Usla musei-utställningar

Stockholm begåvades häromåret med en tydligen misslyckad musei-utställning som lyckats förolämpa ursprungslandet. Denna gång var det maya-kulturen som förvandlats till lekplats för kreativa batikkärringar utan egentligt intresse för ämnet.

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_918469.svd

Digga den gamla sågningen:

http://www.svd.se/kulturnoje/konst/artikel_318222.svd

Var det inte samma museum som gjorde en usel utställning om Kina (?) häromåret? Eller var det Etnografiska?

Vad sysslar branschfolket med? Hur svårt kan det vara?

- F.G

Fast förolämpningen bestod tydligen i att de inte gjort mer reklam för just Guatemala, troligen då med just batikkoftorna som tänkt målgrupp. Att Guatemalas ambassadör är missnöjd med en utställning behöver ju inte vara grund för att underkänna hela utställningen.

Ifall ett museum gör ett djärvt försök med ett nytt format för att nå en ny målgrupp, och enligt utvärderingen (refererad i dagens SvD) lyckas rätt bra i just den målgruppen, då har jag svårt att se det hela som ett rent misslyckande.

Nu kanske de har fixat till problemet, men Malmö museer invigde förra året en ny om Malmös historia från 1850 fram tills idag. Problemet var det inte gick att läsa på skyltarna. Texten var i svart och satt på glasskivor som hängde från taket. På de flesta ställena var det för mörk bakgrund så det var omöjligt att se vad det stod. Superklantigt!

Det finns dock massvis av intressanta och bra utställningar runt om i landet. Försök att besöka de olika länsmuseerna. Där finns guldkornen...

"Spelet om Maya" var ett skräckexempel på när vänsterflummiga ideer om postmodernism, värde- och kunskapsrelativism och postkollonialism får härja fritt på skattebetalarnas beskostnad. Jag skrev ett islket mejl till Historiska Museet som jag aldrig fick svar på.

Många museer har tyvärr blivit lek- och experimentstugor för allsköns batikkärringar. Konstupplevelser, vänsterpolitisk ideologi och subjektivitet har ersatt saklig information, objektivitet och vetenskap. Förakt för det egna, kunskapsrelativism och mångkulturalism genomsyrar allt vare sig det handlar om forntida kulturer eller samtidsfrågor

Det vore jättekul om du ville posta det här - kanske ger lite mer kött på debattbenen :-)

Jag tycker att det är väldigt tragiskt att museet med ett av världens största magasin av systematiskt insamlade praktartefakter (allt fint som har hittats i landet har i århundraden skickats till Historiska), så otroligt sällan nyttjar sin begränsade yta till att faktiskt visa upp dessa saker. Ofta på bekostnad av rena konstutställningar (eftersom vi tydligen inte har några konstmuseum i Stockholm). För några år sedan upptogs t.ex. en av de största utställningsrummen på Historiska av en jättelik projektorduk visandes en film när en snubbe åkte på autobahn och mumlade monotona ”dikter”, på repeat.

Anyways, de som jobbar där i sanning vänsterdrivna kulturrelativister. De gick t.o.m. så långt att de sparkade arkeologerna från museet och tillsatte skådisar som guider. När besökarna ställde konkreta frågor om föremål fick de svaret ”Ja, vad känner du?” (eftersom de inte kunde svaren). Maya-utställningen hade goda intentioner. Den ville skapa en diskussion kring vems förhistoria som ska visas upp och hur förmedlingen ska gå till. Alla håller ju inte med om att expertens klassiska monologlärande, utan deltagande publikinteraktion, är det bästa sättet. Inte heller att man bara ska få ta del av statusföremål (eftersom eliten var en sån pytteliten del av befolkningen).

Nu tror jag tror inte att det finns nån objektiv kunskap eller knappt ens vetenskap inom ämnen som historia och arkeologi, men jag tycker i alla fall att man kan respektera de välbelagda antagandena och bildningen hos de människor som är mest lärda inom ämnena. Som det är nu, innebär alla såna här ”demokratiseringsbeivringar” attityder som a la klassiskt sossemanér försöker bekämpa att någon ska erkännas mer kunnig än pöbeln. Och det är som sagt synd att såna här intentioner så ofta är på bekostnad av den svenska historien, som folk har rätt att förvänta sig att ta del av på Historiska.

Muséer verkar inte fylla någon funktion som kunskapsförmedlare. Men vad kan man förvänta sig när till exempel Historiska Muséets chef varken har disputerat i historia eller i någon annan vetenskap. Hur illa utbildade är då inte skaparna av utställningarna? Biblioteken och framförallt arkiven är betydligt trovärdigare och intressantare kulturinstitutioner. Ibland anordnar arkiv utställningar av material, särskilt historiska dokument, som är betydligt mer lyckade och kulturellt relevanta än muséernas tafatta, malplacerade, flummiga trams.

Alltså det här gäller rimligtvis en alldeles förkrossande majoritet av alla kunskapsförmedlare i Sverige. På bara en handfull skolor har man disputerade rektorer. Känns kanske inte riktigt som ett relevant argument?


Kanske är hela frågan, återigen, ett missförstånd m a p målgruppen för de utställningar som ses som usla.

Tack för ditt inlägg - många bra poänger.

Nu är jag inte arkeolog, men jag har svårt att tänka mig ett bittrare öde än att skaffa sig en rejäl akademisk utbildning för att sedan besvara samma fråga från hundratals besökare i ett ekorrhjul av guidade turer.

Så: Vad svarade egentligen arkeologerna på samma frågor? Är det självklart att arkeologerna kunde ge bättre svar - givet utställningens syfte? Kanske bättre då att proffsen får koncentrera sig på att bygga bättre utställningar.

Du kan ha rätt, men vad jag ville få fram var att inom det kulturella ABM-området (dvs samarbetet mellan Arkiv, Bibliotek och Muséer) har muséer betydligt lägre andel disputerade tjänstemän än framförallt arkivinstitutionerna och det finns uppenbarligen skäl att anta att det påverkar kvaliteten och trovärdigheten av deras kulturförmedlande verksamhet.

Rimlig poäng.

Jag tänker såhär: Ifall muséernas målgrupp är sådana som skrivit en avhandling på det område en viss utställning täcker, och målsättningen är att ge dessa specialister en chans att lära sig något nytt genom detaljstudier av diverse artefakter eller djupare diskussioner med sina disputerade kollegor som är specialister på samma område (och då rimligtvis förvaras i små arkivlådor vid de tillfällen en annan period ska täckas), då är det extremt viktigt att all personal är disputerad.

En annan möjlig målsättning för ett museum är kanske en mer renodlat pedagogisk uppgift med lekmän som målgrupp. Isåfall är det förvisso fortfarande viktigt att muséerna kan få tillgång till expertis vid behov, men personalens kompetens bör kanske isåfall ha en tyngdpunkt på pedagogik.

En rimlig målsättning för ett museiverksamhet är väl att landa någonstans i mitten, eller att i någon mån täcka de båda extremerna. Isåfall verkar det i mina ögon inte orimligt att exv en ledare är odisputerad eller att det ingår skådespelare (eller pedagoger) i personalen kring en utställning.

Samtidigt blir det ju tragiskt om det inte finns någon kulturell eller historisk kompetens vid muséerna, men så är väl ändå inte fallet?

Mja, det är fler än 10 wordsidor...