Vacker text på svenska?

Vintersaga av Ted Ström

http://www.anitalinder.se/vintersaga.html

Deklamera fristående från tonsättningen. Vemod är vackert i måttlig dos.

Möjligen finns Vintersaga anpassad för Öresundsbron, men säger du inget
så märker nog inte mexarna uteblivna sirener i Malmö.

Motsvarande utan vemod: Jag ger dig min morgon av Fred Åkerström
http://www.anitalinder.se/JagGerDigMinMorgon.html

1. Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.

2. Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.

Jag stannade - högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått vägen,
som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt - men det går.

(Nils Ferlin)

Lars i kuja av Gustaf Fröding

Vid Bymon på vägen till Byn,
där bor Lars i Kuja i skogens bryn.
I hemmanet Byn, om jag ej tar fel,
de äga, han och hans käring,
en hundradetrettiotredjedel
med äng och med åker och äring.

Men ängen är skäligen klen
och åkern mager och äringen sen,
ty allt som växer åt Lars är sten,
och sten är dålig förtäring.
Men Lars har armar och Lars har ben,
och gnidig och seg är hans käring.

Han plockar och gräver och sliter och drar,
och käringen spar,
den som spar han har,
av nävgröt ha de sin näring.
Och länsman kommer och länsman tar
och Lars han sliter och Stina spar,
och fast han knappt äger skjortan kvar
så tror Lars i Kuja på bättre dar,
så ock Lars i Kujas käring.

[ɵ] är ganska exotiskt eftersom det är en rundad hög central vokal. Om ett språk har en hög central vokal så brukar det vara det orundade [ɨ].
/ɵ/:s status är väl egentligen ganska instabil eftersom ljudet saknas i flera svenska dialekter: i stockholmska har det smält ihop med /ø/ (mörkna~murkna), och i skånska och finlandssvenska med /u/ (rutt~rott). Finns säkert fler fall.

Antagligen för att det typsnitt som Flashback i vanliga fall använder (Verdana?) inte har IPA-tecken, så då kallar webläsaren in ett annat teckensnitt som i det här fallet har andra höjd- och storleksinställningar.

Visst var'dena.

Omkring tiggarn från Luossa (Dan Andersson)

http://runeberg.org/svartbal/01.html

----

Gustaf Fröding är förstås i en klass för sig. En morgondröm är mustig,
varken mer eller mindre, samtidigt en tidlös hyllning till Livets egen kraft.
Ariens land syftar troligen mot Indien och Söderhavet. Det har framför allt
inget med sentida tolkningar av blonda arier att göra. Humlen står för
djungelns lianer, eller vise versa. Den sista strofen var i sin sakliga elegans
politiskt laddad.

http://members.tripod.com/minata/visa_16_okt.html

Inte i alla positioner, dock. mest obligatoriskt just framför r.

I finlandssvenskans fall rör det sig inte om någon ihopsmältning. Det är bara vatusvenskar som "hör in" det finlandssvenska korta u-ljudet till det närmaste vokalen i den rikssvenska fonotaxen. "Tunna" och "tomma" uttalas med tydligt åtskild första vokal på finlandssvenska - åtminstone på "högsvenskan". (Om det sedan finns bondmål som gör annorlunda vill jag inte ta nåt ansvar för det. )

Särskilt hög tycks den mig normalt inte, snarare halvlåg. Men bland de typologiskt underrepresenterade vokalerna är den sannolikt likväl.


Där har den väl genom sammanfallet snarare befäst sin ställning, i alla fall på fonetisk nivå, eftersom det väl är nybörjarna som anslutit sig till hamburgarna & Co., inte tvärtom som i fallet göbbe o.s.v.?

Och på vissa andra håll har den äldre bakre artikulationen bevarats, ja. I standardspråket kan man dock betrakta den centrala vokalen som rätt stabil.