Farmor och farfar relation

Jag tycker det var väldigt starkt gjort av dina barn att bojkotta farföräldrarna, önskar själv att att jag hade styrkan att göra det med mina.

När jag var liten brukade vi alltid åka till mina farföräldrars sommarstuga som låg i en liten idyll vid kusten. Ett av mina tidigaste minnen är mamma som gråter hysteriskt på vägen hem i bilen. Så länge jag var i den åldern då man inte förstår sarkasmer och pikar så funkade allt helt okej och de köpte min kärlek med leksaker och godis. Men eftersom jag inte skulle föra det stolta efternamnet till nästa generation så blev jag luft så fort min bror föddes. Min pappa vägrar se hur illa de beter sig och övertalar oss alltid att hänga med (även om det bara är för hans skull). Senast jag träffade dem i ett försök att reparera relationen så sa min farmor att hon kunde lära sig att älska mig, utan att ens blinka.
Vissa människor är bara oförmögna att tycka om andra.

Jag har i all ödmjukhet baserat på egen bitter erfarenhet bara ett råd att ge (jag tolkar det som att du ej ännu har familj / barn):

Inse att dom människorna alltid har trampat på dig och dom alltid kommer att trampa på dig. När du *verkligen* inser detta så står du inför ett av ditt livs avgörande vägskäl, och tro mig, det finns inget återvändo därefter med mindre än att du eller dom krälar i stoftet framför den andres fötter.

Alternativ 1:
Du sväljer din stolthet, din personlighet och digsjälv. Du gör dig till deras hackkyckling för evigt och dina barn kommer att åse hur du blir nertrampad, sedd ner på eller förlöjligad. Du och dina barn kommer att få uppleva att din bror och hans barn får allt i form av uppmärksamhet och saker medans ni inte får ens ett trevligt bemötande. Din make kommer att få uppleva att se sin fru blir förnedrad och att se hur hon låter sig förnedras, inte bara det, att hon även låter barnen förnedras. Detta kommer att slita på er relation och det slutar med katastrof.

Alternativ 2
Du inser ditt egenvärde och att dom inte förtjänar dig. Det ger dig styrka att bryta upp från en tillvaro där du anses vara ett nödvändigt ont och du sätter ner foten. Du förklarar för din far att du inte går med på att bli behandlad som skit av hans föräldrar och att det inte är ett diskussionsunderlag, du har bestämt dig. Till farföräldrarna behöver du inte nedlåta dig till att berätta, dom kommer ändå inte att bry sig av vad jag förstår från din berättelse. Vill dom ha med dig att göra så får dom ta kontakt med dig och berätta det. Det kommer säkert att bli tufft för dig den närmaste tiden, med övertalningsförsök, hot, mutor, etc, men om du ger upp så har du ramlat till alternativ 1 ovan. Du kommer att sakna företeelsen "farföräldrar" länge, men kanske har du vettiga morföräldrar att luta dig mot som liten kompensation? Om inte så får du trösta dig med att det är bättre att sakna än att bli förnedrad och att dina barn kommer att slippa uppleva skymfning av dig, din make samt sigsjälva.


Oavsett val är det smärtsamt och du (samt dina barn idag eller i framtiden) kommer att få dras med konsekvenserna av det tills gamlingarna är döda, ja till och med efter. Men jag anser att man ska undvika människor som uppenbart är ute efter att skada en

Jag skulle mer än gärna ge upp all kontakt med den sidan av familjen (som iofs enbart upprätthålls av mina pappa). Men så kommer den där lilla törnen i sidan, min pappa har alltid stått lojal till sina föräldrar, och kommit med ursäkter till varför de behandlar mig och de andra som skit. Trots allt de utsätter honom för. Kan knappt föreställa mig hur hans uppväxt sett ut och man kan än idag se tydliga tecken på emotinella problem. Det är ett dilemma, att krossa hans hjärta genom att ta avstånd eller att sätta ned foten för min egen skull.
Till saken hör också att farföräldrarna inte har långt kvar, så problem med eventuella barn kommer inte finnas.

Relationer och samlevnad--->Barn och Familj
//mod

Här känner jag igen problemet till 100%. detta va precis va mina barn gjorde, det krävdes en enorm beslutsångest hur de skulle göra, men valde att följa sitt hjärta å ge upp kontakten... jag å min sida kan absolut inte fatta hur man kan va lojal och förklara bort sånt här, men det är väl saker som sitter djupt ner i själen kan jag tänka???

Jävligt bra skrivet måste jag säga! Är du psykolog eller teurapet(osäker på stavning)?

Terapeut stavas det. And you can´t afford it

Möjligen smärtsamt för din sambo, men jag tror även att det är det klassiska "INGEN, utom jag, klagar på min familj!". Han kan faktiskt se problemen men väljer att bortförklara dom när någon annan tar upp det.

Oj, låter som min mormor och morfar det där. Dina barn gör helt rätt. Varför bry sig när de aldrig gjort det? Bara för man råkar vara släkt? Nä.

Det värsta är att jag inte kan förstå HUR man kan behandla sitt barn såsom min farfar gjorde med min far & hans syster när de var små.
Älskade de inte barnen?
Varför skaffade dem i så fall?

Och varför valde han sedan en kvinna att gifta om sig med som särbehandlade dem något fruktansvärt?
Han kan ju inte ha varit helt döv och blind inför detta faktum. Med andra ord, han blundade och brydde sig inte. Fy faen.

Jag säger återigen att jag är stolt över den man min pappa är idag, han mår dåligt ibland (fullt förståeligt, för sådant ger ärr i själen för livet.), men han vet mycket väl hur man INTE behandlar sina barn & barnbarn.
Och skulle jag i en nödsituation behöva hans hjälp med ungarna eller något annat, så vet jag att han finns för mig. Oavsett vad det gäller.
Visst har vi bråkat, så tussarna rykt, men när det verkligen gäller, så finns han. Det vet jag. Och det ger mig trygghet.

Innerst inne vill jag ge både harpyan & farfar en feting för vad de gjort mot min pappa när han var barn.


Man MÅSTE såklart inte ha kontakt med sina barnbarn, det finns ingen lag på det, men det är aningens konstigt att bli behandlad som luft, som jag till exempel. Och inte höra någonting. Och jag anser att det är anmärkningsvärt att inte bry sig om hur många barnbarn man har, att det fötts en ny liten person som har släktband till en själv som äldre.
Nåväl, summan av det hela är ju att vi lärt oss hur vi INTE skall behandla varandra.
I varje fall något positivt. (Tror jag iallafall.)
Jag har inte ens ett fotografi av dem.

Jag vet absolut inte vad som är normalt vad gäller relationer till far och morföräldrar, däremot kan jag redogöra lite för hur det sett ut för min del.

Mina morföräldrar dog innan jag föddes men har fått höra av min syskon och kusiner att de var underbara och mycket kärleksfulla människor. Gott så långt.

Farfar och farmor var skilda. Farmor, helt fantastisk kvinna, oerhört bemedlad och självständig, drev sina anställda med piskan i högsta hugg. Tyckte väldigt mycket om henne. Hon var väldigt selektiv med vilka hon visade kärlek till. Farfar, good for nothing type of brotha. Hängde mest med polarna och drack whisky och rökte cigarr. Plastfarmor är en jävla kärring och den enda av gamlingarna som är i livet ännu, ironiskt nog. En ulv i fåraklädsel. Vi kallar henne för stora skräcken. Haha.

Tror det tillhör den gamla skolan att inte visa så mycket känslor och hålla på och "skämma bort" ungarna och göra dem till klenisar.

Mina egna föräldrar är helt fantastiska farföräldrar, överöser sina barnbarn med kärlek och avsätter ordentligt med tid för dem. Tar med dem på museum, ut i lekparken, uppmärksammar alltid bra saker de gör och skickar kort och presenter på jul/födelsedagar +div. annat. Så de är väldigt omtyckta.

Försök uppmöntra dina barn att åka och hälsa på farmor, farfar på eget bevåg kanske, Och inte känna att dom måste ha en kontakt till gamlingarna.. känns lite bättre kan tros att hälsa på morfäräldrarna om man inte är tvungen..