Uttalsfråga

För en tid sedan läste jag i SAG att orden själ, stjäl och skäl alla uttalas likadant. Efter att sedan dess ha tagit upp frågan med vänner och bekanta kan jag konstatera att SAG inte nödvändigtvis har rätt.

Själv uttalar jag själ med främre sj-ljud (som sista ljudet i fruntimmers) medan jag uttalar skäl med bakre. Stjäl förefaller vackla däremellan, med viss övervikt mot bakre uttal. De flesta jag frågat hävdar att de uttalar alla tre på samma sätt (rent dialektala uttryck åsido), men låt säga att en tredjedel av detta mycket lilla urval ändå bekräftar att SAG inte alltid går att lita på

Detta innebär även att det inte är en dialektfråga i egentlig mening, eftersom bland annat flertalet syskonpar jag frågat har funnit sig uttala dessa ord på olika sätt. Är månne detta ett solklart uttryck av idiolekt?


Nåväl! Diskussionsunderlaget är måhända inte det mest gedigna för denna tråd, men jag tyckte det var intressant i vilket fall. Allofoner är spännande, speciellt när de faller utanför det rent dialektala. Kanske någon i församlingen har egna exempel?

Jo, visst är det ett lite mer skärrande "ch-ljud" när man uttalar själ.

Jag uttalar dem exakt lika och har en i mitt tycke ganska neutral stockholmsdialekt.

Det är nog vanskligt att låta en talare uttala sig om sina egna allofoner.
På en inre bildskärm ser man de olika stavningarna och så överskattar man
kanske de egna skillnaderna. Här skulle egentligen bara spektrogram duga
och sådana är ju ganska lätta att åstadkomma idag. Många har utrustningen
för musikredigering etc. Nåja, även då blir det en bedömningsfråga.

Tevildo använder uttrycket »rent dialektala« två gånger. Det är ett rätt
förvånande uttryck om man ser dialekter som mer eller mindre kontaminerat
riksspråk. Direkt vill jag betona att jag inte ser dialekter som kontaminerade,
men kanske kan vi skilja på dialektalt betingat uttal och »det rent idiolektiska«.

De idiolektiska variationerna har till sist med talarens motorik att göra och
geometrin i talorganen. Nordbor har trånga näsor. Att stämbandens geometri
ger idiolektiska effekter är självklart. Tendensen till assimilation kan vara
motoriskt betingad.

Slutligen: av de tre orden säger jag nog aldrig stjäl i improviserat tal.
Presens av verbet stjäla är »stjäler« i min dialekt.

-- H¤n stjäler som en skata.

Alla tre exakt lika (skånska).

Kan för övrigt inte höra nån skillnad alls när stockholmare säger "stjälkar" och "kälkar" även om de själva hävdar att det ena är mer "framme i munnen".

Det gjorde jag visst, det blir gärna så när jag läser igenom och ändrar..

Det jag menade var att många av mina släktingar och bekanta inte ens har ett sj-ljud i stjäl. Det uttalas istället med st, som i stolpe, och faller därmed utanför själva ursprungsfrågan. Jag gillar min dialket, och ser varken den eller andra dialekter som en kontaminering. Kanske det beror på att jag vet att dialekterna inte är en variant på "standardsvenska". Dialekter är väldigt viktiga för måga människor, och det skulle aldrig falla mig in att se dem som mindre värda, allra minst i ett sådant här sammanhang.

En sak som var ganska intressant var att jag ofta i min lekmannamässig undersökning skrev ner orden på en lapp och frågade om uttalet. Nästan varje gång utmynnade detta i en diskussion om orden i sig eller om språket i stort, och jag kunde därigenom spetsa öronen lite extra när de aktualla orden uttalades. Annars är det - som du säger - mycket svårt att analysera sitt eget tal.


Menar du att stockholmare inte skiljer på tj-ljud och sj-ljud? Det har jag aldrig reagerat över, och då har jag ändå bott i hufvudstaden i nästan ett decennium.

Jag menar att jag inte hör någon skillnad när en stockholmare säger "skjuter" och "tjuter". Det beror förmodligen på att jag är van vid den mycket större skillnaden som finns i skånska.

Jovisst, vi är helt överens. För den rene är allt rent!

Apropå nyanser, låt mig upprepa en observation. Av en tillfällighet kom jag
att lyssna på danska motsvarigheten till SR P1 Språket. Där diskuterades
nyanser i danskt uttal. Mitt problem var bara att för mig lät de uppställda
alternativen precis lika. Som att man på Jylland säger rødgrød med fløde,
men på Sjælland säger man rødgrød med fløde.

Det är kanske samma sak med de stockholmska och finlandssvenska tjuten
kontra tjuten. Det ena är fräckt som fan och det andra är helt oskyldigt.