Citat:
Ursprungligen postat av Sixtensson
Det där är inget särskilt stockholmskt utan ganska rikstalspråkligt, givetvis med dialektala undantag. Att man säger spelade är mer av ett läsuttal.
Som nordsmålänning uttalar jag inte retroflexer (fort, fors, pärla, hörn, varning blir fott, foss, pääla, höön, vaaning) och /r/ vacklar i ganska många ställningar, som märklig > määkli(g), verkligen > vääklien, bergsget > bääjsget. /r/ försvinner också ofta i slutet av ord, "jag så några hästa vi krönet". /a/ kan dra lite åt å-hållet. Ett götamålsdrag är att y ofta uttalas som /ö/, möcket osv. Några andra gamla götamålsdrag som lever kvar är att man istället för exempelvis flott säger flôt, med långt ô och kort t, brôte istället för bråte osv.
De /r/ som faktiskt uttalas är ofta ganska markerade. Det, tillsammans med satsmelodin som går ganska mycket upp och ner (som Lagrells trevliga dialekt i klippet) gör att vissa tycker det påminner om göteborgska (götebosska), en bild som snabbt försvinner så fort talaren har tungrots-r istället. Uttalet av /i/ drar något åt /ij/-hållet, inte riktigt Lidingö-i men det är det närmsta jag kan komma på.
Vad gäller ordförrådet brukar folk reagera på att man oftast säger jämte
och inte brevid. Kniven ligger jämte gaffeln [knive ligge jämte gaffen] exempelvis.
Att inte uttala retroflexer är ett ganska vanligt i ett flertal dialekter. Själva uttalar jag aldrig rd,rl,rn eller rs...Det heter gål (gård), kar (karl), päälo (pärla), gan (garn), foss (fors).
Och i andra sammanhang uttalas är + den efterföljande vokalen: helg, bjärg ('berg' inte bärj utan bjärg), bark, bort m.m.
Att långt i och y är j-mättat är också ganska vanligt medan långt o jämte u brukar vara w-mättade.