Ayn Rand och hennes författarskap

Om du letar efter något intressant att läsa så ska du slänga de resterande böckerna av Rand. Lägg inte din värdefulla tid på hennes skit utan gör det som du ska göra (enligt henne), flytta från socialist-landet Sverige och var produktiv! D.V.S läs inte!

Anthem från 1938. 100 s. Samma tema som Orwells 1984 -- polemik mot bolsjevikdiktaturer -- men mer koncis, mer konstnärlig.

Rand kunde bli lite manisk i sina senare böcker, som Atlas Shrugged. Och hon var anti-tradition, hon var extremmodernist. Men frihetsbudskapet i Anthem är inte att ta miste på. Detta är en övertygande politisk myt i romanform.

Av en tillfällighet hittade jag Ayn Rands storverk Och jorden skälvde på ett antikvariat. Efter två veckor hade jag läst igenom de nästan 1500 sidorna och funderade lite över denna bok. Själva budskapet kan man hålla med om eller inte, så det är inte vad jag fokuserar på. Det finns positiva sidor i Och världen skälvde, framför allt i beskrivningen av socialismens orimlighet (typ att man inte kan trolla fram resurser, vilket ju inga socialister verkar fatta).

Men det jag har problem med vad beträffar Och världen skälvde är den uppskattning den får av vissa; omdömen som ”världens bästa bok” och ”inte ett ord för mycket trots sin längd”, etc. Dessa kommentarer kontra min uppfattning är särdeles märklig, ty jag är inte imponerad. Orsaken till denna bedömning är att Och världen skälvde har en konstnärlig nivå i klass med böcker som Hollywoodfruar och Sagan om isfolket. Byt ut romantiken mot action och råare sex så kan man jämföra med böckerna om Casca eller Bill och Ben. Det är ingen unik bedömning; Ayn Rands böcker driver man med i både Simsons, Futurama och South Park.

Vilka faktorer är det som gör att det är svårt ta Och världen skälvde på allvar? Det finns helt enkelt saker i Rand man normalt sett inte åter finner i högkvalitativ, vuxen litteratur (alltså inte ’adult’, typ porr, utan mognare litteratur). En bra mall för att förstå skillnaden finns i författaren och modersmålsläraren Daniel Pennacs bok Som en roman från –95. En dålig roman karakteriseras av att den inte skapar något nytt, bara lyfter fram etablerade former; den förenklar till lögnens gräns, medan en bra roman innebär ett komplext verk. Den dåliga romanen smickrar automatiska reflexer. Slutligen finns inte den verklighet författaren vill beskriva. För att summera är en dålig bok en bok som är njutningsfärdig och som vill måttsätta läsaren efter samma modell.

Alla dessa kriterier stämmer in på Ayn Rand. Och världen skälvde målar upp en svart-vit världsbild där alla karaktärer är utmejslade som i en cowboyfilm från trettiotalet, där indianerna representerar den inkarnerade ondskan och den (blonde) hjälten aldrig får slut på kulor i sin sexskjutare. Det är en förfalskad bild av verkligheten. Nu kan man förstås invända att Och världen skälvde i någon mening är en saga, men Rand vill mer än att berätta en saga. I likhet med Michael Moore eller Janne Josefsson vill hon förändra världen och påverka människors sätt att tänka och agera.

Vad händer om det finns mer än två möjliga val? Eller om konsekvenserna leder till att man måste välja ett mindre ont framför ett större? Det tar aldrig Rand upp i sina böcker. Ett exempel är Finland under andra världskriget. Motståndare till Sovjet som angripit dem, OK; kämpande för sitt territorium, OK; men samtidigt allierade med nazityskland. Ingen vågar förstås angripa Finland i efterhand för deras val, men så var situationen under kriget. Hur löses en sådan intressekonflikt enligt Ayn Rand?

En lika viktig faktor som saknas i Och världen skälvde och Urkällan är den totala avsaknaden av ekonomiska orsaker och sammanhang. Hur formas konjunkturer? Och hur bemöts de? 80-talets nyliberala experiment var ingen patentlösning, det vet vi nu. Ej heller talar Rand om sammanhang som oljeberoende eller vad som händer om en resurs börjar sina. Urkällan utspelar sig bl.a. under depressionen, men dess orsaker och de samhällsekonomiska strukturer som är kopplade till depressionen tas inte upp alls. Rands okunnighet i ekonomi märks på hennes syn på guld som en objektiv faktor för att mäta värde; hon verkar inte känna till guldmyntfoten, och varför den övergavs, först i förhållande till pundet sedan till dollarn.

Ovanstående var övergripande kritik mot Rands magnum opus, men det finns mer karakteristik (kopplad till det övergripande) som gör Och världen skälvde till dålig litteratur:

Fortsättning följer

Liberalism, vad finns det att slåss om?

Vänta bara tills den där som jag hoppas ska hitta till tråden gör det!

Har faktiskt inte läst Fountainhead eller Atlas, men rätt mycket av hennes filosofiska skrifter. Känns inte som det tillför särskilt mycket att läsa henne skönlitterärt, vad hon tycker och står för är en öppen bok, helt i linje med hennes livshistoria. Hon har en del rätt kul och intressanta tankar runt Metafysik och Epistemologi, brukar faktiskt avända lite av det i mitt eget tänkande. Men då resonemangen går vidare till hur samhällen bör vara och så är det mest naivt. Är varken för eller emot liberalism, men vill jag veta nåt där så läser jag Nozick, Sandels eller nåt liknande. Hon känns mest glad för att hon slank ut ur Sovjet.

Man kan ju citera Wikipedia när det gäller hennes "filosofiska skrifter"

"Both the original and revised editions of the book received relatively little attention from reviewers"

Det där var en bra serie!

"Problemet" är väl snarast att hon inte skrev sina böcker för att skapa högkvalitativ skönlitteratur utan för att driva hem ideologiska poänger. Själva berättelsen är rätt meningslös utan de idoligiska inslagen. Huruvida man älskar eller hatar henne "som skönlitterär författare" är nog näst intill hundraprocentigt korrellerande med huruvida man älskar eller hatar henned ideologiska ståndpunkter. Dvs, de som älskar hennes verk gör det för att de älskar hennes ideologi och de som hatar hennes verk gör det för att de hatar hennes ideologi.

Personligen älskar jag vissa passager i hennes böcker då jag står nära henne ideologiskt och tycker att hon är väldigt vass på att pedagogiskt plocka isär de socialistiska käpphästarna. Samtidigt vete tusan om böckerna har särskilt stort värde i skönlitterärt avseende.

Nötter? Det råder väl mer eller mindre konsensus om att hennes "filosofi" inte uppfyller kriterierna för att kallas filosofi?

Har inte läst nåt av henne, men har läst serien sanningens svärd av Terry goodkind (väldigt bra), som tydligen ska använda sig av hennes idéer, nån som har läst serien och även ayn rand, och kan ge nåt perspektiv på det?

Funderar nämligen på att läsa nåt av henne...

Serien av galago som nämns ovan, hämmas nog en del av att ägaren till galago är nån sorts dödsknarkarpolpotkommunist...

I en av böckerna hamnar ju Rickard, i Jonas Sjöstedts drömsamhället och visar ganska bra en del av dess nackdelar... (typ man ska dela med sig av allt man tjänar till andra, så man inte har råd att köpa sig mat) gärna tips om dessa idéer diskuterad någonstans?

Jag kan i så fall rekommendera Anthem från 1938. 100 s. På svenska heter den Hymn.

Boken har samma tema som Orwells 1984 -- polemik mot bolsjevikdiktaturer -- men är mer koncis. Och -- samtidigt -- är den mer konstnärlig. Anthem är en strong, konceptuell saga. Hjälten hålls nere av ett system, fysiskt och mentalt. Men han bryter sig fri med vilja och tanke.

Rand kunde bli lite manisk i sina senare böcker, som Atlas Shrugged. Och hon var anti-tradition, hon var extremmodernist. Men frihetsbudskapet i Anthem är inte att ta miste på. Detta är en övertygande politisk myt i romanform.