Hur tar man sig ur en ond cirkel?

Vet inte vad är för fel på mig. Känner bara tomhet nuförtiden. Har tidigare tyckt om saker i mitt liv. Nu känns ingenting roligt längre. Har jag skitsvårt för att ta initiativ till något. Allt jag gör blir bara fel. Jag tar kontakt med andra men dem tappar intresset för mig, förmodligen för jag inte har något liv att dela med mig utav längre och känner mig jävligt trögtänkt. Mycket utav det jag tänker på kan jag inte koppla till något annat. Dessutom verkar jag säga fel saker till andra. I bästa fall är det inte intressant, i sämsta fall tar personen illa vid sig utav det jag säger... Ok, jag kanske har något bra att säga ibland, eller lyckas skämta då och då, men det är väldigt sällsynt. Som ni kanske kan gissa så har jag lätt att se de negativa bitarna i mitt liv. Jag fastnar helt enkelt i negativatankebanor. Det mesta mina tankar handlar om är hur jag är som person och min oförmåga att passa in i sociala sammanhang. Det är inte så att jag tycker synd om mig själv, utan jag kämpar ständigt för att hitta en utväg. Men att gång på gång försöka utan att lyckas känns konstigt.

Andra människor som jag tidigare tyckt om har blivit väldigt främmande tillsynes utan anledning. Jag skrämmer väl bort dom eftersom att jag mår som jag mår. Alla jag träffar förstör jag mina chanser med att få ett normalt umgänge med permanent eftersom första intrycket är så viktigt. I en grupp av människor så sitter jag mest tyst eftersom jag inte kommer på något att säga. Och visst är det skönt att bara lyssna ibland, men inte när man inte ens uppmärksammar vad andra pratar om 2 meter ifrån en pga alla tankar i huvudet... Jag vet att livet är jobbigt, men det känns inte kul att hålla sig vid liv bara för överlevandets skull. Man vill ju liksom ha något att leva för...

Att prata med nån psykoterapeut känns helt meningslöst. Vet inte vad jag ska göra?

Du låter deprimerad och det finns mediciner som kan hjälpa till för att ta dig ur en depression. Antideppressiva mediciner gör att topparna och dalarna i ens mående jämnas ut och lugnande lindrar den värsta ångersten.

Är det något jobbigt som har hänt det senaste året eller har du jobbiga minnen av något som dyker upp nu? Även om du inte kan se vad det är, så finns det en förklaring till att du mår dåligt.

Det som slår mig när jag läste ditt inlägg var att du tagit de första stegen
från problemen genom att hitta felen. Har ingen patentlösning men att
tala med en bra psykolog behöver inte vara fel. Det finns tekniker för
att undvika negativa tankebanor och istället få styrka genom positiva.

Dessutom, om man har svårt att passa in i sociala sammanhang kan man
alltid trösta sig med att många människor har det !

Jag har sedan ungefär 10 år tillbaka kännt att något är fel med mig. Men egentligen har det bara varit riktigt illa de senaste året. Dels känner jag krav på mig själv att ta mig ur situationen jag hamnat i, sedan känner jag också ett visst ansvar inför mina nära. Vill helst inte visa något utåt, men har ändå blivit tvungen att göra det inför familjen eftersom jag mestadels är tystlåten och aldrig pratar med andra självmant om hur jag mår. Det senaste året har jag börjat tvivla allt mer på mig själv, tycker emellanåt att jag är sämre än alla människor jag någonsin träffat. Jag tillåter mig själv inte ta fram mina positiva egenskaper eftersom jag hela tiden förträngt dom och de samtidigt känns allt vagare ju längre tiden går. När jag är med människor jag inte känner känner jag mig mestadels förvirrad. Därför faller jag lätt tillbaka i miljöer där jag kan känna trygghet, ungefär som någon slags drog. Jag har kanske 3-4 personer jag känner mig trygg tillsammans med och kan lita på, resten är totalt främmande för mig. Det är väl det att jag inte lyckas fungera i sociala sammanhang som gör det hela. Jag är ju inte direkt någon utåtriktad person, för det blir mest pannkaka utav det mesta jag tar mig an. Jag tar ofta det andra säger på för stort allvar. Det är liksom som om det inte finns något som filtrerar allt som sägs. Endel har nog också att göra med att jag ofta känner mig nervös och att jag alltid måste prestera. Jag blir fokuserad på något jag snappat upp men kan tappa sammanhanget helt. Jag tenderar även att lätt glömma saker. Jag måste ta allt på väldigt stort allvar om jag ska komma ihåg något. T.ex så glömmer jag sällan i förtid bokade möten, men något jag sätt i tvtablån dagen innan och tänkt se, det glömmer jag lätt bort. Sen har jag ingen struktur på mitt liv. Har väldigt lite ansvar egentligen, önskar att jag hade mycket mer(om jag nu klarar av det). Det medför att jag låter andra ta över ansvaret eftersom jag annars bara gör skitjobb och sånt som kanske inte är så viktigt. Något jag längtat efter är att jonglera med flera bollar i luften samtidigt, utan att missa att ta emot någon. Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att bygga upp ett bra liv på egen hand. Har dessutom kännt mig olyckligt kär i några månader nu och det gör ju inte saken bättre direkt.

Förlåt att jag inte svarat tidigare...

Det stämmer att det är något fel med dig för du har länge haft ett självförtoende som är i botten och det är det som är felet med dig! Vad är det då som gör att du inte har något självförtroende är nog inte det viktiga. För om man istället vänder på det och tittar efter vad det är som gör att man har ett bra självförtroende, då kan du förstå vad du måste göra.

Du får självförtroende genom självtillit och det måste komma från dig själv. När du ska göra något så misslyckas du om du redan bestämt dig för att allt kommer att gå åt helvete. Så du måste se möjligheterna och klänga fast vid dem och när du misslyckas måste du släppa det och försöka igen tills du lyckas eller hittar något bättre att lyckas med. Sen ska du inte titta bakåt med ett filter som bara låter dig se allt det misslyckade för du kan också se allt positivt som hänt och du kan uppskatta det, hur litet det än må vara. Visst ska du inte sätta upp orealistiska mål men du orkar nog av mer än vad du verkligen tror och det är sant.

Du måste acceptera att du egentligen står helt ensam och ingen annan kan ta hand om dig, så din trygghet måste komma ifrån dig själv genom självtillit. Mät inte din framgång i yttre faktorer som antal vänner, jobbstatus eller pengar. Du är också framgånsrik om du är kapabel att försöka med något. 3-4 vänner är inte förlite om inte du själv känner ett behov av att ha mer vänner. Sen känner sig nog dina vänner mer värda för dig än, om du hade haft hundra vänner till. Du behöver inte ha mer vänner om du inte vill det, för alla är ju olika och alla kan inte vara hypersociala och jättekarismatiska.

Du måste uppmärksamma dina tillgångar för dig själv så skriv ner en lista med allt du är bra på och se till att fylla på den varje dag tills den är tillräcklig. Det finns flera saker som du är bra på och om någon annan är bättre eller sämre har ingen betydelse egentligen. Det finns också massa saker du är kapabel till som du tar för givet, men gör inte det utan var glad och tacksam för att du är den du är.

Finns redan en hel del vettiga inlägg och förslag här, så jag ska inte upprepa dem. Men ofta är det ju så att när vi kör fast i livet och knappt ser nån utväg så har vi inte den viljestyrka och förmåga att bena ut hur vi ska ta oss upp igen. Det är absolut inte fel att ta hjälp när man som bäst behöver det. Man fixar inte allt själv. Så länge det finns professionell hjälp så utnyttja det, för det är klart att du inte vill vara kvar i det mörkret du befinner dig i nu. Som någon sa, du har hittat var en del av felen kan finnas. Men en psykoterapeut kan ge dig instrumenten att handskas med de här tankarna, och ta dig ur där du kört fast. Våga utmana den rädslan för det 'okända', ta steget till att få prata med en terapeut, alternativt psykolog. Vänta inte med det.

Seriöst? Jag hör ofta denna typ av resonemang från psykologer... Finns det någon som stärks av det? För en apa kan ju i sånna fall vara framgångsrik. Försöker inte vara taskig bara realistisk.




Jo det har mycket stor betydelse att andra inte är lika bra. Det är på det trista sättet en egen identitet och självkänsla/självförtroende byggs upp. Man har behov av att skilja sig från mängden på något sätt för att få respekt och attrahera. Det finns nog inte många som helhjärtat bryr sig om något om de inte har anlag för det.

Ja en apa kan också vara framgångsrik om den själv känner det innerst inne!
Nej, i grunden så har det ingen betydelse vad andra presterar. Gör du något och lyckas så har du gjort det bra, sen så behöver det inte vidare graderas. Mäter man sin lycka med hur många andra man kan överträffa, då är det inte lycka utan det är bekräftelsebehov och narcissism. Att sen inte bry sig om något som man inte har anlag för det är väl förståeligt, men de flesta människor har faktiskt grundläggande egenskaper som gör att de duger mer än väl. Inre styrka är äkta styrka som är svår att krossa!

Jag skulle i princip kunna ha skrivit det samma som twoeggs om mig själv..
alla dina tips, podboqpodboq, är bra och det är sådana råd jag själv har följt för att försöka ta mig ur min depression eller va det nu kan tänkas vara.. Jag gör saker jag egentligen inte vågar och lyckas ofta med det, i alla fall om man ser det ur mitt perspektiv dvs. Men det känns inte bättre alls.. det jag , verkligen saknar är att någon annan också ser vad jag lyckas med. alla jag känner ger bara intrycket av att det jag själv anser som en jätteframgång är ett misslyckande..

Tex. så åkte jag på ett lajv för ett tag sedan men pallade bara att vara där första dygnet, sedan åkte jag hem. Att jag inte pallade beror på att jag hela tiden fick små sammanbrott och smög undan (misstänker att jag har ngn slags social fobi lr dy. också). Men till saken, det jag kännde som en framgång; att våga spela min karaktär ordentligt och att våga gå omkring på området utan att vara livrädd för att bli konfronterad av en annan karaktär.
Men när jag har pratat med andra om lajvet och lite om hur det känndes och varför jag åkte hem har jag i princip bara fått skit eller likgiltighet tillbaka.

finns det något tips för att sluta bry sig om att de man känner (föräldrar och mkt nära vänner) inte verkar bry sig om hur man mår eller eller ens framsteg?

Jag är medveten om att de har fått dras med mig och mitt dåliga mående länge, men jag har aldrig varit speciellt gnällig och definitivt inte egocentrerad som många blir när de mår dåligt. (det där med egocentrerad är snarae tvärt om, får dåligt samvete för allt och bryr mig antagligen för mkt om de flesta)

Allt känns bara så hopplöst och orättvist när alla man bryr sig om inte bryr sig i näheten lika mkt om en tillbaka!

Svårt det där men är det nåt som är grundläggande i en familj så är det att ett barn blir verkligen sett och bekräftat för vad de gjort och gör. Det är liksom A och O i en uppfostran. Tyvärr missas det där av olika skäl från föräldrar, och det leder till vacklande självbild, skakig självkänsla i stort. Men efter man flyttat ut i den vida världen så är det ju din egen självtillit som får vara det centrala och lite 'ersätta' omgivningens bekräftelse. Det blir till att jobba med mental träning, finns en del litteratur på området om du kollar upp det.

Jag som bipolär typ 1 har precis upplevt vad trådstartaren skriver. Dock är mitt enda tips att du försöker få tillgång till KBT. Terpai formen hjälper dig att förändra beteende mönster och tankar, vilket gör att ångest, depp och så vidare blir enklare, jag har själv genomgått en KBT behandling med mycket bra resultat (enligt mig själv). Annars kan jag bara rekommendera läkemedlet Zyban (voxra). Utan den medicinen hade jag inte levt idag.

/nordahl

Nyckeln till att vara lycklig är att inte låta sig påverkas av externa faktorer. Lyckan måste komma inifrån. Du behöver inte bekräftelse från någon annan än dig själv.