Thomas Pynchon

Skitbra bok, väldigt rolig. Gillar man Pynchon, 60-tal, hippies, osv. ska man absolut läsa den. Skön scen: när Doc och någon snubbe pratar om Sherlock Holmes - fanns han eller inte?

Har som sagt inte läst någonting av Pynchon tidigare, men får intrycket av att boken är mer lättsam än hans övriga alster. Sen lockar ju tidsepoken en del också, efter att ha läst Trippen av Tom Wolfe fick jag mersmak!

Efter att (äntligen!) ha blivit klar med Vineland måste jag faktiskt hålla med. Jag har på olika sätt haft stor behållning av både Against the Day, The Crying of Lot 49, Inherent Vice å Mason & Dixon, och Gravity's Rainbow är en av mina större läsupplevelser någonsin, men just Vineland... så plottrigt spretig! Det hör förvisso Pynchon till, men i Vineland känns det som att långfingret till less is more-stilistiken (vilket är en av grejerna som gör GR så fantastisk) helt saknar syfte - det gör bara boken svårläst.

Jag har precis börjat på hans senaste roman Inherent Vice. Någon som läst den?

Dags att sätta tänderna i Gravity's Rainbow. Sägs ju vara otroligt svår, vilket förvisso inte jag har något problem med då jag gillar litterära utmaningar, men man vill samtidigt kunna hänga med i berättelsen, även om det kanske inte är syftet med boken.

Gravitys Rainbow är riktigt tung, tog mig nästan ett år att ta mig igenom, och då blåser jag ändå igenom James Joyce's Ulysses på engelska på kanske 6-8 veckor. Efter att ha tvingat mig avsluta GR så kändes det inte som det var värt mödan; det kändes som något saknades i den. En del säger att den börjar funka först efter 3-4 läsningar.

Crying Of Lot 49 gillade jag däremot skarpt, och den är nog en bra startpunkt för Pynchon-läsaren.

Har även läst "Vineland" som var förhållandevis lättillgänglig jämfört med GR och hade sina poänger, men det är något med de här ständiga surrealistiska tangenterna som känns onödigt; det är konstigt för konstighetens skull.

Nej, jag håller mig nog till Joyce och Faulkner.

Imponerad ändå att du tog dig igenom den, även om ett år känns väldigt kämpigt. Vad är det som är svårast med boken? Bör man ens försöka hänga med i själva handlingen?

Problemet med Gravitys Rainbow var att den kändes "jämtjock". Det fanns inga naturliga pendlingar i intensitet som man hittar normalt i prosa-verk, utan allt låg på samma, relativt höga intensitet, både vad gäller språket och det narrativa skeendet. Detta gjorde, åtminstone för mig, att kasten i tid och rum, och den ständiga introduktionen av nya karaktärer, blev mycket svårare att ta in än i en bok som följt en mer explicit dramaturgi. Efter 400 sidor kändes det som en enda gröt av raketer, bläckfiskar, nazister, LSD, sex, andra världskriget, Malcolm X och fan och hans moster... detta kan låta spännande när man beskriver det, men läsmässigt vart det jävligt tungrott IMO. Jag tycker som sagt att Joyce's "Ulysses" är betydligt lättare att ta sig igenom, och mycket värdefullare som läsupplevelse.

Men som sagt, en del säger att man måste läsa GR flera gånger för att komma in i den. Den tiden har jag emellertid inte till mitt förfogande. Crying Of Lot 49 var däremot kanon och rekommenderas.

- F.G

Efter att ha läst ut Gravitationens Regnbåge så vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Jag hade fått höra mycket om hur pass svårläst den skulle vara men det är ändå svårt att föreställa hur pass krånglig Pynchon är tills dess att man är mitt i smeten av dvärgar med frukthattar som rider på örnar eftersom en amerikansk nickelmagnat gav ut en tidning på 20-talet som har någonting att göra med att en polsk begravningsentreprenör vill bli träffad av blixten osv... Man tvingas läsa om saker flera gånger innan man förstår händelseförloppet och sedan lämnas man att begrunda relevansen och syftet med vad man just läst. Jobbigare blir det av att man inte vet hur mycket av det man läser egentligen stämmer och hur mycket Pynchon hittar på själv, men på det hela taget är det just processen av att försöka hänga med som gör boken så rolig och intressant.

Det som är en aning irriterande med boken är att det skulle kunna vara en väldigt bra historisk roman om slutet av vk2 utifrån de delar av boken som är hyfsat "raka" - till exempel kapitlet om Franz Pökler och hans dotter som faktiskt är ganska gripande - men det är inte Pynchon intresserad av riktigt utan allt varvas med en massa skumheter.

Dock är det en helt fantastisk läsupplevelse trots att det var min första Pynchon-bok och den har helt klart givit mig mersmak!

Det är åtskilliga år sedan nu, men jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på den långa sommar jag förslösade genom att plåga mig igenom Gravity´s Rainbow. Länge stog det fläskiga fanskapet i min bokhylla och påminde mig om alla bra böcker jag kunde ha läst i stället under den tiden. Till slut orkade jag inte se den längre, utan gav bort den till en kompis, som av princip aldrig avbryter en bok han börjat på. Det var mycket elakt gjort av mej

Man behöver inte först allt i och hänga med hela GR. Boken är mer för att flyta in i och svänga sig igenom, som en dröm eller tripp. Språket och de absurda situationerna/karaktärerna/namnen gör den läsvärd ändå. Det stora temat är väl mest allmän paranoja.

Är väl mitt underhållningsperspektiv på romanen snarare än någon djup läsning. Men en djup läsning på GR är kanske att ta den på för stort allvar. Vilket är en komplimang!

Jag håller med om en hel del av kritiken. Den är sladdrig, rörig och som FG säger "jämntjock".

Men ändå en i många stycken unik bok. Musikalscenerna när kameran zoomar ut och laboratoriemössen kliver ur sina burar och börjar dansa i mönster är fantastiskt. Och den typen av magnifikt utmålade nummer vimlar det av, liksom långa geniala impressionistiska sekvenser när Pynchon beskriver framrusande tåg, vimmel eller bananätning.

Men intressantast är väl ändå vad boken handlar om...paranoia? Ja, delvis. Frihet är ett annat starkt tema tycker jag - sexuell, individuell, ekonomisk. Världens krafter? Ja, det med. Det är fan en källa att ösa ur! Den enda jag läst av honom än så länge, men jag ser fram emot att läsa hans andra verk