En Kärlekshistoria (1970)
https://www.imdb.com/title/tt0065955
Jag har sett min allra första Roy Andersson-film tror jag.
Jag har förstått att han är en vattendelare, och jag förstår det än mer efter att ha sett denna.
Nu var det inte Andersson som fick mig att se denna, utan jag hade fått upp intresset för denna film via andra vägar. Att det var Roy som gjort den insåg jag när jag började titta. Alltså, jag fattar dom som klagar på att det inte händer något i hans filmer och att det är segare än sirap.
Men vad tycker jag själv?
Jag har ju inget problem med lugnare tempo i filmer. Jag har heller inget problem med att det inte händer så mycket, utan att man förlitar sig mer på att förmedla en känsla, snarare än den där handlingen.
Jag kan uppskatta vissa delar med den här filmen.
Själva kärlekshistorien om de två ungdomarna uppskattade jag. Den var fint melankoliskt illustrerad, samtidigt som det där fanns en del hopp och glädje.
Annars tror jag att jag precis bevittnat vad man menar med diskbänksrealism. Det måste väl ändå vara det här? Det ser ut att kunna vara en dokumentär från vilket hushåll och vardag som helst i Sveriges avlånga land.
Jag har som sagt inte något emot att det inte händer så mycket i sig. Men att se en gubbe stå och röka, muttra lite, samtidigt som han sätter upp två svängdörrar i fem minuter var inte jätteroande. Sen var det några scener till med samma stuk där jag kände likadant.
För min del så hade man gott och väl kunnat korta ner de scenerna, för jag tyckte ärligt inte de sade så mycket mer bara för att man lät kameran rulla en längre stund. Möjligt att den gråa, enformiga vardagen fångas på ett effektivt sätt, där kärlekshistorien då istället blir vad som sticker ut som en liten ljuspunkt för ungdomarna i denna enformiga vardag.
Men nog hade man kunnat korta ner filmen en aning utan att förlora syftet med den kan jag tycka.
Musiken är fruktansvärt vacker. Alltså... jag var nära till tårar emellanåt. Oj vad den lyfte helhetsintrycket av filmen, och vad den talade till mig personligen. Jag blev helt tagen av den.
Denna film ger mig väldigt blandade känslor. Det finns delar som är väldigt vackra, som den faktiska kärlekshistorien ungdomarna emellan, och musiken. Sen finns det delar jag tycker var väldigt träliga att ta mig igenom.
Men jag tror jag fattar filmen ändå, och detta är absolut inget bottennapp. Jag vet bara inte om jag kommer behöva se den igen, eller om ens Roy Andersson är något för mig överhuvudtaget i längden.
Musiken kommer jag definitivt återvända till dock. Många gånger.
