Varför ska det vara så förbannat svårt att vara glad?

Hej alla jävla nötter på FB

Ja som sagt varför ska det vara så satans tungt att hålla sig flytande?
Ska försöka samanfatta min sits, träffade en brud (brukar väl alltid börja så va? ) slutet på 2002, strulade rejält under tiden vi var ihop under strax över ett år, dock hade vi det så förbannat underbart när vi hade det bra. Hennes kropp skulle kunna vara beviset för att Gud var en man om man hade den livsuppfattningen, är dock inte ett piss religiös, men oj vilken kopp hon hade,,

Jaja, slut blev det som ni räknat ut med röven, hon blev ihop med två av mina fd vänner efter det, jag blev osams så rätt in i helaste helvete med min bror, brände ut mig på jobbet osv,,

Hur det slutade var att jag var tvungen att ringa mina föräldrar att hämta mig där jag bodde i mitt hus i skogen när jag började bli rädd för mig själv. Hade gjort en mycket dum sak några månader innan men inte lyckats (känns lite komiskt när man försöker gasa ihjäl sig samtidigt som man trodde att man tagit en överdos av Paraflex Comp i kombination av sprit, bilen stannar av nån anledning och jag vaknar upp på morgonen med världens jävla mag- och ryggvärk, pissade lite blodsörja ett tag efter och lukade gam )

Jaja nu till saken,, jag fick hjälp av mina underbara föräldrar den första tiden att jag bad om hjälp, sen fixade dom världens bästa psykolog åt mig så det tog fan inte många gånger efter att jag träffat honom att bli så frisk att jag började jobba tillbaka.

Knäckte mina föräldrar rätt så duktigt under den perioden när jag mådde bäver, dom fick reda på att jag försökte,, eh ja,, göra nåt dumt , sedan fick farsgubben reda på att han hade cancer i prostatan, dock gick det bra.

Sen har det rullat på jag har mått kanon, jobbat och haft mig varit på fester med polare, träffat nya underbara personer osv, håller på att renovera mitt hus som kommer att bli så förbannat snyggt att det inte är klokt när det blir färdigt, mått jävligt bra helt enkelt.

Jag har det mesta, underbara vänner, fina grannar, ett kanonhus (dock inte just nu ) håller på med en underbar hobby, jag är en jävel på att trimma motorer det vet jag, men nu börjar en del av den där jävla självömkan komma tillbaka.

VAFAN!!! Det är fanimej inte ett skit synd om mig!! Jag SKA vara glad att jag har det så här jävla bra, sa upp mig från jobbet som jag hade genom farsgubben för att kunna renovera på heltid, har pengar sparade sen förut från gamla resejobb så det är fan inte ekonomiskt jag sitter i knipa heller. Jag hatar att jag tillåter mig att må så här,, sitta och tycka synd om mig själv,, eller ja, jag tycker inte synd om mig själv heller men det blir typ "troll" i skallen på mig.

Vette fan om det är att jag är utan brud eller vafan det beror på, ensam är stark har varit lite av mitt måtto också, helvete vad det snurrar i skallen. GAAAAH!!! Hatar att sjunka och be om hjälp men nu är jag fan tvungen, vill inte dra in mina föräldrar igen så dom dras tillbaka i den skiten, dom har fanimej nog att tänka på.

En sak är förbannat klar,, det är inte ett skit synd om mig, vill aldrig att tycka det heller, men varför ska man inte få må bra??

Det var mycket där jag inte visste.

Jag vet inte riktigt vad ska säga, sånt här är alltid lika svårt. Men jag tror att när du är klar med huset och allt får lugna ner sig en smula så du kan sätta dig ner och ta det lugnt, utan en massa tankar och ångest kring saker som inte blir klara osv. så kommer det bli bättre.

Blir det inte bättre tycker jag du ska kontakta den där psykologen du pratar om, det kan nog utan tvekan vara värt några besök hos honom. Gärna innan för lång tid har passerat, och du mår lika dåligt igen. Lika bra att gå dit i lite förebyggande syfte.

Å du gär fan ingan dômt igen din jävla fanjävel, för dâ jävlar schlôôr jä ihjôl-dä å pezä på biln din!

Ibland mår jag pissdåligt (nästan alltid pga tjejer) och jag får alltid känslan att jag bara borde flytta ut till en vacker plats utomlands, typ italien, någon ö i karibien, thailand eller vad som helst och bara leva för mig själv.
Någon annan som tänker såhär? Trådskaparen?
Om man (kanske du?) är lite av en ensamvarg borde man nästan testa på detta.
Bara lämna allting och flytta iväg och bara träffa människor när man känner för det.

Skojar du?

Ja jo ,, visst har tankarna funnits där att flytta och dra från allt skit som finns,, men det finns ett stort men, det är en själv som skapar problemen, och det jävligaste är att jag kan inte fly från mig själv,,,,

Jag har ju det gott runt omkring mig och allt, känns som det vore ödestigert att bryta upp och gå från det trygga man har i en prekär situation

Glömde totalt att tillägga att dåvarande flickvän har flyttat långväga härifrån nu,, jag har varken hört eller sett henne på år och dag så det är tack o lov inte det beror på. Hon finns inte i mitt liv längre, det enda hon finns är i mina tankar så det enda som spökar,, men det är ju inte så mycket.
Jag kan drömma om henne nån enstaka gång men det hör till ovanligheterna så jag tror inte att det är det som spökar heller.

Kan det bara vara så jävla enkelt att jag är ensam och inte vill vara det men vägrar lita på fruntimmer?

Det lättade lite för mig, det du skrev. Känns bekant. Jag befinner mig i något liknande. I början så var det bara någon dag ibland, man kände sig låg, tyckte synd om sig själv, och tänkte för mycket på sorgliga saker. Nu ligger det på som ett lock konstant. Jag är trött på det, men det är svårt att komma ur.

Ja precis, det är mer och mer återkommande numer, skitirriterande faktiskt. Nu har jag haft en hel del bra dagar där det flutit på bra som fan, även om jag haft motgångar med kåken eller bilar så har det funkat.
Men sen helt hux flux så kan det bara komma över en som en hink kallt vatten trots att inget har utlöst det. Vette fasen om jag är riktigt klar med mig själv eller hur det är, hur som helst så känns det bra när jag får hjälpa till, att vara behövd på ett vis. Jag har lovat mig att aldrig tillåta mig att må så dåligt som jag gjorde när jag var som sämst och satt i ett hörn och mådde total skit och tyckte synd om mig själv.

Jag har ingen diagnos på nånting heller, har ju inte varit på någon utredning heller så jag är ju inte säker på att det är nåt tydligt fel i huve´t men det borde ju iaf min psykolog ha märkt av när jag gick vid honom. Men fan va jag kan börja fundera ibland,,

Varflr ska det va så förbannat viktigt att va glad? Speciellt om du är man är det jävligt konstigt. Bit ihop för fan.

Tror ni våra förfäder som inte dushade på veckor, åt vatten och bröd men samtidigt jobbade 12 timmar om dygnet tyckte det va viktigt att va glad? Nej för fan väx up.

När jag här nån säga dom vill va glad eller må bra tänker jag dom måste va en 14 årig jej, eller bara tjej. Sånt där psykiskt hokuspokus gnäll är för bögar och brudar.

Därför också tjejer mår dåligt,dera sjävla livsuppgift är att va glad, dansa på rosor och leva i en saga.
Det är okej att ha ett mål i livet annat än att må bra. Arbeta för att bli eknonomiskt oberoende kanske?