Vad gör man när man "tröttnat" på sitt förhållande?

Detta är en fråga jag ställer mig allt oftare nu för tiden… Jag lever för tillfället i ett långvarigt förhållande, som jag för var dag som går önskar mig komma ur. Egentligen har jag allt jag rimligtvis borde kunna önska mig, detta förhållande har på många sätt hjälpt mig att uppfylla många av de mål jag har här i livet. Men som det känns numera så håller man fast vid det enbart på grund av den trygghetskänsla det ger.

Till saken hör att vi varit tillsammans i X antal år, även är gifta sedan X antal år, har en fem månader gammal dotter, hund och nyinköpt villa. Tilläggas ska också att detta inte är några nya känslor från min sida, utan det har känts så här till och från ett ganska bra tag (cirkus 1,5 år). Alla tillräckligt långa förhållanden har sina toppar och dalar, vilket jag är tydligt medveten om, men jag anser det inte naturligt att dalarna blir längre och djupare medan topparna blir lägre, kortare och färre.

Så illa till och med, att jag som tidigare varit den mest fördömande personen angående otrohet av alla jag känner till slut själv gjorde ett snedsteg. Det var förvisso ganska milt (inget sex/hångel/avklätt) enligt min alldeles för överseende bättre hälft, som förlät mig och istället siktade framåt.

Nu känns det som att det är dags att göra något åt det. Tidigare har man inbillat sig att det kan/ska bli bättre när vi hittar något som livar upp förhållandet och binder oss mer samman, och detta är troligtvis en betydande anledning till att man mot bättre vetande idag har ett relativt nyfött barn och nyköpt villa, trots de känslor man länge haft. Det känns dock som att det får räcka nu, jag har ingen vilja att försätta mig själv och framförallt min respektive djupare i skiten än vad vi redan är.

Det finns ingenting i förhållandet som egentligen är fel, utan detta problem ligger troligtvis på en rent känslomässig nivå där jag känner att jag inte längre älskar den kvinna jag lever tillsammans med på ett sådant sätt som hör till. Förhållandet känns otroligt dött, urtråkigt, ospännande, krävande och framförallt totalt ointressant. Jag tycker mycket om henne och bryr mig mycket om henne, och här kommer vi till den springande punkten i mitt problem.

Jag vill komma ur det här förhållandet utan att krossa hennes hjärta totalt, vilket jag misstänker kommer att ske. Typiskt nog anser hon att kärleken spirar och förhållandet lever mer och bättre än någonsin, när jag tycker precis det motsatta. Hennes ljus motsvaras av mitt mörker, så att säga. Så hur ska man gå tillväga?

Har tagit upp den här situationen med några noggrant utvalda bland familj och närmsta vänner för att få hjälp med att lösa situationen, främst genom att hitta något sätt att återfå intresset och känslorna för förhållandet. Tyvärr är jag inte ensam om att inte se någon annan utväg än att bryta upp, till stor del beroende på att ingen (inklusive mig själv) lyckas hitta något egentligt fel som man kan inrikta sig på att åtgärda. Trots detta är det ingen som kan ge något tips på hur man ska gå tillväga för att bryta upp ett sånt här förhållande?

Min kära far, som inte heller han vill att vi ska splittras, gick så långt som att erbjuda sig att ta hand om barn, hund och utgifter samt betala en resa för mig och frun till Thailand i två veckor för att vi ska få en chans att ”komma ifrån och få tillfälle att hitta gnistan”, men det skulle bara kännas som att skjuta problemen framför sig, de skulle finnas kvar där när man kom hem från ”semestern”.

Syftet är alltså att ”göra slut” på ett så smärtfritt sätt som möjligt, men med inriktning på min fru och inte på mig själv. Jag vill bespara henne så mycket sorg, resignation, ilska, frustration och smärta som möjligt, eftersom jag anser henne vara en bättre människa än mig själv, och att hon förtjänar bättre.

Dessutom vill jag fortsätta vara en del i min dotters uppväxt och göra mer än att bara ta det lagligt stadgade (främst ekonomiska) ansvaret, och detta skulle också försvåras om uppbrytningen inte sker på ett vettigt sätt.

Situationen som den är nu är ohållbar och det känns som att man glider djupare ner i en depression för var dag som går. Så till den grad att man, återigen mot bättre vetande, börjat fundera på fega och radikala lösningar som att återigen vara otrogen (så att hon istället dumpar mig i ilska) eller självmord (trots att jag egentligen inte ser mig som suicidal). Detta har nu gått så långt att jag inte ärligt kan säga att jag längre skulle vara intresserad av att ens försöka reparera förhållandet, även om jag skulle komma på ett sätt.

Innerst inne vet jag också att man borde lösa sådana här frågor på egen hand, och att man ska ta tips från mer eller mindre anonyma användare på ett forum med en hälsosam nypa salt, men i mitt nuvarande tillstånd känns ”fantasin” otroligt begränsad och man börjar bli rädd att man snart gör något dumt för att hjärncellerna inte fungerar riktigt som de ska…

Spontant så tror jag att du lider av någon form av depression som kanske inte har något alls med din familj att göra utan orsakats av andra händelser. Kanske även är något medicinskt? Jag skulle nog råda dig att ta kontakt med sjukvården och genomgå en koll innan du gör något som troligen kanske får dig att må ännu sämre senare.

Om du nu har tröttnat på förhållandet så kanske det är du som ska åka på en semesterresa ensam istället för att behöva dra iväg med den personen som du just nu vill lämna. Göra något som du gillar. Åk på en fotbollsmatch i England, ett F1-lopp, en jaktresa eller seglingsäventyr vad du nu är intresserad av. Då får du en chans att vara själv en vecka eller två och kan se om det är så du vill leva utan daglig kontakt med fru och dotter.

Förslag nummer 3 är att du får med din fru till någon som jobbar med att hjälpa par att reda ut sin livssituation så att ni kan prata ut och få lite praktiska tips på hur ni ska göra. Som det är nu tycker ju din fru att allt är tip top skriver du medans dusjälv ser problem i förhållandet. Här föreligger det alltså en upplysningsplikt till den andra hälften som helst inte bör göras genom att vara otrogen och bli osams vilket bara försämrar din framtida relation med din dotter.

En annan tanke som slår mig är att det kanske är just det att du lyckats uppfylla många av dina drömmar som får dig att känna att du saknar den där moroten som gör att livet blir lite roligare. Kanske dax att skaffa en ny hobby eller utmaning?

Bara några förvirrade och fördomsfulla tankar från min sida. Hoppas något är läsvärt.

informera henne?
söka hjälp TILLSAMMANS med henne.

även om dessa två saker inte kommer lösa allt så kommer din "dumpning" av henne som en överraskning för henne, utan du har informerat henne om vad du känner/hur situationen är, och NI har FÖRSÖKT lösa det.

Det du först och främst ska göra är att prata med henne.
Kommer ni ingenstans så prata med en utomstående tillsammans.
Det låter som att du har känslor för henne fortfarande så det som du/ni behöver är kanske nått som bryter av från vardagen.


Hobby vid sidan av kanske..
Gör ni nått själva eller tillbringar ni all tid tillsammans?

Tänk djupare än att söka efter "nykär" känslorna

Det som utvecklas efter en tid, det gräver sig djupt

Du har mycket att vinna på att få hjälp så ni får till den där nytändningen. Som det låter på dig är det rätt bråttom. Det är mycket vanligt att det skär sig nä första barnet kommit, killen kommer i andra hand, det är mor och barn som är familjens centrum. Det är jobbigt, men så är det i alla förhållanden när man skaffar barn.

Ni behöver tid att vara två. Säger jag som har samma problem, men vi har haft barn ett bra tag nu och även om det har knakat så har vi inte gjort slut. Gör nåt av det där som var så kul innan barnen kom. Det är nog kul nu med.

Kan inte annat än att säga att du bör prata med din fru om dina känslor, och ge hon en chans att hjälpa dig att kanske få tillbaka det där speciella. Då kommer det inte som en överraskning iaf, och det kan bli mindre smärtsamt.

Stort tack för alla era synpunkter. Naturligtvis är alla seriöst menade svar läsvärda, det var ju i hopp om sådana jag postade tråden.

Jag ska börja med att påpeka att det där angående otrohet eller självmord som en metod för att bryta upp inte på något sätt är några seriösa alternativ (bägge är fega och vanhedrande), utan mer en flyktig tanke som som flugit förbi. Anledningen till att ja tog upp det i mitt inlägg var egentligen mest för att belysa hur pass allvarlig situationen är.

Sedan kan vi väl säga som så att hon vet väl på ett ungefär hur jag känner, men inte hur pass allvarligt det är. Vi har haft uppe ämnet ett flertal gånger, i synnerhet sedan mitt snedsteg i början av vintern 2006/2007. Ärligt talat tror jag inte hon skulle bli så fruktansvärt överraskad, snarare kanske "fövånad" och framförallt väldigt sårad.

Sannolikt har jag mest mig själv att skylla för den situation som nu råder, möjligtvis för att jag inte tidigare talat om att läget försämrats så pass mycket. Jag har mer eller mindre haft den inställningen att "nu blir det äntligen bättre" när dottern föddes, vi köpte huset och slutligen flyttade in i det. Det är som vanligt lätt att vara efterklok, det känns värre nu än någonsin.

När vi gjorde det slutliga pappersarbetet i samband med husköpet kände jag mig spyfärdig och som om jag vaknat upp i en verklighetens mardröm. Då har ändå just villaköp varit en dröm jag strävat aktivt efter sen jag gick ut gymnasiet och skaffade mig ett jobb.

Visst har jag fortfarande känslor för henne, men inga sådana känslor som hör ihop med ett normativt förhållande mellan man och kvinna. Hon känns numera mest som en bästa tjejkompis eller syster som jag råkar bo ihop med.

Angående huruvida tillgänglig tid spenderas tillsammans eller var för sig så råder där i stort sett samma balans som tidigare, vi har bägge våra individuella intressen och även några gemensamma. Vi har också egna vänner och gemensamma vänner som vi umgås med, både till vardags och till fest.

Dotterns ankomst till familjen har givetvis vållat en del besvär, men dem var man förberedd på. Min teori är att hur mycket eller lite ett barn än är önskat så medför det ju en stor omställning i livet, och även om det i många fall är belönande och berikande så innebär det på mer än ett sätt att vardagslivet blir lite mer omständigt. Allså inget unikt där egentligen. Snarare har det hjälpt till lite grand, eftersom jag numera snarare har mer tid för mig själv och mina egna intressen, vilket jag ser positivt på, då jag tidigare tyckte mig ha för lite tid att ägna mig själv och mina hobbies.

"Nykär"-känslorna som ett permanent tillstånd har vi lämnat bakom oss sedan länge. Däremot har vi haft kortare stunder när de har infunnit sig, ibland enbart för ena parten men oftast för bägge i samband med att man förverkligat något gemensamt mål eller upplevt något som bidragit till att man kommit varandra närmare och på sätt tagit kärleken till en ny, högre nivå. Exempel på sådana händelser är när hennes far dog i cancer, när vi skaffade hund, när vi under semstern i Thailand upplevde (på säkert avstånd) tsunami-katastrofen och dess tidigaste efterverkningar, min kamp för återuppbyggandet av min projektbil efter krasch på banan (som hon stöttat mig mycket i), när vi köpte och tillsammans renoverade en bostadsrätt, etc.

Det kanske är jag som är pantad och lider en enorm brist på perspektiv och insikter, men jag tycker inte vårt förhållande vare sig nu eller tidigare har utmärkt sig på något sätt, vare sig positivt eller negativt, om man jämför med någon av våra bekantas eller andra man hört/läst om. Jag tycker också att vårt förhållande, som nu varat i en bit över sju år, har bjudit på många nytändningar, särskilt den senaste tiden synes mig full av potentiella sådana.

Resonemanget beträffande att ha en "morot" som driver på en har slagit mig också, men jag har avfärdat det tämligen snabbt då jag insåg att även om jag kanske uppnått några av mina drömmar så kvarstår tillräckligt många för att man ska behålla suget på livet och den inre styrkan som hjälper en att överleva alla vardagens små bekymmer.

Att känslorna för min fru radikalt men långsamt förändrats är det enda jag egentligen är någorunda säker på. Den sexuella attraktionen finns inte längre där, svartsjukan jag tidigare led av (dock i ganska mild grad de senaste åren) är helt borta, man känner ett ökat intresse för andra tjejer, man värdesätter tid med kompisar eller tid för sig själv mer än tiden ihop med min respektive, man tappar oftare humöret eller blir irriterad över småsaker hemma som jag inte lade energi på att bli sur över tidigare, osv.

Som jag skrev i det första inlägget, jag blir alltmer tveksam till att jag vare sig skulle kunna eller vilja rädda förhållandet. Som det känns nu så är det förhållandet i sig som gör mig deprimerad, jämte det faktum att jag lider alla samvetets kval över att vilja lämna min fru som egentligen är en underbar tjej som inte gjort något fel. Hon förtjänar mycket bättre än att vara tillsammas med någon som inte vill vara tillsammans med henne.

Jag vet inte vad som kvävt förhållandets och kärlekens gnista, men jag är nästintill tvärsäker på att det är förhållandet som kväver min livsgnista.

moget att skaffa barn med nån du inte vill vara med sataackars barn att behöva uppleva splittring i så tidig ålder och att ens pappa inte ens vill veta att mamma långt innan det föddes...

orka bara läsa 1:a stycket....

var det lättare att skaffa barn än att göra slut????

guldpojken:

Synd att du inte tog dig tid att sätta dig in mer i ämnet då du tydligen ville ta dig tid att svara.

Om du tror att jag medvetet skaffade barn med någon som jag visste att jag inte skulle förbli tillsammans med har du fått en helt felaktig uppfattning om vad det handlar om. Kanske läge att uppbåda den nödvändiga orken så att du kan skaffa dig en mer korrekt bild av vad tråden berör?

För din upplysnings skull kan jag tala om att jag inte har gjort slut, och tanken på att göra det är absolut inte lätt. Hade det varit fallet hade jag aldrig fått för mig att skapa en sådan här tråd.

Beslutet att skaffa barn diskuterades, naturligtvis, vitt och brett innan vi gjorde det, säkert mer än många andra just på grund av hur situationen då såg ut. Jag kan nog inte helt ärligt påstå att det kändes helt 101% rätt, men jag kan försäkra dig att det definitivt kändes mycket, mycket mer rätt än fel. Annars det aldrig blivit av. Vad du än har skaffat dig för åsikt om min person, så får du också ta i beaktning att min fru och säkerligen också de flesta andra kvinnor vid sunda vätskor inte hade gett sig in i ett föräldraskap på lösa grunder, exempelvis en tveksam partner.

Vi skaffade inte barn i syftet att stärka vårt förhållande, däremot ska jag erkänna att vi båda två trodde att det möjligtvis kunde ha en bidragande effekt till att stärka det och föra oss närmare samman, då föräldraskap faktiskt är en av de saker som binder två människor mest till varandra.

Jag kan även påstå, att vilka andra brister jag än må ha, så skulle jag inte få för mig att skaffa ett barn ihop med en kvinna med föresatsen att lämna henne och barnet "i skiten" vid senare tillfälle som ett slags elakt experiment. Bara för att jag inte längre trivs i mitt förhållande så är jag inte helt omänsklig. Om jag och min fru nu splittras så kommer jag likaväl som barnet att få leva med det resten av mitt liv, och det är inget beslut som jag har fattat eller kommer fatta så lättvindigt som du tycks tro. Ditt halvt om halvt lyckade försök att lägga ytterligare börda på mitt dåliga samvete bidrar heller knappast till att förändra situationen i en positiv riktning.

Hoppas nu att du "orkar" läsa detta då jag bemödat mig med att försöka ge ett svar på ditt enligt min åsikt nonchalanta, om än kanske något relevanta inlägg.

Få inte för dig att jag missat det faktum att det är jag som är "skurken" i hela den här historien.

Såg nu att jag missat att ta upp en viktig punkt i mina tidigare svar i tråden, så jag ska nu försöka förekomma istället för att förekommas.

Naturligtvis föreligger det en upplysningsplikt, det är det tråden egentligen handlar om. Trådens titel kanske var riktigt klumpigt formulerad inser jag nu, men det var det bästa jag kunde komma på när jag skapade den. Just hur jag ska upplysa min respektive om läget är det jag vill ha svar på.

Jag vill nämligen att hon ska gå in i den diskussionen i föreställningen just att det troligtvis/antagligen kommer leda till förhållandets slut. Lika mycket för att vi ska kunna mötas i diskussionen på jämställda villkor som att det är bättre att hon blir positivt överraskad om situationen lyckas lösas än att hon blir besviken om det inte blir så att vi fortsätter hålla ihop.

Genom att inte ha avslutat förhållandet tidigare, utan istället, optimist som man är, ha fortsatt försöka med blicken riktad på framtiden så känns det som om jag varit tillräckligt rutten redan och jag vill inte än en gång ge henne förhoppningar, som det finns betydlig risk för att de sviks i framtiden.

Som sagt, frågan är, hur tar jag upp det här ämnet med henne så att vi står på samma startplatta utan att krossa hennes hjärta totalt? Att hon kommer att bli arg och ledsen hur jag än gör är jag mycket medveten om, men hur gör jag för att minimera skadan?

Din största skylldighet ligger mot ditt barn. Hur du än gör så har du en skylldighet att vara en bra pappa, dvs mer än bara ekonomisk hjälp till mamman. jag tror att familjerådgivning är en bra idé även om du gör slut. Om inte annat för att få umgänget med ditt barn att fungera, ni måste kunna komma överrens så pass mycket att barnet inte hamnar i nån sorts maktkamp mellan er. Jag har sett det ganska många gånger och det är inte föräldrarna som far illa utan barnet. Barnet får men för livet.

Men jag tycker helt klart att du måste göra nått åt situationen. Varför inte ge det en chans till med hjälp av familjerådgivning? Du och din familj har inget att förlora på det och om det skulle vara så att du efter att ha provat fortfarande känner att du vill ut ur förhållandet, så kan säkert skillsmässan bli enklare om du och din fru kan träffas på neutral mark. Jag tycker inte att du ska stanna i ett dåligt förhållande men du bör sköta det snyggt, som jag skrev innan så är det barnet som kommer att lida om det blir problem mellan er. Du kommer alltid vara bunden till din fru genom ert barn, det kan vara värt att minnas.