Vad säger liberaler om VM och liknande?

Kanske en mindre fråga, men här kanske jag tangerar människans syn på sig själv, sin relation med något slags kollektiv, med människor man aldrig träffar. Själv bryr jag mig inte mycket. När Carolina hoppar höjs inte min puls med ett enda slag per minut. Carolina har ingen som helst praktisk inverkan på mitt liv. Jag får inte bättre förhållande med min sambo, jag får inte fler vänner, jag får inte högre inkomst, jag blir inte klokare, ja ingenting sker. Jag har ingen som helst praktisk delaktighet med Carolina. Såhär har min inställning alltid varit i alla år, den råkade inte plötsligt visa sig efter jag hade läst Friedrich Hayek eller liknande.

Vad säger liberaler?

Personligen har jag aldrig varit intresserad av lagsporter över huvud taget, varken av att se på dem eller delta i dem.

Det är väl så gott som en icke-fråga på det här forumet, men visst, jag håller med helt och hållet. Sport har aldrig intresserat mig särskilt mycket och huruvida en svensk eller någon annan vinner, gör för mig ingen skillnad. Jag känner ungefär lika mycket samhörighet med de svenska idrottarna, som med de från Sydafrika, dvs inte ett smack.

Tyvärr får jag bara bilden av ölälskande, montörslinjearbetande lågpannor i huvudet av den här tråden. Det kanske säger mer om mig och mina fördomar än om idrottsälskarna dock, så vi får väl hoppas att vi har någon idrottsgalen liberal som kan ändra på mina fördomar.

Jag är inte heller intresserad av sport men så länge folk har skoj och känner en folklig gemenskap utan att jag behöver betala för det så är det bara bra tycker jag.

Det handlar om passion och samhörighet så klart, det är mer en fest än att det skulle vara något annat. Varför skulle ni tycka det var roligt att titta på er son spela fotboll, är ni stolta enbart för att hans framgång beror på er eller att ni får fördelar för att han är bra.
Skäms ni när er son inte gör bra ifrån sig? Det reflekterar ju illa på er då.

Jag tror inte på nationalstaten som politisk organisation eftersom den hindrar personliga friheter men jag finner däremot nöje i att se "mitt" lag vinna, oavsett om det är NHL, Allsvenskan eller i VM, det är fest helt enkelt. Jag finne glädje i saker oavsett om de medför rikedom eller ökar min intelligens.

Jag är inte sportintresserad (inte som åskådare i alla fall), men visst kan jag känna glädje när jag ser duktiga människor som vinner och presterar. Detta borde vara helt naturligt för en liberal, eftersom liberaler har en positiv människosyn och gärna hyllar individens förmåga. Klyft visar vad människan kan åstadkomma, hon är en förebild, en inspirationskälla. En TV-sändning där hon lyckas bra demonstrerar de goda i människan. Jämför med en Norén-pjäs.

Om ens son spelar, har man en direkt koppling till honom, vilket jag inte har med Karolina eller med någon i Malmö som hejar på henne. Fast om jag hade en son och han gör mål, säger jag inte att vi vann utan att han vann.

Kontentan är mer att jag kan finna glädje i framgång för andra på samma sätt som jag känner empati för de som har det svårt även om det inte finns någon koppling till min egen framgång eller motgång.

Att gilla sport är mer att gilla samhörigheten och festen, det spelar ingen egentlig roll om det är en fördel för mig, och vi ska även tänka att det finns ingen anledning heller att hjälpa de som har det svårt men det gör jag i alla fall, menar ni att ni bara skulle hjälpa dem om det hjälpte er?

Jag ser inte riktigt kopplingen idrott och liberalism. Friidrott intresserar mig inte ett dugg (mer än systrarna Kallur av icke idrotsliga skäl), däremot gillar jag skarpt fotboll, då jag är för kass som spelare är jag åskådare och på matcher höjs pulsen.

Men eftersom idrott och tävling alltid intresserat männikan som utövare och åskådare kan jag inte se hur en politisk attityd skulle påverka känslorna inför detta.