En samhällstanke

Efter att ha levt i en förtryckande samhällsstruktur allt för länge har jag utifrån min tolkning av Kierkegaard och Nietzsche fastnat för en tanke vilken är följande:

Samhällsstrukturen är skapad av svaga individer - för svaga individer, för att kuva de starkare och säkra sin egen möjlighet till överlevnad. Starka personligheter behöver inga lagar eller någon övermakt som "beskyddar", utan drabbas istället i form av ett förtryck som hindrar dem från att leva ut sina drifter. Varför diagnoser som narcissist, psykopat etc framkommit.

Insinuerar du att en lämplig lösning vore att ta bort de rättigheter som skyddar svagare individer i samhället?

Jag är kluven i frågan, men samhällsstrukturen skulle kunna bidra till att vår art försvagas.

Mja, det låter ju bestickande, om man nu inte förstår att just samhället, dvs vår förmåga att samarbeta är i princip den enda orsaken till att vi inte har utrotats som art. Hur stark en individ är, så klarar den sej knappast ensam, t ex i strid mot en tiger eller en björn.

Och även om man vore så stark så att man skulle besegra ett rovdjur med blotta händerna, så har man ju en gång i tiden varit ett spädbarn, med en väldigt lång tid då man varit totalt hjälplös, om det inte hade varit ett samhälle runt en som skyddade.

Det är vi överens om. Helt och hållet. Har du lust att ge oss ett exempel, på en verklig situation? Kanske ngt har inträffat som fått dina tankar åt utvecklas just så?

Dem som du kallar svaga är faktiskt starka. Annars skulle dem inte ha kunnat styra samhället. Eller hur? Deras styrka låg i att dem valde att samarbeta och använda sin styrka, nämligen sitt stora antal. Allt kommer till hur man definerar styrka.

Man kan för övrigt inte enligt Nietzches tankesätt klaga på dessa människor som du kallar svaga. Dem har handlat i enlighet med sin "vilja till makt" precis som en äkta übermench ska göra.

Jag förstår inte ur du kan säga att ett samhälle någonsin kan vara skapat av svaga individer. Dem har faktiskt handlat efter sin vilja till makt.

Betänk också att det är de starkas framsteg som gör att de svaga kan fortleva i samhället. Och framförallt, betänkt för vem och vilka ett samhälle finns till över huvud taget.

Mja, det låter ju bestickande, om man nu inte förstår att just samhället, dvs vår förmåga att samarbeta är i princip den enda orsaken till att vi inte har utrotats som art. Hur stark en individ är, så klarar den sej knappast ensam, t ex i strid mot en tiger eller en björn.

Och även om man vore så stark så att man skulle besegra ett rovdjur med blotta händerna, så har man ju en gång i tiden varit ett spädbarn, med en väldigt lång tid då man varit totalt hjälplös, om det inte hade varit ett samhälle runt en som skyddade.

Jag förstår ditt resonemang och håller delvis med, men samtidigt är jag övertygad om att människan som art mår dåligt ifall denne inte får ge uttryck för sina drifter och att hela tiden måste sublimera och kompromissa om dessa. Jag är tror även att detta är en av de största faktorerna till varför så många berörs av psykiska dysfunktioner gällande allt från neuroser till psykoser. Därför menar jag att vår art skulle må bättre i små kollektiv var dess starkaste individer styrde.

Vidare menar jag också att människan som art förorsakar sig större skada enad, inte minst på sin omgivning (vilken är essentiell för överlevnad i längden), men även på varandra.

Dem som du kallar svaga är faktiskt starka. Annars skulle dem inte ha kunnat styra samhället. Eller hur? Deras styrka låg i att dem valde att samarbeta och använda sin styrka, nämligen sitt stora antal. Allt kommer till hur man definerar styrka.

Man kan för övrigt inte enligt Nietzches tankesätt klaga på dessa människor som du kallar svaga. Dem har handlat i enlighet med sin "vilja till makt" precis som en äkta übermench ska göra.

Jag förstår inte ur du kan säga att ett samhälle någonsin kan vara skapat av svaga individer. Dem har faktiskt handlat efter sin vilja till makt.

Min tanke i tråden syftade inte till dem som styr och förändrar samhället, utan till de som accepterar och lever under dess regler. Jag förstår din tankegång om att anpassa sig till angivna regler och använda sig av dessa för att nå makt, men detta är inte min tolkning utav Nietzche utan själv anser jag att han menar att det är de banbrytande människorna som för samhället framåt, de som inte följer några regler eller kompromissar utan skapar sina egna.

Betänk också att det är de starkas framsteg som gör att de svaga kan fortleva i samhället. Och framförallt, betänkt för vem och vilka ett samhälle finns till över huvud taget.

Visserligen berör detta ämne mitt men jag anser inte att det är detsamma utan snarare gäller huruvida ett samhälle skall behandla sina ”svagaste” individer för att må bäst (förövrigt mycket intressant fråga).

Quota istället, blir lättare att läsa då.


Hela frågeställningen och eventuella ståndpunkter bygger på vad man menar med "samhället". Nej, jag skriver nog inte så mycket mer än så än så länge. Definiera "samhället" så vi har nåt att utgå ifrån.

Jo jag vet att definitionen är vag har inte hunnit formulera varken den eller frågan ordentligt.

Men grundtanken var väl att samhället räknas som allt utom anarki, nästan

Right, du får återkomma för den där definitionen köper jag inte.

Jag ska inte vara näsvis utan jag utvecklar ett tänkbart svar på din tidigare fråga utifrån den definition jag själv uttolkar ur samhällsbegreppet.


Ett samhälle är dess invånare och sålunda inte en homogen enhet som kan agera si eller så. Det är upp till var och en hur (eller ens om) de först och främst kategoriserar sina fränder som svaga och starka, och vidare hur de själva vill förhålla sig till dem. Vissa har inget emot att umgås med "svaga" personer, så låt de göra det. Andra hyser ett förakt mot dessa och tar därmed avstånd från dem, låt de då göra det så länge de inte åsamkar dem skada i någon mening.