Vad är definitionen av den normala människan?

I media så definierar man ofta den typiska svensken som: Svensson, volvo, två barn, radhus och är sportintresserad.

Men om man bortsett ifrån fasaden och alla dessa faktorer som egentligen inte säger ett dugg om människan bakom tar det steget djupare. Vad är egentligen normalt männskligt beteende? Vad är det som gör att männisor beter sig som de gör och driver dem frammåt?

Inom vetenskap och psykologi så diskuteras ofta två läror, den humanistiska och den biomedicinska synen på människans utveckling och förutsättningar. Under dessa kategorier så har en rad olika teorier om människan presenterats, en av de mest intressanta är i mina ögonen en av de biomedicinska synsätten "biostatistiken". Denna syn på människan menar helt simpelt att om man drar ut ett procentuellt snitt över vad de flesta människor sysslar med och drar ett medel ifrån det så har man den "normala människan", normalitet är friskt, och andra mindre vanliga beteenden klassas som sjukt för att göra det enkelt. Vad är det som talar för/emot denna teori? Är alla människor lika mycket värda? Eller är man kanske mer värdefull som normal eller onormal?

Min stora mening med den här tråden är inte att vi skall sitta och fördömma varandras åsikter eller argumentera mot varandra, utan att var och en skall få definiera normalitet för honom/henne.

Mina tankar kring normalitet:
En normal människa är för mig ingenting, inte om man definierar normalitet som ett biostatistiskt begrepp.

Jag har till exempel personligen väldigt svårt att förstå hur människor orkar se en fotbollsmatch och njuta av det, men med tanke på att den procentuella majoriteten av män i min ålder tycker det gör ju mig till en outsider och någon utanför gruppen. Jag har ett arbete som förknippas med kvinnor, jag tycker inte om öl och tycker inte om att med öppna rutor, hög hip hopmusik och en bil som kostar mindre än ett par av mina jeans maxa ur motorn framför några fjortisar som väntar på bussen.

Jag har ganska tidigt konstaterat att jag faller utanför den biostatistiska synen på män i min ålder. Gör det mig till en sämmre människa? Meningen med att överhuvud taget försöka definiera normalitet är väl att någon vill framstå som bättre och tillföra mer till gruppen än någon annan?, frågan jag då ställer mig själv är: Skulle den normala människan klara sig utan den onormala?

I mina ögon är det den normala människan som håller vårat samhälle flytande och igång, men det är den onormala människan som gör att vi utvecklas och att vårat samhälle drivs frammåt. Utöver det så anser jag att det finns en rad underkategorier, mer eller mindre viktiga individer för våran verksamhet här på jorden. Pratet om att alla är lika mycket värda som man matades med under lågstadiet har jag aldrig köpt, men jag anser att det är fel att dömma människor efter utseende och ras, men inte efter beteende. En Afrikansk man som jobbar hårt för att föda sina barn är i mina ögon mer värd en en pappersvändarpappa som köper sin son en dyr moped på dennes 15-årsdag. Den typiska människan i mina ögon är självisk, har dålig humor, tror att han vet allt om något för att han har läst en artikel i vetenskapens värld och skulle inte lyfta ett finger för en annan människa om han inte själv fick ut någonting av det. Men han är likväl nödvändig för att vårat samhälle skall fungera.

Jag har lärt mig att respektera den normala människan, även om en stor del av dessa människor verkligen äcklar mig. Jag kan inte gå en vända på stan utan att må dåligt av att se personer som lever för att vara som alla andra, likväl som att jag stör mig på människor som gör allt för att synas och för att vara mest extrema i sina handlingar/utseende.

Jag kan leva med mig själv för att jag inte är som alla andra, men ändå inte sticker ut på något sätt. Jag har ännu aldrig älskat en människa trotts att människor älskat mig, men jag vet att jag drar mitt strå till stacken genom att inte vara en i mängden, jag vet att den normala människan ser mig som konstig och det är det som ger mig motivation att leva vidare...

Jag har liknande tankar som dig på flera punkter. Jag äcklas också av normalitet. Människor som är förblindande av tanken att man måste passa in. Man gör avkall på sig själv och sin unika personlighet bara för att man ska vara som alla andra, man får inte sticka ut eller vara utanför.

Jag själv ser mig också som onormal. Jag har heller aldrig riktigt varit som alla andra. Det händer väl att jag har tendenser som du säger dig ogilla, när det gäller att vara högljudd och extrem. Detta beror dock mycket på att jag ibland finner det mycket roande att reta upp de normala. Det är verkligen kul att se hur förbluffade vissa blir. "Men så kan du inte göra, det är ju pinsamt. Fan, alla kollar". Det får en att känna sig säker på sig själv och se de andra som lite patetiska.

Jag gillar inte att använda uttrycken normal/onormal. Dock är man väl så pass överöst med skiten så att det slinker ur en då och då. Pinsamt, minst sagt. Men det bevisar bara hur sjukt samhället är. Det är en sak att vara rent ut sagt skadlig för andra eller för samhället, då kan jag förstå att folk ser ner på en. Men en person som står för sådant kan knappast klassas som onormal, snarare skadlig.

Att ordet "onormal" ens har negativ klag tycker jag är förjävligt. Likaså är det förjävligt att ordet "normal" har positiv klang. Jag tycker det är fel att använda dessa begrepp. Alla är vi en produkt av vårt livsförlopp, bara för att någon visat sig gå en egen väg ska den personen inte behöva ta skit. Ett drömsamhälle för mig är väl när man kan få vara sig själv och bli respekterad för detta på samma grunder som alla "normala". Samtidigt kanske det inte är det då jag njuter av att kunna gå min egen väg och känna mig så bra medan alla andra bara är main stream och inte tänker själva. Haha, svårt det där.

Hur som helst så förtrycker denna normal-mentaliteten många människor. Folk med annat samlevnads/sexuellt eftersträvande än förhållande main stream kille-tjej, folk som klär sig utmärkande på olika sätt, folk som har utmärkande åsikter etc. etc. Detta gör samhället förpestat. Detta skapar utanförskap. Men främst är det väl de elitistiska som ser ner på andra som går miste om att lära känna fina människor och komma till nya insikter. Det är de som går miste om något, de går miste om att utvecklas som människor. De lever kvar i sin lilla bubbla.

Folk borde vara mer öppensinnade!

Det som är normalt mänskligt beteende är att du kan göra PRECIS vad du vill förutom om du skadar någon.

Det gör dig till en sämre människa om strömmen du inte följer är för en bättre värld.


OK. Alltså är du precis lika normal som alla andra. När du anser att det är dåligt när onormal har negativ klang samtidigt som normal har positiv klang.

I "mina" kretsar (som egentligen är en person) så anses det normala vara dåligt. Vi hatar rent ut sagt det normala och vi önskar död åt dessa varje dag. Men vi står för det

Fråga till TS, är du lycklig?

Normal, eller norm-al, alltså: "norm-följande".

Den som är normal följer de rådande normerna för hur man ska vara.

Det finns alltså inget som är i sig självt normalt. Det dikteras av våra normer, som är beroende av kulturen vi lever i.

Onormal har en klart negativ klang. Jämför med den närmast sjukliga känslan som finns inrymd i det besläktade ordet Abnorm.

Utanförskapet är inbakat i själva begreppet o-norm-al, när man ser till dess rötter. Men det onormala finns, och måste finnas, i alla samhällen. Det måste vara det dåliga, det oönskade och smutsiga som det normala kan "ligga an emot" och i triumf jämföra sig med.

Men det segerrusiga rop som finns på den "normales" läppar, tystnar tvärt i den stund historien i sin grådystra tyngd vältrar sig över honom med all sin fakticitet. Vad är hans "normalitet"? Jo, inget annat än "anpassning" efter normer som han inte själv har tänkt fram; normer som vi snart inte ens skall minnas att vi har glömt.

För dessa tankespöken har han offrat något som egentligen borde stå honom dyrare än livet självt, om han var man nog att erkänna det - han har givit bort sin heder.

CurryCurre återkommer med fler Nietzschianska pastischer i framtiden, håll i hatten gott folk.

Normal för mig är att vara den man är.

För mig betyder normal att man är som folk är mest. Ett genomsnitt på alla egenskaper helt enkelt.

Det finns ingenting som säger att normala är "bättre" än onormala eller tvärtom, men jag tror de flesta kan hålla med om att normala människor är bra mycket mindre intressanta än de som inte är normala

Håller med här.

Vi protesterar hellre i onödan än när det redan är för sent.
Vi gillar rutigt, men det betyder inte att vi lever ett inrutat liv.
Vi tror på fördomar som är statistiskt belagda som efterdomar.
Vi avskyr hen, inte för att det påminner om en höna, men för att den inte har några ägg med poäng.