The Great Dictator
Utspelar sig i det fiktiva landet Tomanien där fokus ligger på en fattig, judisk frisör och hans dubbelgångare, den karismatiske och judehatande diktatorn Adenoid Hynkel.
Rätt härlig satir av Chaplin. Rätt ojämn bara. Och det kan bli lite för mycket av det goda till slut, alltså lite långdraget med alla skämt osv. Men det finns ändå något som håller en kvar och det finns några oförglömliga moment som framkallar skratt. Chaplin lyckas också att med att blanda humor och drama på ett fint sätt, han hade en speciell värme som ej går att undgå. Det viktigaste är att The Great Dictator verkligen funkar helhjärtat som den satir den är.
3/5
The Room
Johnny och Lisa är förlovade och snart blir det bröllop. Men Lisa är otrogen och inleder ett förhållande med Mark, Johnnys bästa vän.
Åh, Tommy Wiseau! Vilken speciell kille. Han har både regisserat filmen och spelar huvudrollen som Johnny. Som många redan vet har The Room blivit utsedd till världens sämsta film av ganska många. Man vet till en början inte om skådespelet ska vara så pass katastrofalt eller om det är ett skämt. En sak är säker dock, Tommy Wiseaus skådespel är bortom denna värld! Jag har aldrig sett något liknande! De logiska luckorna bara haglar och man skrattar eller gråter ungefär konstant för att ungefär allting är så dåligt. Man vet inte heller om man ska sätta en femma eller en etta.
1/5
The Human Centipede II (Full Sequence)
Martin är en ensamvarg som blir inspirerad av Dr. Heiter från filmen The Human Centipede (First Sequence), han vill nu skapa en mänsklig tusenfoting på hela tolv personer.
Det enda som faktiskt var av kvalité i den här filmen var nog det svartvita fotot. Resten var ganska uselt. Effektsökande och meningslöst. Ingenting är ett dugg skrämmande eller obehagligt, snarare mer skrattretande och helt utan behållning. Tom Six är allt annat än en kompetent filmskapare. Ingenting av värde här.
1/5
The Thing
En prolog till John Carpenters version av The Thing. En främmande livsform grävs fram på Antarktis av en forskningsgrupp som vet inte vet vad som väntar dem.
Problemet är att filmen inte ens håller som prolog. Klyschigt, förutsägbart, platt, platta karaktärer, lamt och hur trist som helst. Det är också mer meningslös action och CGI än spänning, med andra ord existerar inte ens spänningen. Alltså en helt värdelös och meningslös film där det är lätt att märka hur pass lite regissören har ansträngt sig för att försöka skapa något intressant. Det funkar ej.
1/5
Mou gaan dou
Två män med samma mål. En triadmedlem och en polis som båda jobbar som täckmantlar.
Nyinspelningar brukar oftast inte båda gott, speciellt inte när det gäller den här typen av filmer. Men nu måste jag faktiskt säga att jag gillar The Departed bättre. Fast bara en gnutta. The Departed är mycket längre, därför blir den inte alls lika rörig som Mou gaan dou och kan ta sin tid på att berätta hela historien. Samt berätta mer. Jag känner att berättartekniken inte riktigt funkar helt här. Alla återblickar blir också lite töntiga. Men skådespelet är å andra sidan riktigt skarpt, Tony Leung gillade jag verkligen i Fa yeung nin wa, så det var ju kul att se honom i alla fall. Jag fann också karaktärerna i The Departed mer intressanta (även om jag inte är så stort fan av de flesta där).
2/5
Island of Lost Souls
En sjöman råkar hamna på en ö där forskaren/doktorn Moreau bor. Moreau experimenterar och försöker korsa människor med djur. Baserad på en bok av H.G. Wells.
Charmigt och kultigt, fast samtidigt är det rätt förutsägbart och boken verkar ha fått ett ganska så platt manus som film. Att filmen sedan har en kort speltid gör ju inte det bättre. Charles Laughton är schysst i rollen som sjömannen i alla fall, kul att se Bela Lugosi med. Och sminkningarna är rätt imponerande.
2/5
Pather Panchali
I Bengalien föds en pojke vid namn Apu. Hans familj är fattig, fadern tjänar inte tillräckligt med pengar och familjen försöker göra det mesta för att överleva.
Åh, alldeles lysande! Vilken otroligt skör, vacker och fin film! Man kan inte tro att detta är Satyajit Rays debutfilm, helt makalöst. Mellan all glädje och sorg är det vackert, poetiskt och rörande, ofta till tonerna av Ravi Shankars fantastiska musik ihop med det fina fotot och alla exotiska miljöer. Aldrig blir det för sentimentalt eller melodramatiskt heller, allting känns bara så äkta, naket, naturligt, gripande och det det kryllar av mänsklig värme. Samma med skådespelarna och karaktärsporträtten.
Pather Panchali täcker så mycket. Inte nog med att växa upp och hela fattigdomen, det finns så mycket mer mellan raderna. Det lantliga livet i Indien, familjens betydelse, naturens skönhet och flera andra betydande element som verkligen berör. Har stor potential till en femma, det blir en riktigt stark fyra just nu. Jag vill se resten av trilogin med. Helt tidlöst filmskapande som återigen är poetiskt, vackert, mänskligt, gripande och fullt av både sorg och glädje.
4/5
La battaglia di Algeri
Om FLNs revolt mot Algeriets franska styre.
För känns det rörigt berättat, man hoppar mellan olika år ganska snabbt, men efter ett tag när jag kommer in i filmen blir det riktigt bra. Fotot och känslan kan liknas vid en dokumentär, i själva verket är det ju inte direkt en sådan. Delen med kvinnorna som planterar bomberna är sjukt bra gjord och mycket i slutet lyfter filmen. Vad som är fint är att man får följa båda sidorna och det på ett rätt objektivt sätt egentligen, det kändes så naturligt och neutralt, inte allt alltför tillgjort eller onyanserat. Allt sådant bidrar lite till realismen. Svag fyra. Viktig politisk film med viktigt innehåll och viktiga frågor.
4/5
.