Folketymologi

När JK Göran Lambertz sommarpratade i år, betonade han rättshaverist på ett
för mig överraskande sätt. Jag utgick från att han hade rätt. Han betonade
{rättsha:verist}. Nu vet jag varför. Tack!

Lambertz sommarprat med tillhörande bonusspår på nätet var en höjdare vad
gäller visat civilkurage och pedagogik.

Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. La han huvudbetoningen på första stavelsen? Eller var det vokallängden i andra stavelsen du reagerade på? Använde han ett långt, slutet a-ljud, snarare än ett kort, öppet?

Beträffande betydelsen vill jag bara förtydliga att det rör sig om personer som till varje pris vill få rätt, men som inte nödvändigtvis har det. Rättshaverist är kanske av den anledningen en bättre form än rättshavare.

Jag kan rekommendera den som ännu inte har gjort det att läsa om Rättshaveristen i Fritiof Nilsson Piratens "Bock i örtagård".

Ja, det var uppseendeväckande skillnad mot {haveri´st} i betydelsen vrak.
Kanske borde jag skrivit {rätts´hav:erist}. Fonetisk notation är notoriskt
vansklig, särskilt för amatörer men även för uppslagsverk på Internet.

Tyvärr är väl P1 Sommar som publika ljudfiler borta så här års.

JK-befattningen innebär naturligen kontakter med kategorin rättshaverister.

Enligt Svensk ordbok och förekommande i ett midsommarkorsord:

döbattang subst. ~en ~er ...
• (vanl. plur.) dörr som är delad i två längsgående halvor vanl. mellan äldre, finare rum {→dubbeldörr, saloondörr}
HIST.: sedan 1838; av fra. porte à deux battants med samma bet., eg. ’dörr med två dörrhalvor’

Vanligen dualis, kan man väl säga om döbattanger.

Vad är det som gör det till en folketymologi?

När folk nu har varit ofina nog att bumpa den här tråden så får jag väl korrigera min fåt i föregående inlägg: Rättshaveristen i Bock i örtagård kallades naturligtvis Sockenkverulanten och ingenting annat. Som jag har våndats under de nära tre år som har gått.

Det är morfemet dö– som i sammanhanget blir både folkligt och makabert, särskilt om ordet i pigfranska (numera RUT-franska) uttalades *döbattong under influens från den stränge husherrens intressen. Pigorna emellan kunde det också vara en gliring riktad mot husherrens sviktande förmåga.

OK. Fast "folketymologi" innebär väl inte att ord(s delar) och härledning kan misstolkas utan istället att folk faktiskt gör/gjort det i viss utsträckning. Vem har någonsin gjort kopplingen till "död" i "döbattang"? Det handlar väl om ren stavningsförsvenskning bara.

Spelemän i folkdräkt och därtill hörande mollskinnsbyxor spelar stundom i moll:

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/156/95.html#MOLLSKINN (ca 1850)

Första ledet är engelskt och mullvadsskinnet är bara på låtsas, ett på rätan ruggat bomullstyg.

Efter en diskussion på tråden »Ord som ofta missuppfattas« tror jag vi kom fram till att tolka folketymologi i vid bemärkelse. Stärkt i anden serverar jag dagens skörd.

1. biskvi < fr. «biscuit» < it. "biscotto" < lat. bis coctum ’två gånger kokat’

Folketymologin skulle kunna dölja sig i att »vi« ofta är två, vad nu bisk skulle vara.

2. fr. «scorbut» < fornsv. »skörbiugh« ’sur svullnad’

Ref. http://fr.wiktionary.org/wiki/scorbut

Fransoser är också ett folk som idkar folketymologi. Min lilla blå Larousse anför latinskt ursprung scorbutus för «scorbut», men det är väl nylatin och också det bildat från fornsvenskan.

3. ty. "Zweiback" ’torkad brödskiva, skorpa’ < it. "biscotto" < lat. bis coctum ’två gånger kokat’

Långt ifrån en biskvi, men ändå inte. Numera finns den språkliga skönheten "(das) Toastbrot" på tyska, vilket i princip är "Einback" dvs "Zweiback" före torkning.

En artikel av äldre snitt med både diskussion och en hel del exempel:

http://runeberg.org/ordochbild/1892/0186.html

Det är knappast befogat att slå samman den här tråden med diskussionen om ord och uttryck som är felaktiga översättningar - men de kan nog studeras och dateras parallellt, och förses med länkar till samma webbsidor.

(FB) Ord och uttryck som är felaktiga översättningar

http://www.faktoider.nu/folketymologier.html