En sak som är något märkvärdig gällande vilken påföljd han fick för härjningarna 1982, är att det skrivs (på flera ställen) så här, i exempelvis denna SvD-artikel:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/flera-tidigare-grova-serievaldtakter-i-sverige_327442.svd –
det vill säga:
1983 dömdes han, 35 år gammal, till sex års sluten psykiatrisk vård vid Karsuddens sjukhus. Han erkände aldrig, men dömdes för sex fall av våldtäkt, två försök till våldtäkt, frihetskränkande otukt, olaga intrång och ofredande.
1983 rymde Södermannen från Karsudden. Han lämnade Sverige och efterlystes av Interpol, men greps på Arlanda 1985.
(Min fetning och understrykning i texten ovan.)
Jag har rätt bra insyn hur det fungerade på Karsudden (och även Säter och Sidsjön) under större delen av 1980-talet till en bit in på 90-talet vad gäller hur länge folk "satt inne", tider i längd (som praxis – om man nu kan tala om det) och vad
sluten psykiatrisk vård innebar; vilka som blev "kryssade" till sluten psyk o.s.v.
Det jag med säkerhet vet är att det aldrig någonsin talades om tidsbestämda "straff", att den eller
den s.a.s. hade så lång tid att vänta sig etc. Sådant förekom aldrig under den epoken (på Karsudden i alla fall).
Vitsen var liksom inkluderad i vårdvistelsen att det skulle vara ovisst beträffande hur länge man hade att vänta ...
Förvisso visste en kille som hette (heter?, om han lever i dag?) A****** i efternamn (kommandes från Västeråstrakten), efter att ha mulat sin andra fru och bägge barnen (!) på ett snarlikt sätt som första gången, att han garanterat inte skulle komma ut (och bli försöksutskriven) förrän tidigast efter 10–12 år – som han satt i år räknat efter första historien – kortare än första gången var ju knappast att vänta ...
Att t.ex. Christer Pettersson i början av 70-talet bara var inskriven i ca 9 mån. på Karsudden för
Bajonettmordet kunde varken han eller den tidens Karsudden-överläkare, t.ex. Albert J Boerman den famöse, alls veta på förhand.
Den s.k. Södermannen kan näppeligen ha fått reda på att det var bestämt att han skulle vårdas i
sex år. Snarare blev han nog snabbt varse (av andra patienter), med tanke på handlingarna som sådana, att han hade allt ifrån 3–5 år upp till 10–20 år att vänta beroende på hur hans hälsostatus utvecklade sig, hur han svarade på den tidens läkarsamtal/psykologsamtal/socioterapiverksamhet/allmänna skötsel och hur han hanterade (och närvarade vid) det gängse (tvångs)arbetet i verkstaden (som i praktiken var ett utpressningstvång på i alla fall den tidens dömda och intagna på Karsudden – såtillvida personerna inte var extremt schizofrena alternativt "sinnesslöa"), ett arbete som i regel varade 34 tim. per vecka.
Skötte han ovan med ackuratess: kunde han få en "FU" (försöksutskrivning) enligt ovan. och sedan en DEF (definitiv utskrivning) ett till ett par år, tidigast, senare.
De här premisserna visste nog John Svahlstedt om – varför han stack där vid tillfälle 1983 ...
Vad gäller tid i längd på Karsudden finns det ju åtskilliga (skräck)exempel.
Jag vet en lirare, en R** N*** (för- och efternamn förkortade), kommandes ifrån Bandhagen om jag minns rätt, som hamnade på Karsudden sent 70-tal/tidigt 80-tal i samband med någon sorts haschpsykos inkluderat med att han stal en simpel cykel etc. (inget våldsbrott inblandat) – och fortfarande tillhörde (han var således alltför "sjuk" ...) Karsudden 20–25 år senare ...
Karsudden tog ju f.ö. hand om ett antal gamla Sundbypatienter (Långbro sjukhus-liknande) i mitten av 80-talet, och vissa av dessa var kvar i Katrineholm (Karsudden) så sent som för ett par år sedan ...
Vad gäller Svahlstedt och efter hur kort tid han stack (vilket jag borde veta när jag tänker efter), var det hur som haver då 1983 ännu inte uppstramat riktigt i de stränga rutinerna. Först från 1985–88 ca blev det betydligt svårare att "nascha kaj". D-paviljongen på "Udden" var ju känd som svårare att sticka ifrån än både Kronobergshäktet och Kumla för 20–25 år sedan.
Fascinerande förresten att John S., i dag 64 bast, fortfarande lever – och verkar vara i frihet i Sollentuna. Tittar man nämligen på statistiken för gamla karsuddare från 1960–80-talet är det extremt många av dessa som i dag är döda.