Filosofin om negativ och positiv egoism

Jag ser inte till syftet här utan ofrågasätter det positiva i negativ egoism. Negativ egoism är inte altid positiv. Just resultatet av negativ samt positiv egoism kan motivera att positiv egoism existerar.

Man måste väl uttgå från att människan är en social varelse det handlar i grunden om empati förmågan reagera på andra människors känslor och viljor sen göra sitt egoistiska beslut utifrån detta.

Det beror förstås på hur man räknar. Men om man räknar resultatet så kan det bli riktigt svårt att veta om det är egoism eller inte, eftersom resultatet hela tiden kan vara i förändring. Alltså en variabel.

Om jag tar dina pengar så har jag varit egoistisk om syftet var att ta dina pengar. Syftet och resultatet stämmer nu överäns med bådas definition av egoism. Nu bestämmer du dig för att ge igen och tar alla mina pengar plus dina pengar. Jag är nu en riktig fattiglapp men frågan kvarstår. Var det inte en egoistisk handling att sno dina pengar från början och skulle handlingen vara mindre egoistisk om jag misslyckades?
Upphör den egoistiska handlingen att vara egoistisk bara för att resultatet blev något annat?

Ja empati kan vi se som en förutsättning för att kunna tillämpa positiv egoism.

Ok, jag försökte inte lägga någon moralisk/etisk vikt vid det olika begreppen utan mera se det ur ett Evolutionspsykologiskt perspektiv. Det jag vände mig mot var antagande att negativ egoism är positivt för individen. Jag tror inte att så nödvändigtvis är fallet. Tvärt om tror jag positiv egoism är av värde. I alla fall bör du inte framstå som en "negativ egoist". Ur en visst synsätt kan det vara direkt matematiskt olämpligt att vara "negativ egoist".

Hur som helst har jag en "teori" om att den negativa egoismen hela tiden kommer att öka i vårt samhälle.

I second that

Om alla använder negativ egoism så kommer alla bli drabbade, det är fakta. Men jag tror även att enstaka individer oftast på ett eller annat sätt blir straffade för sina synder. Att det på något sätt speglas tillbaka på förövaren. Det är inte fakta bara en tro från min sida.
Det räcker om det ökar på fel ställen för att det ska bli en katastrof. Specielt i våran centraliserade värld.

Kände mig tvungen att bumpa det här med tanke på en sak som hände på ett ölhak i Stockholm i helgen.

Jag och en bekant (+ flickvän) satt och drack en massa pilsner och det ena ledde till det andra vad det gäller diskussionsämnen. Plötsligt är vi alltså inne på egoism och lyckades på något sätt koppla det till hela FRA-frågan.

Min bekanta, som tog avstånd från FRA och beskrev det som ett sociologiskt fenomen i stil med jippo och/eller masshysteri, ansåg följande:

a) att jag som aktiv FRA-motståndare och demonstrant slösade min tid för att jag som enskild individ ändå aldrig kan ändra på någonting,

b) jag har ett för stort samvete och måste sluta tänka på andra så mycket,

c) eftersom det ändå inte går att ändra nånting kommer jag bara känna mig utmattad och missnöjd oavsett vad som händer med frågan.

Jag kontrade med att:

a) en grupp alltid består av enskilda individer och genom att ansluta mig till massan ökar jag mina chanser att påverka staten markant,

b) jag inte har ett för stort samvete, snarare tvärtom. Med det menar jag att genom att ansluta mig till massan ökar jag mina chanser att påverka staten och min personliga integritet, alltså är jag den ultimata egoisten.

Min slutsats är då följande: vi är båda egoister, men genom att vi använder våran egoism på olika sätt (han genom att inte bry sig om något som inte påverkar hans på ett direkt sätt och jag genom att utnyttja massan kommer jag nå mina ändamål snabbare)

Vad anser ni? Har han rätt eller jag? Finns det en bro?

För att agera eko till Marx så behöver inte egoism och samhällets bästa stå i kontrast.