2008-01-19, 17:57
#1
Under en lång tid hade vi hört många goda vänner och bekanta tala mycket gott om drogen Ketamin.
En regnig januarinatt träffade vi vår vän, kamrat och dealer X och frågade om han hade nåt Ketamin till oss och han gjorde oss inte besvikna. För endast 25 euro fick vi en liten påse med gudagåvan. Vi tittade på varandra och sen på påsen och undrade vad vi skulle kalla detta himmelska stuff? Vi hade ju hört polarna prata om en del olika namn som, kitty kat, kitkat, kat fight, kat kit, cut kat, k-k-k took my baby away, special k, k-special, kobra och så vidare och så vidare och så vidare.
Nu var det alltså vår tur att stå här med påsen och hela härligheten, framtiden var vår och morgondagens ljusa fält ligger för våra fötter. Spring!
Så vi hoppade på tunneltåget som skulle ta oss till kvällens slott av dekadens, dans och vidgade vyer. Under hela resan satt jag med den lilla påsen i min hand och granskade den noga med mina fingrar. Jag lärde känna vart enda litet veck och skrymsle och kände verkligen att ikväll, ikväll är det du och jag min sköna. Förväntningarna, vilka förväntningar! Svik oss inte nu lilla kissekatt! Det var en mörk hiss som tog oss upp mot dansgolvet och mannen i hissen såg misstänksamt mot oss, anade han vår plan, vårt mål och mission med denna natt och denna katt?
- Uppenbarligen inte! När vi kom upp släppte han ut oss ur hissen och önskade oss en trevlig kväll, vilket det sannerligen skulle bli för oss!
Direkt när vi kom in på stället där DET skulle hända gjorde vi en nittiograders omvändning till höger och begav oss till toaletterna. Visst var det en gemensamhetsgrej det här, men vi kunde inte ta oss in på samma toalett. Väntandes utanför såg jag mig själv i spegeln och det var en vacker syn. Vackrare skulle det dock bli.
Så var det min tur att ta klivet och jag tvekade inte för en endaste sekund. Modig har man alltid varit och sen jag träffade min kompanjon har det bara blivit mer och mer av allt. Men denna gång var som ni kanske redan förstått annorlunda. Nu handlade det inte om att äta ett litet piller på ett dansgolv eller höja sin koncentrationsförmåga med hjälp av amfetaminpreparat. Den här gången skulle vi förlora kontrollen och vi gillade det. Hur såg vi ut när vi entrade dansgolvet den natten? Hur kände vi oss? Fanns det någon egentlig skillnad däremellan? Glittriga, guldiga och självlysande, stolta och oblyga med en törst efter livets alla njutningar. Kom du undersköna utsvävning! Vi rörde oss som stora smidiga tigrar runt baren. Alkoholen flöt redan tillräckligt i våra ådror och vi behövde verkligen inte mer av den substansen. Nu var det istället klarheten i pulvret vi sökte.
Vi färdades uppåt i tidsrymden och bakåt i materian, metamorfosen var ett faktum och vi var höga som hus. Ståtliga skyskrapor som slickade himlens alla stjärnor, detta var livet och vi levde för det, fullt ut. Vi red över månen på musiken, åh musiken! De syntetiska ljudvågorna sköljde över våra kroppar och vi drunknade i oceaner av k.
Neonlampor lös upp våra liv och fylldes av ett ljus vi aldrig tidigare skådat, men samtidigt kröp mörkret närmare och närmare. Kanske blev vi rädda, eller bara lite ängsliga men vågade inte längre stanna kvar och vi flydde hand i hand mot toaletterna. De trygga båsen med dörrar att stänga, bakom vilka man kan göra precis vad man vill.
Så vad gjorde vi? Det som alla junkids skulle gjort i vår situation så klart, vi drog upp linjer för vårt beteende. Precis som årsringarna i ett träd avslöjar dess ålder talade dessa linor om vilka vi var. Vi var den unga generationen som visste hur man skulle hylla livet på bästa sätt och visst gjorde vi det, om och om igen.
En regnig januarinatt träffade vi vår vän, kamrat och dealer X och frågade om han hade nåt Ketamin till oss och han gjorde oss inte besvikna. För endast 25 euro fick vi en liten påse med gudagåvan. Vi tittade på varandra och sen på påsen och undrade vad vi skulle kalla detta himmelska stuff? Vi hade ju hört polarna prata om en del olika namn som, kitty kat, kitkat, kat fight, kat kit, cut kat, k-k-k took my baby away, special k, k-special, kobra och så vidare och så vidare och så vidare.
Nu var det alltså vår tur att stå här med påsen och hela härligheten, framtiden var vår och morgondagens ljusa fält ligger för våra fötter. Spring!
Så vi hoppade på tunneltåget som skulle ta oss till kvällens slott av dekadens, dans och vidgade vyer. Under hela resan satt jag med den lilla påsen i min hand och granskade den noga med mina fingrar. Jag lärde känna vart enda litet veck och skrymsle och kände verkligen att ikväll, ikväll är det du och jag min sköna. Förväntningarna, vilka förväntningar! Svik oss inte nu lilla kissekatt! Det var en mörk hiss som tog oss upp mot dansgolvet och mannen i hissen såg misstänksamt mot oss, anade han vår plan, vårt mål och mission med denna natt och denna katt?
- Uppenbarligen inte! När vi kom upp släppte han ut oss ur hissen och önskade oss en trevlig kväll, vilket det sannerligen skulle bli för oss!
Direkt när vi kom in på stället där DET skulle hända gjorde vi en nittiograders omvändning till höger och begav oss till toaletterna. Visst var det en gemensamhetsgrej det här, men vi kunde inte ta oss in på samma toalett. Väntandes utanför såg jag mig själv i spegeln och det var en vacker syn. Vackrare skulle det dock bli.
Så var det min tur att ta klivet och jag tvekade inte för en endaste sekund. Modig har man alltid varit och sen jag träffade min kompanjon har det bara blivit mer och mer av allt. Men denna gång var som ni kanske redan förstått annorlunda. Nu handlade det inte om att äta ett litet piller på ett dansgolv eller höja sin koncentrationsförmåga med hjälp av amfetaminpreparat. Den här gången skulle vi förlora kontrollen och vi gillade det. Hur såg vi ut när vi entrade dansgolvet den natten? Hur kände vi oss? Fanns det någon egentlig skillnad däremellan? Glittriga, guldiga och självlysande, stolta och oblyga med en törst efter livets alla njutningar. Kom du undersköna utsvävning! Vi rörde oss som stora smidiga tigrar runt baren. Alkoholen flöt redan tillräckligt i våra ådror och vi behövde verkligen inte mer av den substansen. Nu var det istället klarheten i pulvret vi sökte.
Vi färdades uppåt i tidsrymden och bakåt i materian, metamorfosen var ett faktum och vi var höga som hus. Ståtliga skyskrapor som slickade himlens alla stjärnor, detta var livet och vi levde för det, fullt ut. Vi red över månen på musiken, åh musiken! De syntetiska ljudvågorna sköljde över våra kroppar och vi drunknade i oceaner av k.
Neonlampor lös upp våra liv och fylldes av ett ljus vi aldrig tidigare skådat, men samtidigt kröp mörkret närmare och närmare. Kanske blev vi rädda, eller bara lite ängsliga men vågade inte längre stanna kvar och vi flydde hand i hand mot toaletterna. De trygga båsen med dörrar att stänga, bakom vilka man kan göra precis vad man vill.
Så vad gjorde vi? Det som alla junkids skulle gjort i vår situation så klart, vi drog upp linjer för vårt beteende. Precis som årsringarna i ett träd avslöjar dess ålder talade dessa linor om vilka vi var. Vi var den unga generationen som visste hur man skulle hylla livet på bästa sätt och visst gjorde vi det, om och om igen.
