Läste den i samband med ett Lundell-retro jag hade gär Tårpilen, Kyssen, Värmen, Vinter i paradiset ingick och skrev b.la såhär om den på ett annat forum;
Citat:
Före jag läste denna hade jag läst på respektive Uffe-sajter att denna skulle vara den mörkaste historian han förmedlade, kanske mestadels för att den avhandlar en nerknarkad och bortkommen knarkkurir som rest Jorden runt och hamnat i Sverige igen efter 5 år. Handlingen är väl inte direkt mörk eller dyster, inte heller sådär gripande den borde men fungerar avsevärt mycket bättre än Sömnen då personporträtten är mer stadgade och respektfullt vördnadsfulla. Huvudpersonen träffar på en norsk kvinna som räddar honom ifrån Norges kyla och tillsammans reser dom till norrbotten i Sverige igen, som i Sömnen. Lundell tycks inte få nog av vinterlandskapen och såväl här, men historian är ändå hyffsat mångbottnad såväl lite gripande.
Inte Lundells bästa bok, långt ifrån då jag både tycker att Jack, Kyssen och Friheten är hans bästa böcker men tycker ändå att skilldringen var bitvis fint berättad och fanns ändå en skön stämning igenom hela boken.
