Le silence de la mer (1949)
En tysk officer inkvarteras hos en äldre man i Frankrike år 1941. Den äldre mannen och hans brorsdotter vägrar att tala med honom, men varje natt värmer sig officeren vid brasan och talar om sitt land, musik och hans idealistiska syn på förhållandet mellan Frankrike och Tyskland.
Melvilles första långfilm. Inte så illa. Början är riktigt bra och bygger upp en suggestiv och spännande atmosfär, speciellt med berättarrösten och det konstiga samspelet mellan karaktärerna. Det är snyggt och minimalistiskt, något som kom att känneteckna Melvilles senare filmer också.
Jag tycker dock att den här långfilmsdebuten inte alls kommer upp i samma klass som Melvilles kriminalare vilka doftar mycket noir. Och det är främst på grund av att Le silence de la mer tappar lite i andra halvan. Även för att filmen känns rätt enkel och tydlig i sig.
3/5
Mon oncle (1958)
Monsieur Hulot besöker hans systers teknikdrivna hus där hon bor tillsammans med sin man och son. Hulot märker snart att han inte riktigt passar in i omgivningen.
Jag kände att jag skulle ta fram min Jacques Tati-box. Ja, detta är i allra högsta grad en charmig och mysig liten komedi. Scenografin med det teknologiska huset är riktigt snygg. Samtidigt speglar det människans övergång till det mer och mer materialistiska och tekniska samhället med Hulots oförmåga att passa in.
Hulot är en karaktär som är lätt att tycka om. Eller kanske motsatsen också. Alla andra karaktärer hamnar nog inte i samma klass bara. Mon oncle känns även ojämn, vissa delar är guld och andra känns lite torra och smått tröttsamma. Överlag är det som sagt charmigt och mysigt. Musiken av Alain Romans är passande och höjer atmosfären som tusan. Detta är en film man mest sitter och småler åt. Kanske borde den också ha kortats ner för att kännas mer fulländad.
3/5
Straw Dogs (1971)
En amerikansk matematiker och hans engelska fru kommer till den engelska landsbygden och möts gång på gång av lokala trakasserier.
Kvinnoskildringen känns väl lite tråkig, enkel och utsatt. Och jag hade velat ha lite mer av den psykiska terrorn. Men Peckinpah är duktig på att visa snyggt grafiskt våld här, precis som i The Wild Bunch. Runt denna tiden var det också Dustin Hoffmans guldperiod med filmer som den här, The Graduate och exempelvis Midnight Cowboy. Uppbyggnaden till urartningen är spännande samt kontrasten mellan David och byborna. Mer eller mindre en bra film.
3/5
