Citat:
Ursprungligen postat av Saxon_Flix
Folk verkar låtsas att vara kära. Per definition är väl kärlek ändå att man kan skära ut sitt eget hjärta och ge den till sin älskade. Jag kollar runt mig och ingen av dessa "par" skulle ha gjort detta. Har kommit fram till att folk vill bli hela och tror att deras andra hälft är en annan person?
Har aldrig haft en tjej och vill aldrig ha en. Vad är vitsen? Träffa 10 pers och knulla runt med de tills man hittat en "speciell". Som är en vanlig partner man hittat lite senare i livet. Man gifter sig och skaffar barn och sedan skiljer man sig?
Varför är detta så bra?
Stämmer utmärkt; folk tror att de är halva utan en annan person när de i själva verket måste vara hela personer för att kunna fungera tillsammans med en annan.
Själv har jag haft flera flickvänner, dock var det några år sedan den sista, men jag kan se tjusningen i det kortsiktigt: vi är ju sociala varelser (påstås det) och under tidiga faser av ett förhållande får man se alla fördelar med en ny person; denne/denna anstränger sig då för att visa sina mest positiva sidor, allt är en dans på rosor, livet leker och man gör bara trevliga saker tillsammans. Men men; så småningom kommer vardagen krypande och den där underbara varelsen börjar bli mer mänsklig, börjar ställa krav, har egna åsikter och idéer, vill göra helt andra saker än man själv vill, prioriterar saker annorlunda än man själv gör och kort sagt inkräktar på ens eget lebensraum istället för att snällt infoga sig på det vis man själv skulle vilja.
Ibland får iaf jag lite nostalgi i ögonen när jag tänker på den första tiden, men sen minns man den senare också och då skakar man av sig hela tankebanan precis som en nyvaken gnuggar sömnen ur ögonen på morgonen.