Jag kan inte annat än instämma i ovanstående kritik.
Super Metroid hade allt som utgör ett bra action/äventyrsspel; upptäckarglädje, icke-linearitet, bra stämning, utsökt musik, vackra miljöer, häftiga bossar... ja allt. Det var nog framför allt den sällsamma och lite kusliga stämningen i spelet som gjorde att jag verkligen fastnade för det från första början. Som exempel kan nämnas ett område i Brinstar där omgivningen går övervägande i rött och mystisk musik med kvinnokör och dova slagverk ackompanjerar framåtskridandet. Den abrupta övergången från grön, överväxt djungel till dessa ödsliga grottor, tillsammans med musikens stämningsskifte gjorde att man blev på sin vakt... Det var vid sådana tillfällen den Gunde Svanska ståpälsen gav sig tillkänna. Jag minns fortfarande chocken jag fick då Kraid, stor som en skyskrapa, brakade upp genom golvet vid den första genomspelningen. Så ska en boss göra entré!
Jag har aldrig gått in för att medvetet rusa genom spelet på kort tid, det är snarare själva prylsamlandet som jag finner roligast.
Det skulle i och för sig vara kul att testa det där knepet med att döda Draygon med hjälp av Grapple Beam...
Synd att de tvådimensionella Metroidspel som släppts sedan dess till GBA inte riktigt levt upp till SNES-spelet; de är i och för sig väldigt bra spel, men känns överlag ganska kortlivade och linjära.