför datorerna och då Anna och Joel (två klasskamrater) hade fått nog för kvällen och gick så skred vi till verket.
20:45 Då var det dags! In med fyra tabletter (1g totalt) i varje munn. Jag har efteråt hört att det är för mycket för första gången men här skulle det dock inte sparas på krutet.
21:05 Efter ett tag framför datorn och tycker jag det var dags för att gå ut och ta en cigg.
När vi kom ut minns jag att jag sa nått i stil med: "jag känner mig lite yr".
21:10 - Tillbaka in igen bestämmer vi oss för att gå till filmrummet för att softa där.
Vi slänger på Silent Hill (huge misstake!) och sätter oss i soffan. Fredde börjar nu må dåligt och går iväg för att spy. Han kommer tillbaka med ett sjukligt leende på sina läppar: "ahh jag mår bättre nu".
Jag minns att jag precis började göra en mental mordplan på jäveln jag trodde lurat oss när min kropp blir röd och börjar svälla upp. Jag frågar Fredde om han ser det också. Han nekar men jag tror honom inte. Han börjar då asgarva och säger att jag ser helt vansinnig ut, "som en galen professor!". Jag förstår inte riktigt vad han menar och vi båda börjar nicka instämmande att det hela börjar slå. Andningen blir tyngre, verkligheten laggar, pupillerna skitstora, tiden förvrängs och det börjar klia över hela kroppen (särskilt i hårrötterna). Efter att ha kliat som en galning i 10 minuter går det över. Ingen av oss kan längre hänga med i vad som händer i filmen förutom att det är mörkt och mycket hemskt. Synen hackar nu totalt när jag tittar mig omkring och realiteten känns riktigt avlägsen.
21:20 - jag flyr från soffan och slänger mig ner på madrassen framför TVn. Allting laggar nu och så fort jag stänger ögonen spelas det upp sjuka filmer på ögonlocken. Tillägas bör nu att tidsuppfattningen är lika med noll och istället för att göra nått konstruktivt faller vi båda in i hallisarnas värld. Majoriteten av denna tid vet jag inte om jag har ögonen öppna eller stängda, antagligen ett mellanting. Fredde blir nu sur på mig för han tror vi är nere i datasalen och pratar med Joel och Anna när jag ser så uppenbart galen ut.
? - Jag ser klart och tydligt att dörren in till rummet är en dörr men samtidigt vet att den dörren egentligen är Joel (vilket den förvandlas till då och då) och försöker fundera ut varför Joel gör på detta sätt. Plötsligt då ser jag en enorm, röd, åkerskördartraktor med en kompis ansikte på (han ser förövrigt ut som killen i MIB dom blåser skallen av hela tiden) åka in i rummet. Precis när han kör över mig tänker jag nått i stil med "ohohh! here we go". Och det gör vi...
Helvetet - Jag klättrar plötsligt på en köttig vägg och tittar ner där jag ser en kokande hjärna som pulserar och bubblar. Jag tänker för mig själv att vad jag än gör så får jag inte tappa greppet och ramla ner i hjärnan för då blir jag galen. Tillslut ramlar jag ner och jag ser hur hela världen trycks ihop till en platt, röd mark framför mig och himlen är gul. Plötsligt hör jag brummande läten (i efterhand kom jag på att det var kylskåpet i köket brevid) och för varje läte vågar marken till och blir mer och mer köttig. Plötsligt ser marken ut som en åker gjord av kött och svarta ögon börjar titta upp därur. Det hela är grymt läskigt och jag bestämmer mig för att fly. I samma stund ögonen öppnas på mig stängs dom igen och det jag såg när de var öppna förvrids i min skalle till oigenkännlighet. B l a såg jag ytterliggare en kurskamrat komma krypandes i taket med reptiltunga och till midjan ner en ormkropp. När jag sa till honom att komma ge fan och komma ner därifrån blir han sur på mig börjar flyga omkring som en ettrig insekt i hörnen av rummet. Nu börjar dessutom nojan komma att jag fått en psykos och blivit galen. Min kropp består nu enbart av mina ögon som börjar svävar omkring i rummet och utforskar allt.
Platå Sigma - Jag är nu övertygad om att jag är död och minns inte längre vem eller vad jag är. Jag är helt enkelt en kraft i denna värld. Vissa kallar detta för egodöd och jag är än idag övertygad om att jag hade en utomkroppslig upplevelse. Inget jag säger kan beskriva vad jag upplevde eller såg då, även om jag kan försöka med att säga att jag var bara positiv energi i en negativ värld. Tid och rum är nu bara illusioner av något så mycket större. En dröm känns mer verklig än detta stadium och jag inte alla pallar detta stadium psykiskt.
Väsendet - Tillslut träffade jag (eller mitt essens?) ett väsen av nått slag som jag måhända inte kunde kommunicera med men jag förstod det ganska väl ändå. Som sagt existerar inte tid och rum längre men det närmaste jag kan beskriva det som var en röd, köttig sol med bruna armar av... just det, ölkorv.
Han/hon/det var förvisso rätt obehaglig, men egentligen bara mäktig och missförstådd, även om jag kände att jag faktiskt inte vill ha nått med den att göra. Så jag lämnade väsendet i fred. Plötsligt försvinnar allting och jag befinner mig i ett vitt växthus med en läkare och vad jag nu känner igen som min mamma ståendes över mig.
Doktorn säger "din son har blivit galen" och mamma börjar gråta. Märkligt nog var det här det sköna börjar.
Jag reser mig nu från madrassen och går som en robot till toaletten för att pissa, efter ett tag lyckas jag. Sen går jag in i studiesalen där vi har samling varje morgon och lägger mig i en annan soffa. Fredde säger att vi borde dra snart och jag replikerar med att "jag sover här jag."
Himlen - allting försvinner igen och jag är nu nått spermieliknande som svävar i mycket hög fart längst ett järnrör i en blå himmel. Järnröret kröker sig lite då och då och allting är bara skithäftigt. Jag träffar andra spermier längs vägen som jag känner stor samhörighet med, dom är mina vänner. Allting går skitsnabbt och vi tävlar mot varandra lite då och då. Jag älskar dom.
Vaken - Jag hade nyss börjat ramla tillbaka till helvetet när jag slår upp mina ögon och upptäcker att jag på nått vänster gått tillbaka till madrassen i TV-rummet och lagt mig. Fredde stövlar in med bestämd blick, stänger av TVn och säger heroiskt "vi måste ta oss härifrån!". Jag höll med. Jag hade aldrig sett sett Fredde så körd förut och upptäckte dessutom att han hade fått ett tredje öga och såg ut som ett troll ju mer man tittade på honom.
Flykt - Att röja bort bevis och låsa, samt fly från lokalen var lättare sagt än gjort. Vi gick ordagrant som robotar och man nojade hela tiden för att slappna av i musklerna för man var då orolig att kroppen skulle flyga iväg i olika riktningar. Jag minns att jag tittade ner på mina fötter när jag gick och tyckte dom rörde sig som på en marcherande soldat i snabbspolning. Det fascinerande var att man behövde bara titta åt ett håll och tänka en tanke så började man gå ditåt, det var som att styra en maskin man satt i. Detta tyckte vi var väldigt häftigt. Det var faktiskt så häftigt att när vi väl fått på oss skorna och jackorna så glömde vi bort vad det var vi skulle göra och vandrar planlöst omkring i biblioteket ett tag tills vi kommer på att vi skulle dra. Dexxen har nu börjat släppa lite.
Utgång - Ute är det objektivt sett pisskallt och mitt i vintern, men båda finner kylan svalande och härlig. Vi tjittjattar om vad sjuk upplevelse detta var och våra mekaniska gångstilar. Jag stannar upp och beundrar en enorm, vit träkyrka på vägen till studentbostaden.
Studentbostaden - Väl framme är vi tvungna att vara pisstysta då alla andra sover. Jag fick dra mig upp längs trappräcket och var varje gång orolig att jag skulle krossa allt jag tog tag i med mina händer. Tillslut kom vi in i vårt nedsläckta rum och lade oss i våra sängar. Plötsligt trillar jag ut ur sängen med en duns som med lite tur väckte hela huset och kravlar tafatt i kojs igen när jag uppgivet kommer på att "helvete det är inte ett täcke jag har på mig, det är en boaorm... fyfan va drygt". Därefter blir jag sur på Fredd för jag tror han har lurat in mig i fel rum och att vi nu lagt oss hos främlingar. När jag inser att det är rätt rum kommer jag också på att jag måste pissa. När jag kliver upp ur sängen är hela rummet spacklat i svartvitt och alla affischer är ersatta med Hitlerporträtt och jag hör mexikansk musik i bakgrunden samtidigt som jag tänker för mig själv: "detta är ju Hitler-sombrero tema!".
Jag tipptappar helt fuckad med robotstil ut ur rummet och nedför trappan till toan i bara kallingar. Väl inne på toan ser jag att det till vänster om mig står en livs levande barbar. Jag paralyseras av skräck och sträcker upp min hand sakta för att lite osäkert hälsa på honom. Han gör likadant och det är ungefär nu jag fattar att det är min spegelbild jag glor på och att jag ser fullkomligt skogstokig ut.
Efter ett bra tag på toa lyckas jag pissa och går utan problem upp och lägger mig.
Dagen efter - Jag vaknade vid 12-tiden. Jag hade missat halva dagens lektioner. Jag har i efterhand fått höra att folk känner sig helt slaktade efter en dxm-tripp. Inte jag, jag mådde toppen! Enda nackdelen var att jag hade sår på armarna efter jag kliat mig som en tok. Samma dag upptäckt jag också att den stora, vita träkyrkan jag hade sett dagen innan egentligen var en liten, grå biograf.
The End
Det som står nedan är enbart det jag kommer ihåg, resten minns jag inte eller är omöjlig att förklara med ord.
Bakgrund: allt hände väl för lite mer än ett år sedan då jag och en polare (vi kan kalla honom Fredde) pluggade långt bort uti skogen på en högskola.
Skolans lokaler kunde hyras ut efter studierna med allt vad det innebar.
Fredde fick de åtta tabletterna på posten dagen innan och lånade skollokalen tillsammans med de två kurskamraterna Anna och Joel.
Vi satt ett bra tag framför datorerna och då Anna och Joel (två klasskamrater) hade fått nog för kvällen och gick så skred vi till verket.
20:45 Då var det dags! In med fyra tabletter (1g totalt) i varje munn. Jag har efteråt hört att det är för mycket för första gången men här skulle det dock inte sparas på krutet.
21:05 Efter ett tag framför datorn och tycker jag det var dags för att gå ut och ta en cigg.
När vi kom ut minns jag att jag sa nått i stil med: "jag känner mig lite yr".
21:10 - Tillbaka in igen bestämmer vi oss för att gå till filmrummet för att softa där.
Vi slänger på Silent Hill (huge misstake!) och sätter oss i soffan. Fredde börjar nu må dåligt och går iväg för att spy. Han kommer tillbaka med ett sjukligt leende på sina läppar: "ahh jag mår bättre nu".
Jag minns att jag precis började göra en mental mordplan på jäveln jag trodde lurat oss när min kropp blir röd och börjar svälla upp. Jag frågar Fredde om han ser det också. Han nekar men jag tror honom inte. Han börjar då asgarva och säger att jag ser helt vansinnig ut, "som en galen professor!". Jag förstår inte riktigt vad han menar och vi båda börjar nicka instämmande att det hela börjar slå. Andningen blir tyngre, verkligheten laggar, pupillerna skitstora, tiden förvrängs och det börjar klia över hela kroppen (särskilt i hårrötterna). Efter att ha kliat som en galning i 10 minuter går det över. Ingen av oss kan längre hänga med i vad som händer i filmen förutom att det är mörkt och mycket hemskt. Synen hackar nu totalt när jag tittar mig omkring och realiteten känns riktigt avlägsen.
21:20 - jag flyr från soffan och slänger mig ner på madrassen framför TVn. Allting laggar nu och så fort jag stänger ögonen spelas det upp sjuka filmer på ögonlocken. Tillägas bör nu att tidsuppfattningen är lika med noll och istället för att göra nått konstruktivt faller vi båda in i hallisarnas värld. Majoriteten av denna tid vet jag inte om jag har ögonen öppna eller stängda, antagligen ett mellanting. Fredde blir nu sur på mig för han tror vi är nere i datasalen och pratar med Joel och Anna när jag ser så uppenbart galen ut.
? - Jag ser klart och tydligt att dörren in till rummet är en dörr men samtidigt vet att den dörren egentligen är Joel (vilket den förvandlas till då och då) och försöker fundera ut varför Joel gör på detta sätt. Plötsligt då ser jag en enorm, röd, åkerskördartraktor med en kompis ansikte på (han ser förövrigt ut som killen i MIB dom blåser skallen av hela tiden) åka in i rummet. Precis när han kör över mig tänker jag nått i stil med "ohohh! here we go". Och det gör vi...
Helvetet - Jag klättrar plötsligt på en köttig vägg och tittar ner där jag ser en kokande hjärna som pulserar och bubblar. Jag tänker för mig själv att vad jag än gör så får jag inte tappa greppet och ramla ner i hjärnan för då blir jag galen. Tillslut ramlar jag ner och jag ser hur hela världen trycks ihop till en platt, röd mark framför mig och himlen är gul. Plötsligt hör jag brummande läten (i efterhand kom jag på att det var kylskåpet i köket brevid) och för varje läte vågar marken till och blir mer och mer köttig. Plötsligt ser marken ut som en åker gjord av kött och svarta ögon börjar titta upp därur. Det hela är grymt läskigt och jag bestämmer mig för att fly. I samma stund ögonen öppnas på mig stängs dom igen och det jag såg när de var öppna förvrids i min skalle till oigenkännlighet. B l a såg jag ytterliggare en kurskamrat komma krypandes i taket med reptiltunga och till midjan ner en ormkropp. När jag sa till honom att komma ge fan och komma ner därifrån blir han sur på mig börjar flyga omkring som en ettrig insekt i hörnen av rummet. Nu börjar dessutom nojan komma att jag fått en psykos och blivit galen. Min kropp består nu enbart av mina ögon som börjar svävar omkring i rummet och utforskar allt.
Platå Sigma - Jag är nu övertygad om att jag är död och minns inte längre vem eller vad jag är. Jag är helt enkelt en kraft i denna värld. Vissa kallar detta för egodöd och jag är än idag övertygad om att jag hade en utomkroppslig upplevelse. Inget jag säger kan beskriva vad jag upplevde eller såg då, även om jag kan försöka med att säga att jag var bara positiv energi i en negativ värld. Tid och rum är nu bara illusioner av något så mycket större. En dröm känns mer verklig än detta stadium och jag inte alla pallar detta stadium psykiskt.
Väsendet - Tillslut träffade jag (eller mitt essens?) ett väsen av nått slag som jag måhända inte kunde kommunicera med men jag förstod det ganska väl ändå. Som sagt existerar inte tid och rum längre men det närmaste jag kan beskriva det som var en röd, köttig sol med bruna armar av... just det, ölkorv.
Han/hon/det var förvisso rätt obehaglig, men egentligen bara mäktig och missförstådd, även om jag kände att jag faktiskt inte vill ha nått med den att göra. Så jag lämnade väsendet i fred. Plötsligt försvinnar allting och jag befinner mig i ett vitt växthus med en läkare och vad jag nu känner igen som min mamma ståendes över mig.
Doktorn säger "din son har blivit galen" och mamma börjar gråta. Märkligt nog var det här det sköna börjar.
Jag reser mig nu från madrassen och går som en robot till toaletten för att pissa, efter ett tag lyckas jag. Sen går jag in i studiesalen där vi har samling varje morgon och lägger mig i en annan soffa. Fredde säger att vi borde dra snart och jag replikerar med att "jag sover här jag."
Himlen - allting försvinner igen och jag är nu nått spermieliknande som svävar i mycket hög fart längst ett järnrör i en blå himmel. Järnröret kröker sig lite då och då och allting är bara skithäftigt. Jag träffar andra spermier längs vägen som jag känner stor samhörighet med, dom är mina vänner. Allting går skitsnabbt och vi tävlar mot varandra lite då och då. Jag älskar dom.
Vaken - Jag hade nyss börjat ramla tillbaka till helvetet när jag slår upp mina ögon och upptäcker att jag på nått vänster gått tillbaka till madrassen i TV-rummet och lagt mig. Fredde stövlar in med bestämd blick, stänger av TVn och säger heroiskt "vi måste ta oss härifrån!". Jag höll med. Jag hade aldrig sett sett Fredde så körd förut och upptäckte dessutom att han hade fått ett tredje öga och såg ut som ett troll ju mer man tittade på honom.
Flykt - Att röja bort bevis och låsa, samt fly från lokalen var lättare sagt än gjort. Vi gick ordagrant som robotar och man nojade hela tiden för att slappna av i musklerna för man var då orolig att kroppen skulle flyga iväg i olika riktningar. Jag minns att jag tittade ner på mina fötter när jag gick och tyckte dom rörde sig som på en marcherande soldat i snabbspolning. Det fascinerande var att man behövde bara titta åt ett håll och tänka en tanke så började man gå ditåt, det var som att styra en maskin man satt i. Detta tyckte vi var väldigt häftigt. Det var faktiskt så häftigt att när vi väl fått på oss skorna och jackorna så glömde vi bort vad det var vi skulle göra och vandrar planlöst omkring i biblioteket ett tag tills vi kommer på att vi skulle dra. Dexxen har nu börjat släppa lite.
Utgång - Ute är det objektivt sett pisskallt och mitt i vintern, men båda finner kylan svalande och härlig. Vi tjittjattar om vad sjuk upplevelse detta var och våra mekaniska gångstilar. Jag stannar upp och beundrar en enorm, vit träkyrka på vägen till studentbostaden.
Studentbostaden - Väl framme är vi tvungna att vara pisstysta då alla andra sover. Jag fick dra mig upp längs trappräcket och var varje gång orolig att jag skulle krossa allt jag tog tag i med mina händer. Tillslut kom vi in i vårt nedsläckta rum och lade oss i våra sängar. Plötsligt trillar jag ut ur sängen med en duns som med lite tur väckte hela huset och kravlar tafatt i kojs igen när jag uppgivet kommer på att "helvete det är inte ett täcke jag har på mig, det är en boaorm... fyfan va drygt". Därefter blir jag sur på Fredd för jag tror han har lurat in mig i fel rum och att vi nu lagt oss hos främlingar. När jag inser att det är rätt rum kommer jag också på att jag måste pissa. När jag kliver upp ur sängen är hela rummet spacklat i svartvitt och alla affischer är ersatta med Hitlerporträtt och jag hör mexikansk musik i bakgrunden samtidigt som jag tänker för mig själv: "detta är ju Hitler-sombrero tema!".
Jag tipptappar helt fuckad med robotstil ut ur rummet och nedför trappan till toan i bara kallingar. Väl inne på toan ser jag att det till vänster om mig står en livs levande barbar. Jag paralyseras av skräck och sträcker upp min hand sakta för att lite osäkert hälsa på honom. Han gör likadant och det är ungefär nu jag fattar att det är min spegelbild jag glor på och att jag ser fullkomligt skogstokig ut.
Efter ett bra tag på toa lyckas jag pissa och går utan problem upp och lägger mig.
Dagen efter - Jag vaknade vid 12-tiden. Jag hade missat halva dagens lektioner. Jag har i efterhand fått höra att folk känner sig helt slaktade efter en dxm-tripp. Inte jag, jag mådde toppen! Enda nackdelen var att jag hade sår på armarna efter jag kliat mig som en tok. Samma dag upptäckt jag också att den stora, vita träkyrkan jag hade sett dagen innan egentligen var en liten, grå biograf.
The End
