Förord:
I riktig Nemesis1-anda så sitter jag här nu vid datorn och tänker förbereda en liten tripprapport från mina fjortisår. Jag är för tillfället fullständigt söndertjackad och jag har även rökt upp mina 2g haze som jag hämtade i närliggande förort för fem timmar sen. Tripprapporten ska handla om min första fylla som jag olyckligtvis inte har lyckats förtränga än, även på senare år. Hur jag ska lägga upp rapporten har jag inte en aning om. Men jag antar att jag gör som med mina forna skoluppsatser d.v.s. jag skriver skiten i rasande fart och hoppas att det blir bra. Annars slänger jag det och gör om. Förhoppningsvis så behöver sistnämnda inte ske. Jag laddar upp en liten 0.3 och kör igång, så tagga till nu och häng med.
Ålder: (18) Vid detta specifika tillfälle så var jag 13.
Längd: 171 cm
Vikt: 55 kg
Vi laddar upp:
Det var en laddad tisdagseftermiddag i en överdrivet skabbig förort full av illaluktande pensionärer och rostiga kundvagnar. Solen sken och fåglarna kvittrade, en snorunge på ett dagishem blev stungen av en bålgeting och skrek utav helvete, samtidigt som en vrålkåt 16-åring drog förbi i 120 på en stulen moppe utan hjälm. En vanlig dag i förorten helt enkelt. Mitt ibland tumultet har två stycken ynglingar gömt sig bland ett buskage. Den ena sitter och trycker på en svart ryggsäck och dom ser tämligen nervösa och rastlösa ut. Kanske lite otåliga också.
I ryggsäcken hittas följande.
3 st. Genomskinliga snapsglas. Runt 5-7 cm höga.
1 st. Sax. Förvånansvärd livsfarlig och totalt onödig.
1 st. Cola flaska med udda innehåll. I läskflaskan finns nämligen runt 45 cl vaniljvodka av sorten ABSOLUT.
1 st. Whiskey 70cl. Märket har jag glömt bort.
1 st. exemplar av silvertejp. Vad vi skulle med den till har jag inte en aning om.
1 st. Sour Cream Onion chips. 300g.
5 st. Dextrosol.
1 st. 1,5 liters Coca Cola. Nyinköpt och kall.
2 st. regulära glas med ränder. Cirka 10cm långa.
Ungen med ryggsäcken är jag. Den andra ungen kan vi kalla Hedvig.
Jag frågar Hedvig vad vi ska hälla i oss först. Hedvig sträcker sig efter chipspåsen. Jag slår bort handen och väser ilsket: ”-Jag menar spriten ditt pundhuvud.”
Hedvig, som förövrigt är lite trög, ser på mig med sina hundögon och sträcker sig sedan efter vodkan. Okej, tänker jag, nu kör vi. Jag häller upp två snapsglas och ställer dom sen på en passande sten. Sedan tar jag ut dom vanliga glasen och häller upp två glas cola. Jag ger Hedvig det ena snapsglaset och instruerar honom: ”-Svep allting och sen tar du snabbt som fan ett par klunkar av colan.” Han nickar och räknar in. 3…2…1…schlluuurrrp! En stark, besk, stickande, äcklig och allmänt vidrig smak uppträder i min oförstörda munhåla. Jag räcker mig snabbt som fan efter colan och tömmer glaset.
Hej, barn! Välkommen till alkoholens fantastiska värld!
Hedvig hade dragit vodkan och inte rört en min. Hans glas med cola var orört. Jag ser på han med en förbryllad min och frågar om han vill ha en till. Han tar glaset med cola och häller ut innehållet. ”–Häll på bara!” Jag tror inte att det är sant. Hedvig måste vara smygalkolist, trots att han påstår att han aldrig druckit sprit tidigare. Sådär gör tamigfan ingen. Jag vill inte visa mig töntig och häller upp mitt glas med. Jag fördelar helt jämt och tömmer i all vodka vi har.
Jag drar åt mig 1,5 liters colan och frågar om Hedvig ska ha mer. Han tackar nej. Jag håller den så stadigt som jag kan med mina små grabbhänder och frågar om han är beredd. Ja för fan, säger han och höjer glaset. Jag drar 4-5 snabba klunkar och dyker sedan in i colaflaskan. Fy helvete så skabbigt. Hedvig drog nog 3 klunkar och denna gång gjorde han en tydlig grimas men som sedan följdes att ett ”Aah”-ljud. Jag frågade Hedvig om han kände nåt. ”-Lite kanske”, svarade han tveksamt. Fem minuter senare var glasen tömda. Vi kände inte mycket och bestämde oss för att gå iväg en bit för att sedan försöka med whiskeyn istället.
När vi kommit hundra meter bort så vingla det till i skallen på mig. ”Helvete”, tänkte jag. Mitt motorik var totalt borta med vinden. Nu märkte jag att jag absolut inte behövde någon mer sprit i alla fall. Hela kroppen värmdes upp i rasande fart och rysningar gick igenom hela min kropp. Eftersmaken av vodkan sket jag fullständigt fan i nu och hela världen log mot mig. Jag frågade Hedvig om han kände av nåt samtidigt som jag själv ansträngde mig för att försöka gå rakt. Hedvig lyckas trycka fram mellan flämtande andetag: ”- Det här…är…helt…sjukt!” Hans ögon var otroligt uppspärrade och han såg ut att må ganska bra ändå. Jag frågade om han ville ha mer men då skakade han på huvudet. Cola däremot tackade han inte nej till. Jag drog upp chipspåsen och började vräka i mig.
Märkliga effekter.
Plötsligt så började chipsen smaka blod. Jag spottade på marken. Salivet var helt fyllt av rött blod. Det var då jag insåg att jag inte kände någon smärta längre. Jag hade bitit mig själv i läppen men jag hade inte ens märkt av det. Det som alltid gör så ont annars! Jag bitch-slappade mig själv hårdare och hårdare. Hedvig undrade vad fan jag höll på med. Jag skrek i eufori: ”-Jag känner ingenting!” och log åt han med käften full av blod. Han började göra samma sak. Här gick vi, två fulla snorungar, mitt på vägen och slog oss själva så hårt vi själva vågade. Min omogna alkoholpåverkade hjärna tänkte inte på att vi var fullt synliga för ett helt dagis och cirka 50 balkonger med boende pensionärer.
Ungefär här började jag olyckligtvis bli så tagen av alkoholen att jag lyckades få en grov minneslucka. Det jag kommer ihåg från den återstående dagen är följande:
Att dölja sitt första alkoholrus.
Jag låg i sängen och flämtade. Tusen tankar surrade i min hjärna. Vart är Hedvig? Vart fan är ryggan och allt som vi hade i? Och framförallt, vart fan är spriten? Jag reste mig upp men föll ganska så omedelbart efteråt. Jag lyckades pilla upp mobilen ur fickan och försökte ringa Hedvig. Inget svar. Jag försökte igen men fick inget svar då heller. Plötsligt så hör jag en nyckel vispa om låset och farsan klampar in efter en lång arbetsdag. Jag hör hur han fipplar med nåt i köket och börjar bli oerhört nervös för att bli upptäckt. ”-Hallå?” hör jag nån ropa. Jag svarar och får halvt panik. Farsan öppnar dörren till mitt rum och frågar vad det är med mig och varför jag ligger i sängen. Jag svarar sluddrande att jag är sjuk och att jag vill ha mat. Farsan kollar på mig med förbryllade ögon i några sekunder och går sedan ut.
En kvart senare kommer han in med en tallrik lasagne och jag sätter mig upp vid skrivbordet och slår upp en Kalle Anka-tidning. Farsan säger att han går till affären. Nu känner jag det. Helvete, tänker jag samtidigt som jag rusar ut i badrummet och lägger världens tarzan rätt ner i karet. Vilken tur att inte farsan behövde ta del av denna lilla incident tänkte jag. Jag sköljde bort spyan med kranvattnet och tog sedan bort icke upplösta matdelar. Sedan gick jag tillbaka till mitt skrivbord och åt upp min mat. Efter det så däckade jag i sängen. Klockan var runt halv åtta. Saxen hittade jag ett par dagar senare. Olyckligtvis så var den intryckt i min grannes bildäck och jag brydde mig inte ens om att försöka göra loss den. Efter detta så lärde jag mig att man måste ha respekt för alkohol och ge fan i att dricka för mycket renat. Det kunde ha slutat betydligt mycket värre. Vid aktuellt tillfälle så var jag 13 år gammal.
Det var allt för mig. Ingen spännande svamptripp direkt men det här var ändå betydligt mycket större för mig än den första spliffen eller den första linan. Tröskeln in i vuxenvärlden på nåt sett. Jag förväntar mig inget annat än konstruktiv kritik på denna rapport.
Tack så mycket.
I riktig Nemesis1-anda så sitter jag här nu vid datorn och tänker förbereda en liten tripprapport från mina fjortisår. Jag är för tillfället fullständigt söndertjackad och jag har även rökt upp mina 2g haze som jag hämtade i närliggande förort för fem timmar sen. Tripprapporten ska handla om min första fylla som jag olyckligtvis inte har lyckats förtränga än, även på senare år. Hur jag ska lägga upp rapporten har jag inte en aning om. Men jag antar att jag gör som med mina forna skoluppsatser d.v.s. jag skriver skiten i rasande fart och hoppas att det blir bra. Annars slänger jag det och gör om. Förhoppningsvis så behöver sistnämnda inte ske. Jag laddar upp en liten 0.3 och kör igång, så tagga till nu och häng med.
Ålder: (18) Vid detta specifika tillfälle så var jag 13.
Längd: 171 cm
Vikt: 55 kg
Vi laddar upp:
Det var en laddad tisdagseftermiddag i en överdrivet skabbig förort full av illaluktande pensionärer och rostiga kundvagnar. Solen sken och fåglarna kvittrade, en snorunge på ett dagishem blev stungen av en bålgeting och skrek utav helvete, samtidigt som en vrålkåt 16-åring drog förbi i 120 på en stulen moppe utan hjälm. En vanlig dag i förorten helt enkelt. Mitt ibland tumultet har två stycken ynglingar gömt sig bland ett buskage. Den ena sitter och trycker på en svart ryggsäck och dom ser tämligen nervösa och rastlösa ut. Kanske lite otåliga också.
I ryggsäcken hittas följande.
3 st. Genomskinliga snapsglas. Runt 5-7 cm höga.
1 st. Sax. Förvånansvärd livsfarlig och totalt onödig.
1 st. Cola flaska med udda innehåll. I läskflaskan finns nämligen runt 45 cl vaniljvodka av sorten ABSOLUT.
1 st. Whiskey 70cl. Märket har jag glömt bort.
1 st. exemplar av silvertejp. Vad vi skulle med den till har jag inte en aning om.
1 st. Sour Cream Onion chips. 300g.
5 st. Dextrosol.
1 st. 1,5 liters Coca Cola. Nyinköpt och kall.
2 st. regulära glas med ränder. Cirka 10cm långa.
Ungen med ryggsäcken är jag. Den andra ungen kan vi kalla Hedvig.
Jag frågar Hedvig vad vi ska hälla i oss först. Hedvig sträcker sig efter chipspåsen. Jag slår bort handen och väser ilsket: ”-Jag menar spriten ditt pundhuvud.”
Hedvig, som förövrigt är lite trög, ser på mig med sina hundögon och sträcker sig sedan efter vodkan. Okej, tänker jag, nu kör vi. Jag häller upp två snapsglas och ställer dom sen på en passande sten. Sedan tar jag ut dom vanliga glasen och häller upp två glas cola. Jag ger Hedvig det ena snapsglaset och instruerar honom: ”-Svep allting och sen tar du snabbt som fan ett par klunkar av colan.” Han nickar och räknar in. 3…2…1…schlluuurrrp! En stark, besk, stickande, äcklig och allmänt vidrig smak uppträder i min oförstörda munhåla. Jag räcker mig snabbt som fan efter colan och tömmer glaset.
Hej, barn! Välkommen till alkoholens fantastiska värld!
Hedvig hade dragit vodkan och inte rört en min. Hans glas med cola var orört. Jag ser på han med en förbryllad min och frågar om han vill ha en till. Han tar glaset med cola och häller ut innehållet. ”–Häll på bara!” Jag tror inte att det är sant. Hedvig måste vara smygalkolist, trots att han påstår att han aldrig druckit sprit tidigare. Sådär gör tamigfan ingen. Jag vill inte visa mig töntig och häller upp mitt glas med. Jag fördelar helt jämt och tömmer i all vodka vi har.
Jag drar åt mig 1,5 liters colan och frågar om Hedvig ska ha mer. Han tackar nej. Jag håller den så stadigt som jag kan med mina små grabbhänder och frågar om han är beredd. Ja för fan, säger han och höjer glaset. Jag drar 4-5 snabba klunkar och dyker sedan in i colaflaskan. Fy helvete så skabbigt. Hedvig drog nog 3 klunkar och denna gång gjorde han en tydlig grimas men som sedan följdes att ett ”Aah”-ljud. Jag frågade Hedvig om han kände nåt. ”-Lite kanske”, svarade han tveksamt. Fem minuter senare var glasen tömda. Vi kände inte mycket och bestämde oss för att gå iväg en bit för att sedan försöka med whiskeyn istället.
När vi kommit hundra meter bort så vingla det till i skallen på mig. ”Helvete”, tänkte jag. Mitt motorik var totalt borta med vinden. Nu märkte jag att jag absolut inte behövde någon mer sprit i alla fall. Hela kroppen värmdes upp i rasande fart och rysningar gick igenom hela min kropp. Eftersmaken av vodkan sket jag fullständigt fan i nu och hela världen log mot mig. Jag frågade Hedvig om han kände av nåt samtidigt som jag själv ansträngde mig för att försöka gå rakt. Hedvig lyckas trycka fram mellan flämtande andetag: ”- Det här…är…helt…sjukt!” Hans ögon var otroligt uppspärrade och han såg ut att må ganska bra ändå. Jag frågade om han ville ha mer men då skakade han på huvudet. Cola däremot tackade han inte nej till. Jag drog upp chipspåsen och började vräka i mig.
Märkliga effekter.
Plötsligt så började chipsen smaka blod. Jag spottade på marken. Salivet var helt fyllt av rött blod. Det var då jag insåg att jag inte kände någon smärta längre. Jag hade bitit mig själv i läppen men jag hade inte ens märkt av det. Det som alltid gör så ont annars! Jag bitch-slappade mig själv hårdare och hårdare. Hedvig undrade vad fan jag höll på med. Jag skrek i eufori: ”-Jag känner ingenting!” och log åt han med käften full av blod. Han började göra samma sak. Här gick vi, två fulla snorungar, mitt på vägen och slog oss själva så hårt vi själva vågade. Min omogna alkoholpåverkade hjärna tänkte inte på att vi var fullt synliga för ett helt dagis och cirka 50 balkonger med boende pensionärer.
Ungefär här började jag olyckligtvis bli så tagen av alkoholen att jag lyckades få en grov minneslucka. Det jag kommer ihåg från den återstående dagen är följande:
Att dölja sitt första alkoholrus.
Jag låg i sängen och flämtade. Tusen tankar surrade i min hjärna. Vart är Hedvig? Vart fan är ryggan och allt som vi hade i? Och framförallt, vart fan är spriten? Jag reste mig upp men föll ganska så omedelbart efteråt. Jag lyckades pilla upp mobilen ur fickan och försökte ringa Hedvig. Inget svar. Jag försökte igen men fick inget svar då heller. Plötsligt så hör jag en nyckel vispa om låset och farsan klampar in efter en lång arbetsdag. Jag hör hur han fipplar med nåt i köket och börjar bli oerhört nervös för att bli upptäckt. ”-Hallå?” hör jag nån ropa. Jag svarar och får halvt panik. Farsan öppnar dörren till mitt rum och frågar vad det är med mig och varför jag ligger i sängen. Jag svarar sluddrande att jag är sjuk och att jag vill ha mat. Farsan kollar på mig med förbryllade ögon i några sekunder och går sedan ut.
En kvart senare kommer han in med en tallrik lasagne och jag sätter mig upp vid skrivbordet och slår upp en Kalle Anka-tidning. Farsan säger att han går till affären. Nu känner jag det. Helvete, tänker jag samtidigt som jag rusar ut i badrummet och lägger världens tarzan rätt ner i karet. Vilken tur att inte farsan behövde ta del av denna lilla incident tänkte jag. Jag sköljde bort spyan med kranvattnet och tog sedan bort icke upplösta matdelar. Sedan gick jag tillbaka till mitt skrivbord och åt upp min mat. Efter det så däckade jag i sängen. Klockan var runt halv åtta. Saxen hittade jag ett par dagar senare. Olyckligtvis så var den intryckt i min grannes bildäck och jag brydde mig inte ens om att försöka göra loss den. Efter detta så lärde jag mig att man måste ha respekt för alkohol och ge fan i att dricka för mycket renat. Det kunde ha slutat betydligt mycket värre. Vid aktuellt tillfälle så var jag 13 år gammal.
Det var allt för mig. Ingen spännande svamptripp direkt men det här var ändå betydligt mycket större för mig än den första spliffen eller den första linan. Tröskeln in i vuxenvärlden på nåt sett. Jag förväntar mig inget annat än konstruktiv kritik på denna rapport.
Tack så mycket.
även bra skrivet må jag säga. ett par följdfrågor:
