I en annan tråd var frågeställningen varför finns orgasmen?
En fråga jag själv personligen tror enbart beror på att vi skall få en skjuts att fortplanta oss.
Naturen hjälper till så att säga.
Men detta förbannade relationsdrama som vi hela tiden råkar ut för??
Varför i hellsike blir man kär/förälskad utan att man vill?
Varför i hellsike kan man inte stänga av, även om man vet att denna förälskelse leder en rakt ner i hell?
Trots att man vet att det är åt helvete så går man ändå där och drömmer.
Man känner och mår kaotiskt bra blandat med en förtvivlan över dessa känslor man egentligen skulle vilja stoppa upp någonstans för att gå vidare.
Men inte nog med det!!!
När någon annan plötsligt en dag på någotvis visar känslor. Inte one night feelings, utan när man inser att bekant/vän etc har fallit för en, ja då jäklar börjar man bygga upp en försvarsmur. Man tom börjar tycka SÄMRE om personen än man gjorde innan! Hur jäkla sjukt är inte det?
Själv minns jag det tydligt när det hände mig själv förra gången. En jättetrevlig tjej som jag skrattade och umgicks med. Så en dag insåg jag att hon för fasen hade känslor och ville ta ett steg till!
Jag, som själv var i samma båt fast åt ett annat håll.
Plötsligt så slutar man att vara den man nyss var eftersom man blir 'irriterad' på den som har känslor för en själv samtidigt som man gör allt för att bli älskad av den man själv vill ha.
Hur tänkte naturen här egentligen?
Varför i hellsike kan man inte stänga av sina känslor om man inser att detta vore det bästa??
Edit: Särskrivning
/VV