När kärleken föds... (1 lapp Shiva)

Jag lade ut den här rapporten för länge sedan, men nu har jag läst om den, och insett hur mycket jag inte fått med.
Så här kommer min betydligt mer innehållsrika rapport, om min första tripp på LSD.

Substans: 1 lapp Shiva

Kön: Tjej

Tidigare erfarenhet: Alkohol, Cannabis, Ecstasy


Efter mycket längtande, tvivel, trånande och så vidare var det äntligen dags för min LSD debut.
Efter mycket om och men, hade jag lagt vantarna på en härlig, liten lapp Shiva, som skulle intas denna speciella kväll.
Jag och personen vi kan kalla ”A”, pallrade oss vid femtiden iväg mot kompisen vi kallar ”B” s hus.
När jag och A hade kommit till ett avskilt ställe, lade jag lappen på tungan, men en ”point of no return känsla”, och log lite nervöst, väl medveten om hur lättpåverkad jag är.
Eftersom att B inte var ensam, så skulle vi bara vara där tills det hade börjat slå, sen skulle vi gå en promenad på landet i det näst intill perfekta majvädret.

Vi satt hemma hos kompisen och det var nu en timme sen jag käkade lappen.
Jag börjar känna av det lite smått i balanssinnet nu, och nojig som man är, så jag ber dem följa med ut på den planerade promenaden.
Under promenaden växer alla intryck och jag inser plötsligt att jag går som på moln.
Det är så lätt att gå, så lätt.
Jag börjar få en mysig, lixom luddig känsla i hela kroppen, och börjar bli lite flummigt glad.
Vi sätter oss på några stockar och myser i solen. Stämningen är lätt och munter, det är varmt och vackert väder, vi är ute på landet, omgivna av grönskande åkrar och blomstrande ängar. Livet är skönt.

Jag börjar nu känna en stor lycka, och ödmjukhet inför hela den underbara skapelsen, och under ett kort telefonsamtal med en annan kompis, pressar jag ur mig, med rösten tjock av rörelse, ”allt är så vackert så jag nästan börjar gråta”.
Ännu härligare, mysigare och vackrare blir det när de mjuka kullarna börjar göra onaturliga vågrörelser. Jag har inte märkt att hallucinationerna smugit sig på, men nu kan jag inte längre urskilja vilka kullar som är naturliga, och vilka som bara finns för mig.
Jag hör nu ett ljud som om man spelar på en såg, ett mycket speciellt ljud som var där hela trippen.
Det gick en reklam på TV på den tiden, en tvättmedelsreklam med sågljudet i bakgrunden, så det var väl därifrån jag fått det, men jag minns att jag tänkte att om man ska beskriva en LSD tripp med ett ljud, så skulle det vara ljudet av när man spelar såg.

Naturen blir mer och mer konstig.
Solen lyser med nästan läskig skärpa, och molnen på himlen beter sig som om en osynlig hand hade knådat de som en deg.
Nu var det dags att gå hemåt, jag och A tog farväl av B och började vandringen.
Åkrarna som omgav oss, påminde mig mystiskt nog om insidan av en hjärna. Och när jag gick där insåg jag plötsligt att detta inte var verkligheten. Det var bara en illusion. Jag VAR faktiskt inne i min egen hjärna. Allt jag såg fanns bara i min hjärna, och jag tillbringade en lång stund med att förklara för A att hon inte existerade.
När jag försökte prata med henne hörde jag min egen röst som om den var någon annan stans, som om den kom från himlen ovanför oss, och den var också förstärkt, som om någon pratade i en megafon.
Det var riktigt fascinerande, och därför gick jag och förde en underhållande konversation om gud vet vad med mig själv.

Då kom ytterligare en kompis och skulle skjutsa oss de sista två, tre kilometrarna hem på moppen.
Då uppstod genast problemet, hur skulle de få med mig? Jag var inte direkt i stånd att sitta kvar på en moppe. Men de löste så småningom problemet, och jag satt inklämd mellan dem, fasthållen i ett starkt grepp, och tjöt som ett lyckligt barn på Liseberg.
Det var en totalt freakad, och helt underbar känsla. Jag trodde att jag flög.
Snart började jag garva helt hysteriskt, och när vi var framme frågade de vad som var så roligt.
Det visade sig snart att jag hade tappat min mössa, och i det läget var den extremt värdefull för mig, så vi fick åka de tre kilometrarna tillbaka och hämta den.

När jag väl kommit in på mitt lugna rum bestämde jag mig för att skriva ner allt jag tyckte och tänkte.
Efter en svår strapats som gick ut på att låna en penna, (tro mig, det är inte så lätt att gå på ett golv som rör sig som om det levde, plus att det ständigt fnissade, som om mina steg kittlade det, jag och golvet hade en lång diskussion om detta) hade jag i alla fall fått tag på penna och papper och började skriva ner vad jag då tyckte var en klok och vetenskapligt korrekt beskrivning av min tripp.
Här är den:

”Nu är jag på LSD.
Jag vet inte vad som är ut och in på världen. Allt är CP-freakat.
Jag bara sitter i mig själv och jag skriver och blocket andas och jag är varm och jag ser mönster på min egen hand som om någon hade bränt dit dom, och allt är CP-freakat.
SNÄLLA GÖR DETTA IGEN!
Det underbaraste jag någonsin varit med om. Jag är inuti en annan verklighet där ingenting är som det var. Och jag sitter både i och utanför mig själv och allt är återigen CP-freakat.
Jag är i min egen hjärna alltså! Jag är i en annan verklighet och har ingen tidsuppfattning
Och om jag drar pennan i luften framför sig så kommer det tio bakom och jag fattar inte vad jag själv skriver, jag är bara LOST IN SPACE.
Tänt var det här i min egen verklighet…

Fatta vad svårt det är att skriva på ett block som rör sig hela tiden. Det gör vågor som om jag kittlar det med min penna. Hör, det fnissade, hihi.
Jag hör hela tiden min egen röst prata med mig, alltså inne i min egen verklighet. (i min hjärna)
Andra folk säger i mitt huvud vad jag ska skriva. All verklighet har tagit slut. FUCK ALLT RÖR SIG!”

Jag avslutade också med en liten fras som jag själv tyckte var väldigt beskrivande:

”Golarhjärna i min egen hjärna glänser.”

Efter detta bestämde jag mig för att ta en promenad i skogen. Ensam. A, som aldrig varken har tagit LSD, eller varit sitter förut, hade lämnat mig åt mitt öde för en film.
Jaja, jag gick i alla fall på min promenad och nu var allt så fucked up att jag började tro att jag var inne i en psykos.
Detta var mycket på grund av psykossnacket som vi hade haft i vårat gäng innan.
Fast jag såklart inte var i psykos än, blev jag nojig för det.
Jag lyckades, efter mycket besvär ringa B, som är mer erfaren än jag, hon sa att jag skulle vända om.
Sagt och gjort. Jag vände.
Det var en lång väg hem, och svårt att hitta tillbaka eftersom att den mycket irriterande stigen roade sig med att leka rodeo med mig.
Jag sa till honom flera gånger att han inte skulle hålla på så, jag förklarade för honom att jag var tvungen att gå hem och låsa in mig, ifall jag skulle få en psykos.
Tillslut la han av med att krumbukta sig, men han skakade ändå av undertryckt skratt när han såg hur svårt jag hade att orientera mig.
Nu verkade det som om alla ting hade kommit överens om att jävlas med mig.
Hemma skulle jag låsa upp dörren, och inte ens den var så mogen att den lät mig komma in.
Efter en stunds allvarligt prat fick jag den att sluta ta bort nyckelhålet så fort jag närmade mig.
Men se, nu var det nyckelns tur att smidigt slinka undan.
Med milt tvång låste jag tillslut upp dörren.

Ve och fasa! Dom har lurat mig!
Istället för att ta mig till mitt rum hade tingen lockat in mig i en enorm, människoätande mask.
Efter en stund insåg jag att det var en korridor.
Efter en lång stunds lugnande tankar skulle jag ut och ta en cigg.
Jag hade tänt ciggen och satt och råbligade på tändaren ett tag, och skulle sen ta ett bloss.
Det kom ingen rök!
Det syntes inte på ciggen att jag rökte, men jag visste att jag hade tagit säkert tio bloss.
Herregud, jag snear!
Nej, vänta lite nu, ciggen är ju inte tänd!
Efter detta bestämde jag mig för att sluta noja mig. Och då blev det genast lugnare.

Jag bestämde mig för att åka lite mer moppe.
Sedan när vi kom hem skulle de andra se på ”the ring”.
Självklart skulle jag vara med.
Det var urhäftigt. Filmen utspelade sig i hela rummet. När Samara kom ut ur tv´n på filmen kom hon för en sekund ut ur den riktiga tv´n också. Det var sjukt. Helt vrickat.
Och känslorna förstärktes också enormt, sån empati har jag väl aldrig känt förut.
Dessutom kunde jag inte se vilka ansikten som skulle va bänga och vilka som bara var det för mig.

Efteråt satt vi i ett rum och jag drog den ena fantastiska slutsatsen efter den andra.
Jag såg en affisch, en sån där med en gullig, sovande hund på, och ovanför står det: ”stör ej”, men hur jag än ansträngde mig kunde jag för mitt liv inte förstå varför jag inte fick störa hunden.
Jag frågade min kompis flera gånger, men hon bara skrattade.
Tillslut, efter säkert 20 minuter-en halvtimmes intensivt funderande sa jag till min kompis:
”Jag har kommit på varför man inte får störa hunden…” och gav henne en finurlig blick.
”varför då?” frågade hon, halvt engagerad.
”För att den sover!” utbrast jag med en min och ett tonfall som om jag hade löst alla världens mysterier.
Jag satt och mös en stund för att jag kommit på svaret på frågan, sen insåg jag plötsligt hur otroligt ful en av tjejerna var, och jag funderade länge på hur jag skulle säga det till henne.
Tillslut bestämde jag mig för att skona henne och bad istället om en bulle, som jag inte åt.
Jag fick fråga varför, och svarade:
”Det är inte lätt att äta en bulle som försöker äta dig!”
I den här perioden var hallucinationerna mest i bakgrunden, allt pulserade i mjuka, regelbundna vågor, det centrala var tankegångarna, alla fantastiska insikter.

Nu skulle dock alla gå och lägga sig, och jag gick ut länge och rökte, och njöt av den fantastiska stjärnhimmeln ovanför. Tillslut hamnade jag i mitt rum, framför spegeln, där jag plötsligt kom ihåg vad B hade sagt ett tag innan, ”man blir så ful på LSD nertrappningen, alldeles blek och glåmig.”
Jag såg direkt detta på mig, och det utkletade sminket gjorde det inte bättre.
Tillslut står jag, då världens största sminkälskare, som knappt kunde gå på toa utan att sminka mig, framför handfatet och tvättar febrilt ansiktet medan jag mumlar, ”sminket gör mig ful, sminket gör mig ful” om och om igen som ett mantra.
Efter att sminket är avlägsnat, ser jag till min förskräckelse hur fult och smutsigt rummet är, så jag sätter igång att städa för fullt.
Sedan tillslut lade jag mig i sängen och njöt av min rena pyjamas, mitt nystädade rum, och min nyvunna pedantism.
Jag låg och tittade upp i taket ca en halvtimme och insåg snabbt att lampan var rummets hjärta. Den pumpade ut ljus.
Snart tröttnade jag på det och dödade rummet genom att släcka ljuset.
Jag låg länge och såg fantastiska färger och mönster i mörkret (vet inte om jag blundade).
Tillslut måste jag ha somnat.

Det var en galet bra förstatripp, och i och med det här, så föddes min kärlek för hallucinogener.

Låter riktigt härligt det där och får en att längta tillbaka till äventyr med LSD under våren och sommaren.

Härligt som sagt även om det fanns inslag av jobbigheter, men det hör ju trippen till!

Ha det gott.