Arga unga män!

Satt och söp på krogen denna helg och började diskutera med en man som föreföll ytterligt beläst. Vi kom in på konflikter i vår tid och vidare därifrån till krig och konflikter rent allmänt. Denne person påstod att nästan allt historiskt tumult kan hänföras till en faktor: förekomsten av ett stort antal arga unga män. Eller egentligen inte ens arga. Det förefaller mer eller mindre vara en naturlag att en viss andel unga män alltid vill hävda sig. När antalet unga män utgör en disproportionerligt stor del av befolkningen leder det nästan alltid till någon form av tumult. Revolutioner eller krig beroende på i vart ilskan riktas: utåt eller inåt. Finns det något fog för denna tes? Vad var läget under franska revolutionen? Första världskriget? Andra världskriget? Amerikanska självständighetskriget? Ryska revolutionen? Proportionen arga unga män när Castro grep makten?

Sociologen Gunnar Heinsohn är väl en av dem som på senare tid, i boken Söhne und Weltmacht, drivit Gary Fullers idé om en "ungdomspuckel" (youth bulge) som en betydelsefull faktor i historien - ett samhälleligt överskott av icke-förstfödda söner som inte får "ta över gården" utan måste hitta på något annat med sitt liv och därför kan generera social/politisk oro. Även Samuel Huntington skall ha anammat idén och menar att även the Clash of Civilizations, motsättningen mellan islam och västvärlden, kan ha demografiska snarare än rent kulturella/religionsideologiska orsaker.

Andelen "arga unga män" i befolkningen har som sagt förts fram som en viktig förklaringsfaktor inom konfliktforskningen. Man bör förstås akta sig för reduktionism, men mig veterligen har en hel del trovärdig empiri förts fram som stöder tesen om ett samband mellan "ungdomspucklar" och extern och intern aggression i olika samhällen.

Förutom de forskare som PMG nämner bör Jack Goldstone lyftas fram. Hans forskning det tidigmoderna Europas revolutionära rörelser brukar ofta citeras i de här sammanhangen (Revolution and Rebellion in the Early Modern World och Revolutions: Theoretical, Comparative, and Historical Studies). Ämnet tangeras också av Chicagonestorn William McNeill i The Pursuit of Power: Technology, Armed Force, and Society Since A.D. 1000.

Uttrycket "ungdomspuckel" lär f.ö. ha myntats av den franske sociologen Gaston Bouthoul 1970 (L’infanticide différé).


Flera intressanta texter i ämnet finns på nätet:


Wikipedias artikel om krig har ett avsnitt om "ungdomspucklar".

http://en.wikipedia.org/wiki/War


Council on foreign Relations har en introduktion till ämnet, "The Effects of ‘Youth Bulge’ on Civil Conflicts".

http://www.cfr.org/publication/13093/effects_of_youth_bulge_on_civil_conflicts.html#4


Graham Fuller, "The Youth Factor".

http://www.brookings.edu/fp/projects/islam/fuller2003.pdf


Jack Goldstone, "Population and Security".

http://jia.sipa.columbia.edu/pdf/demographics_capstone.pdf


Den amerikanska krigsmakten tar fenomenet på allvar. Hur brukar situationer med ungdomspucklar "lösas"? På otrevliga sätt.

Ur "Defence Training: How will training be delivered to 2020?"

http://www.geocities.com/funnyguy_35/DefenceTraining.PDF


Några Gunnar Heinsohn-relaterade texter

http://www.pdf4ebook-verlag.de/LinkedDocuments/Heinsohn%20S%F6hne%20und%20Weltmacht%20kommentierb ar.pdf (Söhne Und Weltmacht som pdf. På tyska, förstås...)

"Islamism and war: the demographics of rage"

http://www.opendemocracy.net/conflicts/democracy_terror/islamism_war_demographics_rage

"Population, Conquest and Terror in the 21st Century"

http://www.geocities.com/funnyguy_35/HeinsohnPopulation.PDF

Sen edit: My bad. Texten är inte alls US Army-relaterad, utan är av Gunnar Heinsohn. Ska se om jag hittar rätt text senare.

Alltså krig och våld har ju inget att göra med hur många ungar en bondfru klämmer ut, detdär är bara en bisak, våldet sitter djupt inetsat i våra primathjärnor sedan många miljoner år tillbaks.
Våra närmsta släktingar, Schimpanserna, ägnar sig t.ex. regelbundet åt krig, överfall, våldtäkter och maktövertaganden.

Shadows of Forgotten Ancestors skriven av Carl Sagan ger en vansinnigt intressant och lättläst inblick i detta ämne från en evolutionärbiologisk synvinkel, hundra gånger bättre än det mesta struntet som exempelvis sociologer brukar ägna sig åt.

We've accumulated dangerous evolutionary baggage: Propensities for aggression and ritual, submission to leaders, hostility to outsiders

Här är en mycket bra text som tangerar ämnet...

http://www.sappho.dk/Nr.%206%20maj%202007/kontinent-english.html

Det där var förbannat intressant, jag tackar.
Nu känner jag plötsligt för att flytta från Europa så fort min utbildning är klar

Förpassar vi inte historievetenskapen till en nomotetisk vetenskap om vi köper detta? Och jag som trodde att positivismen var förpassad till sophögen...

Nej, snarare är det så att många av oss tröttnat på det postmodernistiska experimentet och nu vill återgå till riktig, positivistisk historieskrivning i von Rankes anda

Nå, det reduktionistiska memets seger är nu en gång med historisk nödvändighet given.

Rätta mig om jag har fel men var det inte Auguste Comte som förde fram positivismen och Leopold von Ranke som lyfte fram källkritiken?
Nu är jag en lekman så känn dig fri att slå mig på fingrarna men om historien hade varit nomotetisk hade vi inte kunnat dra mer lärdom från den än vad vi har gjort? Nu tänker jag kanske främst på Marx' materialism som är nomotetisk. Jag tror inte att det finns ett mål med historien å andra sidan så förutsätter kanske(?) en ideografisk vetenskap att vi inte lär oss alls av historieämnet eftersom det inte har några lagar.

Som du kanske märker har jag precis börjat intressera mig för detta men kan du ge mig något exempel på riktig positivistisk historieskrivning?


Det där var, tyvärr, rena grekiskan för mig.

Kanske, men är det fel att göra stora jämförelser genom att mäta stora strukturer och processer, som Tilly (tror jag) uttryckte det på ett ungefär? De flesta som ägnar sig åt s.k. historisk institutionalism är ju f.ö. inkräktare på humanioras domäner (sociologer, statsvetare, etc.). Det är inte till historieveämnets nackdel, enligt mig. Jag tror inte att en uppdelning i nomotetisk och idiografisk vetenskap är fruktbar för ett så vittomfamnande ämne som historia.