Hittade en insändare på SvD Synpunkt idag. Den påstås vara skriven av en artonårig tjej men uppvisar ett språk som jag inte förknippar med hennes generation. Jag tror att den är ett falsarium. Vad tror ni? Kan man se på språket att något omöjligen kan vara skrivet av en viss människa ur en viss generation?
Här insändaren i sin helhet:
Här insändaren i sin helhet:
Citat:
Sverige må vara en välfärdsstat, men standarden är lågt satt. Det räcker inte med att vara nöjd med det som redan finns, förbättringar måste efterlysas. Jämt och ständigt.
Jag är blott 18 år men jag har redan förlorat förtroendet för det svenska samhället. Vid en sådan oansenlig ålder kan en person hållas för att vara ung och dum, med all rätt. Det är dock för nesligt att unga svenskars ideal, förväntningar och förhoppningar skall grusas i ett sådant tidigt skede som i de sena tonåren.
En del av att vara ung är att drömma och planera. Vissa kan skratta åt sina drömmar på äldre dagar, andra förverkligar dem till både sin och andras glädje.
Det svenska samhället har svikit mitt förtroende genom sin låga standard, genom att svenskarna är nöjda med det som är.
Jag må vara ung, med dum är jag icke. Jag tog studenten från ett av Stockholms finaste gymnasium, med några av de bästa betygen. Fylld av passion och förväntning inför högskolan och det efterföljande yrkeslivet sökte jag till en av Stockholms finaste sjuksköterskeutbildningar och blev antagen. Äntligen skulle mitt vuxna och yrkesverksamma liv ta sin början!
De första tre veckorna gick an, men jag började tvivla. Allt eftersom hösten fortskred och blev till en snöfattig vinter grusades mina drömmar och mitt hopp. Den fina utbildningen jag hade blivit lovad, som en av Stockholms finaste och mest prestigefyllda, höll inte måttet. Standarden var lägre än jag trott vara möjlig.
Det hafsas med arbeten, lärarna är utan passion. Eleverna sväljer det, utan att ifrågasätta standarden. Jag kan lämna in arbeten jag arbetat med i en kvart (om ens det) och få högsta betyg och lovordas.
Mina föräldrar har alltid hävdat att de fruktar sin ålderdom som kan medföra sjukhusvistelser. Som sjuksköterskestudent har jag kommit att förstå vad de menar.
Jag föreslår att svenskarna som ett enat folk skall börja tänka och ifrågasätta, även det som tidigare setts som sant. För standarden måste höjas, Sverige måste kunna leva upp till sitt namn som välfärdsstat. De ungas passion får ej kvävas i sin linda.
För vilka, om ej de unga, är framtidens hopp?
Insändare av Elisabeth Andersson
Sollentuna
Jag är blott 18 år men jag har redan förlorat förtroendet för det svenska samhället. Vid en sådan oansenlig ålder kan en person hållas för att vara ung och dum, med all rätt. Det är dock för nesligt att unga svenskars ideal, förväntningar och förhoppningar skall grusas i ett sådant tidigt skede som i de sena tonåren.
En del av att vara ung är att drömma och planera. Vissa kan skratta åt sina drömmar på äldre dagar, andra förverkligar dem till både sin och andras glädje.
Det svenska samhället har svikit mitt förtroende genom sin låga standard, genom att svenskarna är nöjda med det som är.
Jag må vara ung, med dum är jag icke. Jag tog studenten från ett av Stockholms finaste gymnasium, med några av de bästa betygen. Fylld av passion och förväntning inför högskolan och det efterföljande yrkeslivet sökte jag till en av Stockholms finaste sjuksköterskeutbildningar och blev antagen. Äntligen skulle mitt vuxna och yrkesverksamma liv ta sin början!
De första tre veckorna gick an, men jag började tvivla. Allt eftersom hösten fortskred och blev till en snöfattig vinter grusades mina drömmar och mitt hopp. Den fina utbildningen jag hade blivit lovad, som en av Stockholms finaste och mest prestigefyllda, höll inte måttet. Standarden var lägre än jag trott vara möjlig.
Det hafsas med arbeten, lärarna är utan passion. Eleverna sväljer det, utan att ifrågasätta standarden. Jag kan lämna in arbeten jag arbetat med i en kvart (om ens det) och få högsta betyg och lovordas.
Mina föräldrar har alltid hävdat att de fruktar sin ålderdom som kan medföra sjukhusvistelser. Som sjuksköterskestudent har jag kommit att förstå vad de menar.
Jag föreslår att svenskarna som ett enat folk skall börja tänka och ifrågasätta, även det som tidigare setts som sant. För standarden måste höjas, Sverige måste kunna leva upp till sitt namn som välfärdsstat. De ungas passion får ej kvävas i sin linda.
För vilka, om ej de unga, är framtidens hopp?
Insändare av Elisabeth Andersson
Sollentuna
