Söker du en bok/titel/författare? Fråga här!

Jag söker en specifik dikt. Jag minns att jag tyckte att den var fin, men minns inte vem som skrev den. Det är en äldre svensk dikt, kan ha varit från romantiken och den beskrev någonting i stil med att när man dör så blir man till jord och ur den här jorden växer blommor och det är evigheten/den eviga aspekten av människan. Eller någonting sådant. Det var flera år sedan jag läste den, så jag har endast ett diffust minne av innehållet, men om någon vet vilken dikt, som jag syftar på, så skulle jag vara mycket tacksam för svar.

Nu chansar jag rätt vilt här, men jag kom att tänka på två dikter som det kanske, kanske skulle kunna vara: Den döde av Esaias Tegnér och Till förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius.

Två mycket vackra dikter är det i alla fall.

Ja, det var två fina dikter, men tyvärr var ingen av dem den, som jag hade i åtanke. Den, som jag söker, (jag har endast ett diffust minne av den i form av ett textstycke, som lyder ungefär som jag beskrev den) är mer specifik. Den kan visserligen ha varit av Stagnelius också (eller någon samtida diktare), så jag kanske bör utforska honom lite närmare. Tack ändå för svar.

Okej, synd. Jag skummade för övrigt igenom några (eventuellt) relevanta delar i min lyrik- och prosasamling, men hittade tyvärr inget som överensstämde.

Ingen fara. Mycket tacksam för ditt engagemang och ditt svar. Får väl googla runt lite och se om jag hittar den.

Det är hellugnt!

Här kommer två long shots till:

Dikt ur Första Korinthierbrevet, som överensstämmer någorlunda med din beskrivning och Magnus Elmblands Ack, säg mig, o menska, vi yfves du så?, som i vissa stycken ekar av det du beskrev i din förfrågan.

Hoppas att du hittar din dikt till slut i alla fall.

Tacksam för svar!

Samlarna – (Del 2 i serien om kamelklubben.)