Den här filmen har sina stunder och är väl lite okej, men överlag var den rätt slätstruken.
Den kändes på något sätt lite uppenbar vad gäller vissa saker. Lustigt nog så tyckte jag nästan den lilla flickan spelade bättre än båda sina föräldrar.
Varför är det så att filmer med störst budget oftast är de sämsta, alltså mest mellanmjölk och slätstrukna? Den här hade cirka 30 miljoner dollar i budget.
Jag undrar seriöst var dom gör av pengarna i dessa fall. För det behövs inte så mycket pengar för att göra en sådan här film. Jag har sett liknande filmer och till och med bättre sådana, med otroligt mycket mindre budget.
Nja... en okej thriller på sin höjd, men inget jag behöver se igen.
Nja... en okej thriller på sin höjd, men inget jag behöver se igen.
tycker den föll isär rätt ordentligt mot slutet. men jag uppskattade Josh Hartnett han var verkligen trovärdig som fullblodspsykopat och väldigt uppfinningsrik
tycker den föll isär rätt ordentligt mot slutet. men jag uppskattade Josh Hartnett han var verkligen trovärdig som fullblodspsykopat och väldigt uppfinningsrik
Josh Hartnett? Är det filmen Trap från 2024 du tänker på nu kanske?
Den jag skrev om är med bland annat Kevin Bacon.
Men den blev rätt fånig mot slutet den också. Och sen dessa obligatoriska explosioner när två fordon kolliderar gör det ännu fånigare.
Högoktanig biografisk film som beskriver duellen mellan två förare inom Formel 1. Specifikt under säsongen 1976. James Hunt & Niki Lauda.
Detta var en tid då förarna i F1 körde med livet som insats och i regel dog ett par förare varje säsong. Det var ingen barnlek och de bakom teamen verkade tänka mest på det ekonomiska.
Filmen är väldigt koncentrerad på just Hunt och Lauda så man får inte se så mycket av de andra förarna. Det är på gott och ont. Man får en bra fördjupning i just dessa men kanske inte riktigt helhetsbilden över F1 i stort.
Man får även se
Laudas krasch på Nürnbergring där han bränner sönder halva ansiktet när han kraschar och hamnar i ett eldinferno
Filmen är ändå rätt mysig. Drama & motorer. Gestaltningen av Hunt känns kanske lite överdriven men den av Lauda är klockren.
Vad ska jag skriva om denna?
Jag har inte sett den på evigheter, men jag uppskattade den när jag var yngre och andra gånger jag sett den.
Det gjorde jag väl nu också måste jag säga.
Jag tycker den här filmen är charmig och mysig. Lite smårolig emellanåt även om det mer känns som en äventyrsfilm än en komedi. Humorn är väl ganska nedtonad ändå. Men desto roligare när den väl då dyker upp! Men jag uppskattar den främst för att den är charmig och mysig som sagt.
Jag gillar stämningen när huvudkaraktären Flik kommer in i storstaden. Det blir lite av en sån där 80/90-tals-noir-känsla som var vanligt i tecknade serier från den tiden. Det är verkligen min barndom, och här lyckades dom återskapa det åtminstone litegrann. Jag uppskattar verkligen det.
Soundtracket lät ibland lite som taget ur en western-film, det var också lite nice.
Jag har väl inte mycket mer att säga om denna film just nu. Den är mysig som sagt
__________________
Senast redigerad av Bartman777 2026-03-29 kl. 16:43.
Gestaltningen av Hunt känns kanske lite överdriven men den av Lauda är klockren.
Såg nåt klipp med vad jag har för mig var en av Hunts söner. Han påstod att, förutom misshandeln av journalisten, som aldrig skulle ha ägt eller i alla fall varit betydligt snällare, så var det en i stort sett korrekt bild av honom.
Det här är en svartvit film som handlar om en brittisk arbetarklass kille vilken hamnar i problem med lagen.
Ett bra tidsdokument från gamla England.
Man följer en ung vuxen från flera olika perspektiv. Filmens titel pekar på att det vore någon slags sportfilm. Sport är en del av det hela, men man behöver inte vara sportintresserad för att uppskatta denna film. Det handlar mycket mer om en del av någons liv och tiderna han lever i. Helheten.
Slutet på filmen gav inget vidare intryck på mig, men resan dit hade flera bra bitar på olika sätt. Kaxig, charmig, kul och tänkvärd kring dåtida kulturen.
Godkänd! Intresserad av äldre brittisk film? Denna är ett schyst alternativ.
Alain Delon, Gian Maria Volonté (som väl mest är känd som den sluskige skurken i För en handfull dollar) och Yves Montand i rollerna som en nyss utsläppt och en förrymd fånge planerar en stöt mot en exklusiv juvelerare tillsammans med en f.d. polis.
Långsamt, humorlöst, hårdkokt. Inte en kvinna i sikte, förutom dansöserna på maffiakrogen och fotona på kvinnan som svek Delon. Alla röker. Den katolska sentensen ligger tung: alla föds oskyldiga, men dör skyldiga.
7,9 på IMDB, 4,2 på Letterboxd.
En film som nästan är så långt från dagens film som det går att komma. Bara det gör den sevärd. En film med god eftersmak. Första jag ser av regissören Jean-Pierre Melville, men inte sista.
Jag har nyligen återigen sett igenom den underbara serien Hipp Hipp!
Det gjorde jag den här gången mest i syfte för att värma upp inför denna film som ju bygger på karaktärer från serien i fråga.
Jag är ett stort, stort fan av Hipp Hipp!, men jag vet ju också av tidigare erfarenhet att det här med att göra film på en serie aldrig blir jättebra. Det når aldrig upp i nivå till serien, och så är det även här...
Detta är två begåvade komiker och filmen är överlag rolig, men ibland känns det som det blir mer drama och fokus på relationer än en ren komedi. Det blir också lite utdraget ibland, kaka på kaka ungefär. Bilden är heller inte jättenice. Jag hade hellre sett lite starkare färger åtminstone, nu är färgerna väldigt matta.
Nja... den här filmen är ingen höjdare, men den funkar om jag sett klart Hipp Hipp! och törstar efter lite mer.
Lite ungefär som den svagt blandade groggen man kan ta framåt småtimmarna när det knappt finns sprit kvar i huset.
Eller när rökat är slut och man skrapar ihop de små bitarna man kan hitta på askfatet för att få sig en nattfösare som kanske är mer tobak än röka.
Det är inte jättenice, men det funkar att runda av festen med.
Så känns den här filmen.
Jag var till en början skeptisk till Apocalypto.. Mel Gibsons tidigare filmer har inte riktigt varit mina favoriter. Braveheart har aldrig tilltalat mig särskilt mycket, och även om jag förstår vad The Passion of the Christ vill säga, kändes den ganska “meh”.
Men Apocalypto överraskade mig.
Jag valde att se filmen utan text, vilket också är tanken. Precis som i The Passion of the Christ strävar man efter en så autentisk upplevelse som möjligt. Här talas Yucatec Maya, vilket gör att man som tittare får läsa av kroppsspråk, känslor och situationer snarare än dialog. Det gör filmen mer intensiv och närvarande.
Precis som med Braveheart bör man inte se filmen som en historiskt korrekt skildring. Istället fungerar den bättre som en allegori. Den speglar teman som exploatering, konflikter, krig och ett samhälle i förfall – möjligtvis påverkat av klimatförändringar och resursbrist. Mitt i detta mörker finns ändå något annat: empati, mod, lojalitet och framför allt familj.
Filmen är brutal, men aldrig tom.. Den har ett tydligt driv och en riktning, och till skillnad från vissa andra filmer känns den mer jordad och konsekvent i sitt berättande. Det handlar inte bara om våld, utan om överlevnad och vad som faktiskt är värt att kämpa för.
Filmens första del är brutal och skoningslös. Den visar övergrepp, rädsla och makt på ett sätt som är svårt att värja sig mot. I den andra delen skiftar filmen ton och blir istället en ren överlevnadshistoria. Det handlar om en man på flykt – från sina fiender, men också från naturens krafter. Här förändras tempot och fokus ligger på instinkt, strategi och viljan att överleva.
Slutet kan tolkas på olika sätt. Vissa menar att regissören vill framställa spanjorerna som räddare. För mig känns det tvärtom. Det är som att något går sönder – som om hjärtat, gjort av glas, krossas av en sten. Det som först kan uppfattas som hopp bär istället med sig ett nytt mörker.
Filmen visar också hur perspektiv skiljer sig. De två överlevande från Holcane ser spanjorerna som en möjlighet, kanske till och med en räddning. Jaguar Paw gör motsatsen. Han förstår att något är fel och väljer att vända bort – tillbaka till djungeln och sin familj. Det är ett stilla men kraftfullt slut, där vi som tittare anar vad som väntar, även om karaktärerna själva inte fullt ut gör det.
Apocalypto visade sig vara mycket bättre än jag hade väntat mig. Och ja – den finns med text också, för den som vill.
Handlar om Rolls Royce Wensel som blir vän med bankrånaren 'Bull' Weed. Genom att använda sin hjärnkapacitet och Bulls muskler lyckas Wensel hjälpa sin kamrat att bli kungen av stadens brottssyndikat.
Bull omger sig med en söt dam, Feathers. Men hon blir alltmer förtjust i den timide Rolls Royce. När Bull sedan går lite för långt, och skjuter ihjäl sin antagonist, Buck, så döms han till avrättning.
Under tiden planerar Rolls och Feathers att lämna stan, och börja om, och det ryktet når även Bull i hans cell. Men Rolls får dåligt samvete, då dom båda tycker sig vara skyldiga Bull en hel del, och planerar att frita Bull.
Planen går fel, men Bull lyckas ändå rymma och gömmer sig i Feathers bostad. När hon kommer dit är hon skuggad av polisen, och skottlossning utbryter.
Feathers lyckas förklara att dom faktiskt försökt att frita Bull, varpå Bull inser vilken knöl han har varit, och släpper ut Rolls och Feathers genom en hemlig bakväg, och ger sig.
Jomenvisst, det här var inte så tokigt 3+/5
Man skjuter helt omåttligt i jakten på Bull, en tegelvägg smulas sönder.
Vid en nyårsfest har man haft enorma mängder serpentiner, dom vadar i serpentinrester. Sådana mängder har jag nog aldrig tidigare sett.