Citat:
Ursprungligen postat av Fjodorov
Såg för en stunds sedan The Breakfast Club och det har tagit lite tid att smälta en relativt ytlig film till ytan men däremot gav den upphov till självrannsakan och därför blev den så mycket mer än vad den egentligen var.
Hursomhelst så handlar det om fem elever som måste spendera en lördag i skolan pga olika skäl som gjort att de har fått kvarsittning. De kommer från olika karikatyriska sociala läger som finns i de flesta skolor. Vi har sportfånen, den populäre tjejen, plugghästen, den konstiga tjejen och busen. Det som gav mig en rejäl tankeställare och som jag tyckte gjorde filmen intressant var först mot slutet av filmen när de först av allt börjar med att sportfånen och den konstiga tjejen pratas vid, först då tycker jag att filmen verkligen tar fart och blir riktigt intressant på ett rent emotionellt och framförallt tänkvärt plan. Detta kulminerar sedan i scenen när de sitter och pratar med varandra om varandra och känslorna och de brutala sanningarna bara flödar och det känns som de sätter rätt ord, varenda mening på vad man har upplevt och tänkt på sedan gymnasieperiodens början.
Önskar bara att jag hade sett denna film för 5 år sedan, då hade jag sluppit att bete mig som en idiot mot andra och istället accepterat som dem är utan att bry mig om deras sociala status. Sådana här filmer är fan bra för både hjärta och själ och jag ska börja med att bli en bättre människa.
10/10 För fan! Titelspåret är bra det också.
Extra plus till Judd Nelson för hans roll som Benner, busen. Tyckte han satte den rollen med bravur och han levererade en karaktär som förutom att bara vara elak även var ärlig och rak på sak emellanåt, hans karaktär var motorn i denna film. Men jag har dock ingen aning om vad han höll på med sina ögonbryn sådär för?
The Breakfast Club är en av mina favoritfilmer, som jag tyvärr inte sett på länge nu. Nu blev jag sugen på att se om den igen, tack vare ditt inlägg.
Igår kväll såg jag ett par av mina favoritkomedier;
Notting Hill och
Nio månader.
Notting Hill är en romantisk komedi med Hugh Grant och Julia Roberts i huvudrollerna. Filmen handlar om William Thacker (Grant) som är en helt vanlig man. Han arbetar i en bokhandler som säljer reselitteratur och har en inneboende som heter Spike (skickligt spelad av Rhys Ifans). En dag träffar William filmstjärnan Anna Scott (Roberts) i sin butik, och därefter leder det ena till det andra och kärlek uppstår mellan de båda. Men deras relation blir dock problematisk.
Jag gillar i regel inte romantiska komedier, men det finns undantag och
Notting Hill är ett sådant. Skådespelarinsatserna är det väl inget märkvärdigt med - alla presterar bra, men det är knappast så man utbrister "Herrejävlar, vad bra!". Den som gör bäst ifrån sig är Rhys Ifans, som spelar en lite udda filur och gör det jävligt bra - jag hade velat se lite mer av honom. Jag ger filmen 7/10 i betyg.
Sen har vi
Nio månader, ännu en komedi med Hugh Grant i huvudrollen. Jag tycker det är en galet rolig film, med bra skådespelare som man känner igen och ett bra soundtrack. I handlingens centrum står Samuel Faulkner (Grant), som är psykolog. Han har ett bra liv tillsammans med sin flickvän Rebecca (Julianne Moore). Men när Rebecca berättar att hon är gravid, så vänds tillvaron upp och ned - främst då för Samuel. Genom filmens gång får man sig många goa skratt, och skådespelarna gör bra ifrån sig - ett stort plus ger jag till Robin Williams som förvirrad läkare från Ryssland. Jag ger filmen 8/10 i betyg.