När man vet varken ut eller in...

Storhet och storlek är ointressant, de flesta lider alltid brist på någon. Då måste man visa styrka, eller passivitet, lika barn leka bäst.
Mänsklighet leker ofta mellan ynklighet, styrka och passivitet.
Overkligheten finns däremellan, en skugga som både finns och hotar.
Det overkliga som varken är starkt eller svagt.
De gånger som vi upplever det som inte finns eller det som inte kan finnas.
När man ser andra eller sig själv som en del i ett spel eller som en del av en värdslighet som spelar emot en själv.

Exempelvis en kompis som begår självmord och man som människa tar till sig den personens självbild eller världsuppfattning. När man egentligen som person aldrig egentligen kan förstå varken tanke eller handling. Men ändå vill man, man försöker förstå fast all tanke och all självbild är precis tvärtom.

Självkänsla är ett dåligt ord för moral, samfundhet, likriktning, svensson-menatlitet. En del av samhället som aldrig bet sig fast i den förankring av det som kallas självsäkerhet.

I grund och botten är vi alla ynkryggar som söker anledning att finnas och vara i den oövervinneliga anledningen som kallas liv.