Att hjälpa ett barn i sorg...?

Kan det inte vara en idé att prata med psykologen som din son ska träffa om det finns något speciellt du ska tänka på för att göra det lättare för din son när han är hemma?

Det kan iofs vara lite problematiskt också. Psykologen ska ju få vara ett tillfälle att prata med en vuxen alldeles själv, utan att mamma eller pappa lägger sig i eller får veta för mycket av vad som sägs.

Mina tips är att se till att det står klart att man får prata om det precis när man vill och att det inte blir något tabu kring det. Tänk även på att barns känsloreaktioner allmänt är starkare än vuxnas och att man därför bara klarar av det i korta stunder och sen vill göra något annat. Och vill man inte prata om det som hänt ska han förstås inte känna sig tvingad att göra det heller.

Det är definitivt rätt av dig att inte tvinga dig på honom. Han bearbetar inte detta på samma sätt som resten av familjen just nu, och det är helt okej. Det finns inte ett visst tidsspann då man sörjer och när det är slut så går man vidare. Nu kanske han känner sig lite utanför, eftersom han märker att ni andra sörjer öppet. Men han är inte redo att göra det just nu.

Mitt råd är att du pratar med honom och förklarar för honom att han inte gör fel bara för att han inte gör som andra i hans närhet, men att han när som helst kan prata om det om han vill. Det finns ingenting som din son måste göra här, anser jag. Inte än i alla fall. Om du märker att det börjar bli skadligt måste du ingripa på något sätt, men så som jag uppfattat det hanterar han bara situationen annorlunda. Det medför att han stundtals kan känna sig annorlunda, och det är där du kan göra en positiv skillnad genom att få honom att förstå att han inte är konstig för att han inte reagerar likadant som er andra.

Detta skriver jag endast från mina erfarenheter av att ha varit en 10-åring som reagerade annorlunda på det mesta. Det svåraste för mig var att folk såg på mig som ett annorlunda barn, inte som ett barn som hade annorlunda sätt att hantera svåra situationer. Jag har med andra ord aldrig hanterat något sånt här som förälder.

/CDP

När jag var runt 12 år dog min mamma, jag och mina andra syskon grät men inte min åttaårige bror, inte en tår precis som att inget hänt, han låtsades som att inget hänt heller eller så förstod han helt enkelt inte vad som hänt. Jag vet inte hur det är för honom idag, umgås inte med honom längre då han inte tar något på allvar, ingenting.

Under alla år har han använt mammas död som en ursäkt för saker och ting för att han inte vill/orkar bry sig om viktiga saker både i skolan och hemma och för att han ska kunna få som han vill.

Men det kommer lösa sig för dina barn iaf ska du nog se det gör det garanterat. Sålänge han gråtit över det så är det nog lugnt iaf så han lär ju greppat vad det handlar om iaf. Sen är det ju bara sånt som händer det får alla lära sig i vilket fall.

Och som de andra säger så ska du nog inte tvinga på honom något men du kan ju berätta för honom att du finns där om han vill prata.

Men fy vad tråkigt det som hänt, beklagar verkligen. Vet inte om jag kan vara till någon hjälp alls med detta inlägget, men sålänge han har en mamma som guidar honom genom livet så har han nog fina förutsättningar för att livet ska bli bra när han blir äldre ändå.

mvh euphoria

Tror inte det finns något sätt som hjälper dem i sorgearbetet, utan de måste få fixa det själv och inse livets gång. Vet hur jag tog det kontra brorsan när vår farfar gick bort för massor av år sedan.
Likadant var det med mina kusiner som är tvillingar som agerade på olika sätt när deras pappa dog, de var 5år när det hände, och den ena var sörjde tillsammans med sin mamma och den andra drog sig undan för att få vara i fred...

Idag brast det.

Han tog fram ett foto på farmor och han själv som han tydligen sovit med under kudden, och kom och satte sig i mitt knä och grät i flera timmar.

Jag tyckte att det var skönt, vi grät tillsammans, och talade om hur mycket han gillade hennnes köttfärssås och hur snäll hon var, och saker de gjort ihop.

jag skall självklart hålla kontakt med psykologen, det är ett måste för mig, men händelsen i morse gjorde mig en aning mindre orolig.


Jag är mycket tacksam över hans förtroende.

( han är hemma på grund av förkylning just idag.)

hade ingen aning om att han hade fotot under kudden.

Skönt att det brast,att han fick "svämma över". Säkert skönt för honom också att vara hemma och bli lite extra ompysslad.

Ett gott tecken mitt i skiten.

Kram på dig Stormamma. Helt enkelt. En stor jävla bamsekram.

Tack.

Vi behöver den.

Det blir väldigt konstigt imorgon att för första gången i barnens liv INTE vara hos farmor på julafton, utan hos mina släktingar.
Men, barnen skall ha jul, och deras kusiner kommer att vara där.

Plus, att det finns vrår dit jag & maken kan smyga undan om vi får en gråtattack. Det är de första året utan någon som är värst, och jag kommer säkert att gråta.

Det är inte bara lillgubben som sörjer, jag saknar en fin människa så otroligt mycket.

Detta kommer att ta tid. Lång tid.

Update,

Och, varmt tack för all feedback, har tänkt mycket på det ni skrivit.

Vi åkte till min familj igår, typ 15 personer var där, och det gick kanonbra.
Vi skänkte alla en tanke till damen som inte var med oss längre, men hade det helt okej.

Och, massor med god mat!
Tomten kom med julklappar, och barnen var glada och nöjda på vägen hem, vilket var viktigast för mig; Att de skulle få sin jul. Att deras kusiner och MIN mormor ( jodå, hon hänger med och är pigg som tusan och klar i skallen som en 100 wattare, hon är alltså barnens mormorsmor ) kändes underbart.

I min släkt har det i motsats till min makes råkats skaffa barn tidigt, jag tror att min mormor blev just mormor när hon var 38 eller 39 år gammal.
Om hon hänger med ett par år till lär hon få se en generation till.

Vi har börjat tala mer och mer om roliga saker farmor och även farfar ( död 2001) gjorde, och även killarna är med och berättar saker de gjort med henne.
jag tror nu att vi är på rätt spår. lillgubben är fortfarande något sluten, vi får se när skolan börjar igen.

Men, han sitter med och lyssnar, och har sagt att farmor minsann lät honom äta så mycket sockerbitar han ville. jaha, ännu en sak man inte visste. En unge fullproppad med socker 19:00 på kvällen, konstigt att han inte kunde somna när vi kom hem efter farmorsbesöket...?