Sorg, lycka, känslor.

Varesig du ser känslor som en kemisk process någonstans i hjärnan eller guds gåva till mänskligheten, varför känner vi dem?

Nu är jag inte ute efter att ta reda på i vilket syfte vi känner, utan vad som framkallar det och hur(/varför?)?

Har lite svårt att förklara det hela, men beskriver kort resonemanger som ledde till denna frågeställning..
Jag lever i tron att det vi egnetligen känner är då förväntningar/förhoppningar etc. besvaras antingen positivt eller negativt.. Tex, jag förväntar mig att Bwm x3n står kvar när jag vaknar, men där står en sönderrostad gammal skoda - det negativa scenariot. Eller så vaknar jag och där står en sprillas ny ferarri - det positva scenariot.. Snarare än att själva objekten innebär glädje eller sorg, är det väl förväntningarna? Således kan man inte skylla eller tacka tjyven/välgöraren som bytte ut bilarna, utan bara skylla eller tacka sig själv för att man haft så grymt fel förväntningar om något man hade fel om?

Ja nu vet jag inte hur klart jag fick fram vad jag ville, men hoppas det räcker för en givande diskussion. Tack.

Edit; om dina förväntningar stämde EXAKT med hur verkligheten var, skulle du någonsin känna något?
om du förväntade dig, precis det som kommer hända dig, skulle du någonsin bli besviken? bortsett från det ögonblick du grips av denna mörka/glada insikt.

Det ligger nåt i det du säger men det är nog inte riktigt så enkelt.

Deprimerade människor mår dåligt även när deras förväntningar möts. Det är en kemisk obalans i hjärnan. Tar man droger kan man vara hur lycklig som helst även om ens förväntningar inte nås.

Jag skulle väl vilja påstå att deprimerade människor är deprimerade för att dem hela tiden gör samma misstag om och om igen, att ha förväntningar överhuvudtaget alltså.. Annars har dem bara, i normalas ögon, en dyster världsbild.. Skulle man helt plötsligt applicera hela min världfilosofi i en superglad livsnjutare som aldrig bekrymrar sig över något, skulle det säkert resultera i självmord. Min världsbild är extremt likgiltig, men det är så jag tror världen är. Att det inte plågar mig är just för att jag inte förväntar mig, önskar, eller hoppas på något annat.. En deprimerad gör det, hoppas, önskar, och därför blir deprimerad då det hela tiden visas att dennes önskan, hopp inte uppfylls.

I övrigt tycker jag att lycka är en drog, verkligen en drog alltså, lycko ämnet.. Bieffekten är sorg, dödar miljontals människor.. Och nästan alla brukar vi den, vissa tar droger för att få mer av den, andra tar droger för att få mindre av den (tex jag).

Nej, det finns vissa deprimerade som har en kemisk obalans i hjärnan, och de blir inte glada av att ändra tankesätt!

Känslor får oss att göra saker som naturen "vill" att vi ska göra. Det är ett enda stort system, vi är bara inte speciellt medvetna om bakgrundsprocesserna till det hela, men allt hänger ihop som ett enda stort nät.

Det jag mest funderat över är varför det finns religiösa upplevelser? Vad är dom till om det inte finns något gudomligt? Varför skulle det vara bra för naturen att vi känner något religiöst lite då och då. Kanske det är en upplevelse som får oss att inte gräva i den "egentliga sanningen" ? haha fan vet jag men det är skumt.

(observera att det inte betyder att man ser Jesus, jag pratar om själva känslan)

Självklart är det ju högst individuellt till varför människor är deprimerade, men att upprepade nedslag/motgångar gör en människa deprimerad kan ju helt klart vara en orsak.

Men tror i vilket fall att det handlar om hur personen te,x ser på sig själv, hur han eller hon tar åt sig och tacklar olika problem utifrån. Alltså att deprisionen i grund och botten uppkommer på grund av bristande/negativa tankemönster.

Du menar alltså att förväntningar i sig är roten till problem för deprimerade?


Förväntningar, så som hopp, och önskan, är ju många gånger nyckeln till framgång både på andligt och materiellt plan.

Exakt hur menar du med att du inte har förväntningar,hopp eller önskan på världen då du ser den likgiltig?

När jag läser som hastigast så får jag intrycket av att du med andra ord är rätt tom på insidan, hur förhåller du dig isåfall till något framtida mål, som till exempel ett drömyrke eller andra saker som är värda att se fram emot?


..Och en superglad livsnjutare som aldrig bekymrar sig över något låter ju rätt likgiltigt ändå.

Jag förhåller mig relativt likgiltig till världen just nu, försöker i varje fall aldrig se den för mer än den är, då detta innebär sorg när jag når insikt om hur världen verkligen är. Jag vill ta emot verkligheten, inte slås av den.

Och jag skyller helt glädje och sorg på antingen besvarade eller nekade förhoppningar och förväntningar, och menar att alla depressioner har med detta att göra. Själv var jag nyligen inne i en mycket djup depression med flera upprepade självmordförsök.. Det har nu löst sig och jag känner mig oerhört befriad då jag helt tagit avstånd ifrån de värderingar jag tidigare försökte leva efter..

Förövrigt ser jag lycka precis som vilken drog som helst, och avstår av samma skäl.

Lyckan kommer ju inte enbart till dig som ett resultat av förväntningar, eller menar du det?

Vad gör du när/om du upplever lycka?


Om du till exempel får en förhöjd känsla av lycka,välmående, bearbetar du då denna känslan för att återkomma till det ursprungliga stadiet?

Eller menar du som så att knackar lyckan på dörren, så släpper du gärna in den, men du kommer inte gå ut till brevlådan för att se om det är något du missar?

Tråkigt med självmordsförsöken

Har det med fler saker att göra än just nedslag utifrån?

På samma sätt som du känner rädsla, ilska, smärta.

Såhär lite jättetrött på natten så känns det som att rädsla och sorg ligger väldigt nära varandra, som lycka och ilska är mer offensivt och utåtriktat.

En rädd och sorgsen person går in i sig själv och grubblar.
Är man arg eller lycklig så glider man på vågen och bekymrar sig inte så mycket i framtiden/följder eller småsaker på samma sätt.

Det är nog något kroppen tagit till sig och börjat med under evolutionen, precis som hunger och smärta.
När man är ledsen så känner mig sig väldigt osäker, när man är glad så har man självkänslan där. Jag tror att det fungerar likadant åt andra hållet också, men jag tror att jag startar en ny tråd om det.

Jag skulle nog vilja påstå att lycka och sorg är 100% beroende av förhoppningar, förväntningar.. eller ja.. medvetet eller undermedvetet, vet inte riktigt om dessa begrepp täcker det område jag tänker mig dock.

men om jag säger det såhär, låt oss föreställa mig (tex) mitt tillstånd just nu som en rät linje.. blir jag positivt överaskad sänger kuran uppåt en aning, beroende på hur glad jag blir av den positiva överaskningen.. eller så blir jag negativt överaskad vilket resulterar i en nedåtböjd kurva.. poängen är att för att kurvan ska kunna svänga överhuvudtaget krävs det att jag inte redan är i det stadie kurvan kommer svänga åt, om ni förstår hur jag menar.
på så sätt är lycka beroende av att man inte känner sig fullt lika lycklig innan, och sorg att man inte känner sig fullt lika nere innan man ramlar ännu lägre..
därför bör också alla förändrningar komma som överaskningar, oanade..
fuck så packat nu måste sova, får se om vi kommer nån vary

Jo men det var samma spår som jag var inne på i inlägget tidigare då, fått bättre insikt i hur du tänker nu.

Förståeligt från min sida att du resonerar så, men aldrig ett tankesätt jag själv hade etablerat tror jag.

I mitt tycke så anser jag det finns betydligt mer givande vägar att välja genom livet, medans i en annans människas ögon, och bakgrund, då kanske känns helt fel.

Största problemet för mig är att jag aldrig lyckas vara konstant med det jag ger mig an. Störst inflytande har jag nog fått från Dalai Lamas värderingar, och i den filosofin, eller livsstilen, så handlar det ju om att odla lyckan inom sig själv med bland annat medkänsla som grundpelare.

Tibetansk buddhism.