Enbart tro på sig själv.

Finns det något specifikt ord för att motsätta sig all 'tro', religion, övertygelse, regler, och normer?

T ex, när jag resonerar med bekanta om religion, och jag har ett par i kretsen som klassar sig som satanister, och dom säger att dom motsätter sig kristendom, när enligt mig satanism kan klassas som inte bara en filosofisk ståndpunkt, utan även en sorts religon, där satan inte är som en gud, då i satanismen så finner man ingen gud utan tror mer på att världen endast är materiell, därför tycker dom att satan var den perfekte symbolen för deras religions principer (så att säga att själen är i motsats till kroppen, gudar i motsats till köttiga varelser, ett paradis i motsats till jorden etc.). Då ifrågasätter jag dom, då genrellt sätt dom sitter och argumentar att dom inte tror på något eller någon, men satan symboliserar ju en levnadsstil, och då följer dom någon sorts lära, och tillbehörande etik och moral.

Jag själv anser att jag bara tror på mig själv, jag är och universum är. Det finns inget högre väsende, jag bestämmer vad som är rätt och fel, då lagar och regler är bara lagstiftarnas norm, och inte min. Anser jag att det är rätt att döda, så är det inte fel, då jag har bestämt att det är rätt, det enda jag gör är att anpassa mig efter samhällets normer, för att "det är så man gör, förstår ni?

Jag tror inte på att leva efter regler, normer, bara mina egna ståndtagnaden. Och innan någon påpekar det, jag tycker inte att samhället borde se ut som jag tänker det, då det skulle förmodligen skapa rätt stor hybris bland massan, och kaos. Ändå så är dessa ståndtaganden något som betyder mycket för mig.

Nihilism i någon mening låter det som. Stöpt i Nietzsches tänk.

Eftersom människor inte kan vara säkra på något egentligen, så måste vi förlita på oss på något för att känna oss säkra. (Om man inte ignorerar faktumet eller bara är allmänt dum) Vissa människor förlitar sig på religionens påståenden, vissa på vetenskapens och andra på att motsätta sig allt som en viss religion eller en typ av vetenskap säger. Man kan till exempel leva på att motsätta sig själva moralen och ändå inte behöva undra. Annars kan man stanna utan bevis och spendera hela livet i hopp om att förstå på ens egna logiska nivå. Det är bara att välja.

Finns ingenting kvar och inget som kan vägleda en människa(regler, lagar, o. s. v), så finns bara samvetet kvar.
Ja, detta i bästa fall, då... För låter man(en människa)sig icke styras av regler o. d, så bör man(en människa)låta sig själv vägledas av sitt samvete...
Ja, detta i den mån detsamma nu finnes.
Sedan detta jag- tänkande hos människor.......; vi behöver väl alla varandra? Hur kan man då bara tänka på sig själv??

Varför bry sig om vad man skall tro på? Jag tycker personligen just nu att pragmatismen är det vardagligen överlägset bästa sättet att möta dagen, livet och alla dess händelser.

Funkar det så funkar det, man behöver inte alltid veta varför det funkar eller hur man kan optimera allt. Filosofiskt/logiskt/rationellt/matematiskt optimala lösningar/strategier är oftast varken praktiskt, ekonomiskt eller politiskt möjliga. Tror du att din chef alltid tycker att det är okay att du tar en månad "ledigt" för att logiskt och matematiskt skapa ett teoretiskt optimalt system för något skitproblem?

Varje situation har unika element och om man väljer att utgå ifrån någon teoretisk, moralisk, etik eller annan utgångspunkt så blir det bara skit av allt om det blir något alls. Men väljer man att skita i att tänka mer än nödvändigt för att uppnå tillfredsställande resultat så har man fler möjligheter i livet och man har chans att uppleva mera.

Att du tror på den kristna guden ett ögonblick (när du hänger ihop med kristna människor) kan vara pragmatiskt, samma gäller alla andra trosystem och antal gudar beroende på vilka du umgås med och vad som du önskar uppnå. Bara idioter konfronterar andra om detta inte gagnar ens egna intresse.

Jag har inga problem att i ett ögonblick vara agnostisker, i ett annat ateist, i ett annat monist, i ett annat nominalist, i ett annat cyniker, i ett annat skeptiker, i ett annat pantheist och allt vad det heter.

Det gäller att fråga sig vad ens mål är. Om du inte har något mål så är inget handlingssätt bra förutom det som medför att du inte dör eller upplever smärta på något sätt. Fast å andra sidan så söker vissa aktivt smärtan.

Bara idioter är övertygade om saker, förutom när det gäller ens egna övertygelser. Allt är verktyg för att uppnå resultat, och då menar jag ALLT, till och med dina fisar.

Ibland tror jag att jag är djävulen, ibland tror jag att jag är en person som överensstämmer med mina minnen av hur jag var tidigare, ibland tror jag att jag är gud, ibland tror jag att jag är en dator, ibland tror jag att jag inte existerar, ibland tror jag att jag är mer värd än andra (och ibland mindre), ibland tror jag att jag vet allt (och ibland vet jag ingenting), ibland tror jag att jag kan vara vad som helst jag vill och tror på. Tror du att du är vad du tror att du är? Kan du vara mer än du tror att du är?

Vad är man egentligen för någonting om man lägger så mycket vikt i vad man tror för något?