2007-11-10, 01:49
#1
Jag var på väg hem en tisdagkväll. På tunnelbanan stötte jag på en vän och tre andra jag träffat nån gång tidigare bara. Det visade sig att de hade syra och tänkte trippa tillsammans. Jag hänkade självklart eftersom jag länge hade velat testa.
Vi gick till ena snubbens källare och började med en droppe var. Vi la oss i en hög på golvet och pratade om de mest konstiga saker, men vi kände oss knappast trippade. Efter ca. tre timmar gick vi därifrån och bestämde oss för att ta varsin droppe till.
När min polare skulle droppa på min tunga slant han på nåt sätt, så jag fick tre droppar(...). Sen lät det ju;
"Jaha, vart ska du ta vägen nu då? Vi hade ju tänk ta första tunnelbanan till stan, men det kan ju inte du göra nu. Du kommer snea som fan och golar du så är du så jävla körd säger jag bara."
Jaha ja, tänkte jag. Jag och källarsnubben gick till bussen och började känna oss smått virriga. En vit mur med diverse smutsfläckar började dansa efter oss när vi gick förbi (smutsfäckarna alltså, inte muren).
Vi satte oss i busskuren och betraktade de små gula blommorna som växte upp ur asfalten. Träden på andra sidan gatan rörde sig på ett spöklikt sätt fram och tillbaka. Alltihopa fann vi jättekul och började skratta. Bakom imman i busskuren stod det flera hundra människor och betraktade oss, trodde vi.
Bussen kom. När vi reste på oss kändes det som att intrycken attackerade oss. Allt kom samtidigt. Jag fumlade upp busskortet och stapplade in i bussen. Chaffisen bara stirrade på mig. Ett gammalt par satt och pratade, allt levde. Deras prat var ett enda mummel. Jag ansträngde mig för att inte missa min hållplats.
Jag gick med raska steg hemåt i en värld av dansande färger och mumlande röster. Efter att ha stått och fumlat med nyckeln i tre minuter kom jag in och låste in mig på mitt rum. Jag satte mig framför datorn, men fattade inte alls vad jag gjorde. Rösterna kom närmare. Jag ville ha musik, men visste inte hur man gjorde för att få igång media playern.
Det blev nåt slags mönser av alltihop, jag gick fram till dörren, ångrade mig och och gick och satte mig i stolen. Bestämde mig för att sova, ångrade mig och gick tillbaka till stolen. Allt jag gjorde gick på repeat, allt jag tänkte gick på repeat. Jag visste inte vem jag var eller var jag var. Jag tittade upp och plötsligt var jag omringad av röda väktare. Min far skakade om mig kraftigt och skrek nåt om att mitt liv var förstört. Jag såg upp. Väktarna hade förvandlats till rejvare i färgglada kläder.
Där nånstans somnade jag, och jag minns att jag hade de mest underbara drömmarna jag någonsin haft. Allt var så otroligt vackert... Det enda som existerade var nuet. Tusentals själar, människor och djur, även poliser var där. Gigantiska "gudar(?)" av rent guld rörde sig sakta över alltihop. Allt var under kontroll, jag lät varenda millimeter av min kropp genomborras av små tunna nålar. Jag kommunicerade med de andra med hjälp av hjärnvågor, men det fanns inga ord, vi var ett. Allt var så rent, så perfekt.
Jag fick fler nålar genom kroppen. Inte en rörelse. Jag minns att jag/"vi" skulle uppnå någonting med hjälp av våra extremt kraftfulla tankevågor, men jag minns inte vad. Jag minns ett öga, ett pyttelitet öga av glas som symboliserade universums mitt eller nåt liknande. Hela systemet fokuserade plötsligt på ögat. Nu var varenda liten millimeter av min kropp genomnålad. (Mina ord räcker inte till för att beskriva storheten i vad som hände här)
När allt var över flöt jag omkring i ett grönt hav av jagvetintevad. Jag gjorde mönster i luften med händerna, allt var så vackert. Det var det mest avslappnade ögonblicket i mitt liv...
Jag sov i två dygn efter det... Ursäkta om inlägget blev lite långt.
Vi gick till ena snubbens källare och började med en droppe var. Vi la oss i en hög på golvet och pratade om de mest konstiga saker, men vi kände oss knappast trippade. Efter ca. tre timmar gick vi därifrån och bestämde oss för att ta varsin droppe till.
När min polare skulle droppa på min tunga slant han på nåt sätt, så jag fick tre droppar(...). Sen lät det ju;
"Jaha, vart ska du ta vägen nu då? Vi hade ju tänk ta första tunnelbanan till stan, men det kan ju inte du göra nu. Du kommer snea som fan och golar du så är du så jävla körd säger jag bara."
Jaha ja, tänkte jag. Jag och källarsnubben gick till bussen och började känna oss smått virriga. En vit mur med diverse smutsfläckar började dansa efter oss när vi gick förbi (smutsfäckarna alltså, inte muren).
Vi satte oss i busskuren och betraktade de små gula blommorna som växte upp ur asfalten. Träden på andra sidan gatan rörde sig på ett spöklikt sätt fram och tillbaka. Alltihopa fann vi jättekul och började skratta. Bakom imman i busskuren stod det flera hundra människor och betraktade oss, trodde vi.
Bussen kom. När vi reste på oss kändes det som att intrycken attackerade oss. Allt kom samtidigt. Jag fumlade upp busskortet och stapplade in i bussen. Chaffisen bara stirrade på mig. Ett gammalt par satt och pratade, allt levde. Deras prat var ett enda mummel. Jag ansträngde mig för att inte missa min hållplats.
Jag gick med raska steg hemåt i en värld av dansande färger och mumlande röster. Efter att ha stått och fumlat med nyckeln i tre minuter kom jag in och låste in mig på mitt rum. Jag satte mig framför datorn, men fattade inte alls vad jag gjorde. Rösterna kom närmare. Jag ville ha musik, men visste inte hur man gjorde för att få igång media playern.
Det blev nåt slags mönser av alltihop, jag gick fram till dörren, ångrade mig och och gick och satte mig i stolen. Bestämde mig för att sova, ångrade mig och gick tillbaka till stolen. Allt jag gjorde gick på repeat, allt jag tänkte gick på repeat. Jag visste inte vem jag var eller var jag var. Jag tittade upp och plötsligt var jag omringad av röda väktare. Min far skakade om mig kraftigt och skrek nåt om att mitt liv var förstört. Jag såg upp. Väktarna hade förvandlats till rejvare i färgglada kläder.
Där nånstans somnade jag, och jag minns att jag hade de mest underbara drömmarna jag någonsin haft. Allt var så otroligt vackert... Det enda som existerade var nuet. Tusentals själar, människor och djur, även poliser var där. Gigantiska "gudar(?)" av rent guld rörde sig sakta över alltihop. Allt var under kontroll, jag lät varenda millimeter av min kropp genomborras av små tunna nålar. Jag kommunicerade med de andra med hjälp av hjärnvågor, men det fanns inga ord, vi var ett. Allt var så rent, så perfekt.
Jag fick fler nålar genom kroppen. Inte en rörelse. Jag minns att jag/"vi" skulle uppnå någonting med hjälp av våra extremt kraftfulla tankevågor, men jag minns inte vad. Jag minns ett öga, ett pyttelitet öga av glas som symboliserade universums mitt eller nåt liknande. Hela systemet fokuserade plötsligt på ögat. Nu var varenda liten millimeter av min kropp genomnålad. (Mina ord räcker inte till för att beskriva storheten i vad som hände här)
När allt var över flöt jag omkring i ett grönt hav av jagvetintevad. Jag gjorde mönster i luften med händerna, allt var så vackert. Det var det mest avslappnade ögonblicket i mitt liv...
Jag sov i två dygn efter det... Ursäkta om inlägget blev lite långt.
Kul att du fick en bra tripp =) 4/5 pz
