Citat:
Ursprungligen postat av Basho
Tycker detta är en grov förvanskning av verkligheten. Även om det fanns politiska krafter som ville ha och i vissa fall öppet agiterade för ett militärt angrepp innebär det inte att "Sverige på allvar rustade för anfallskrig". Skedde det allmän mobilisering? Förflyttades betydande militära förband till gränsen med högsta beredskap för anfall? Var industrins resurser omfördelade för krigsproduktion?
Bra poäng. Krigsrisken 1905 var inte särskilt hög. Gunnar Åselius, en av Sveriges ledande militärhistoriker, drar den här slutsatsen om Stenberg och Petersons artikel.
Ur Axess Nr 6, 2005 (
http://www.axess.se/svenska/2005/06/frizon_aselius.php)
Citat:
Mycket talar emellertid för att bilden av det hotande kriget 1905 faktiskt är en myt, som liksom andra historiemyter tillkommit för att undervisa oss moraliskt, inte för att lära oss något om det förflutna. Berättelsen om den avstyrda brödraslakten lär oss att konflikter kan överbryggas och fiendskap förbytas i vänskap. I ett sekel har minnet av unionsupplösningen underbyggt svenskars och norrmäns övertygelse om deras egen förträfflighet.
De politiker på båda sidor som förespråkade militära medel hörde inte heller till de tongivande. De militära förberedelserna var dessutom begränsade.
Citat:
Bilden av den militära uppladdningen 1905 kan också behöva nyanseras. På svensk sida fanns från månadsskiftet augusti-september två årsklasser inkallade till ordinarie repetitionsövningar – omkring 50 000 man. Dessa män skulle under alla omständigheter ha kallats in, men nu fick deras närvaro den svenska regeringen att framstå som oerhört beslutsam. Med undantag för en vaktstyrka om 5 000 man som skickades fram till gränsen stannade dock de flesta på kaserner och övningshedar runtom i Sverige. Några insatsberedda fältförband organiserades aldrig och hade ordern om mobilisering kommit hade det dröjt minst tre veckor innan några sådana varit på plats.
Som grädde på moset var Europas stormakter högst måttligt betagna av tanken på krig i Skandinavien.
Citat:
Trots sina inbördes motsättningar var stormakterna ändå eniga om att situationen i Norden inte fick utvecklas i destabiliserande riktning. På initiativ av Österrike-Ungern ingick de i slutet av juni en inofficiell överenskommelse om att agera gemensamt i den svensk-norska krisen.
/ /
Både i Berlin och i London fick [kronprins] Gustav entydiga besked: Europa förväntade sig att svenskar och norrmän snabbt och fredligt reglerade sina mellanhavanden.
/ /
Sverige kunde inte vänta sig någon förståelse ute i Europa, förklarade statssekreteraren i Foreign Office för den svenske ministern i London, om landet gick i krig för ett par gamla fästningars skull.
Ska man diskutera alternativ historia - och det är ofta nyttigt - så bör man nog särskilt ha det sistnämnda i åtanke. Hur länge hade Sverige kunnat agera militärt mot ett annat land om stormakterna vid våra gränser hade motsatt sig detta? Från dag ett skulle det politiska trycket ha varit mycket hårt att sätta sig vid förhandlingsbordet. Troligtvis hade en militär konflikt resulterat i något tusental svenskars och norrmäns död i skogarna, följt av vapenvila och fredsavtal där Norge blev självständigt. Gränsbefästningarna kanske hade raserats som en symbolisk gest. De svensk-norska relationerna skulle givetvis ha blivit svårt infekterade i årtionden framåt.