Vilken film såg du senast?

The Yellow Sea

Riktigt bra thriller som jag förmodligen borde se igen för att verkligen ge den rättvisa. Jag tycker att den var lite för seg stundtals, var nära på att somna någon gång. Men det har nog mer med mig att göra.

Stark 8/10, växer nog om man ser den igen.

Hotel Rwanda

Folkmordet i Rwanda 1994. Om hotellägaren Paul som gömmer tutsier i sitt hotell samtidigt som de extrema hutunationalisterna går hårt fram.

Mycket intressant ämne. Men jag blev mycket besviken på filmen. Den ger tyvärr ingen speciellt dynamisk eller trovärdig bild av hela situationen. Jag tycker att man tar bort alla viktiga frågor och istället fokuserar på att proppa filmen med klyschor och stråkar för att det ska tilltala större delen av publiken. Hutuerna är onda och Paul är hjälten, det blir ju tydligen frid och fröjd på det sättet. Men vad hände egentligen? Alla människor som dog då? Det var ju nästan en miljon. Vad hände med misären? Den lämnas mer åt sidan för att det ska bli så tillrättalagt som möjligt.

Don Cheadle klarar sig bra sin roll som Paul i alla fall, men resten av alla medverkande var inte alls på samma nivå. Vad man hade gjort med Nick Noltes karaktär (som ändå är baserad på Roméo Dallaire) förstår jag inte heller. Han kändes mest förvirrad och opassande i sin roll. Sedan har vi Pauls fru som är gråtandes och skräckslagen på grund av allt hon bevittnar, men senare skrattar hon och verkar mest bidra till att göra reklam för Heineken och Volkswagen likt en helt annan person.

Man får ingen bra insyn i folkmordet alls, vad som ledde till det, varför och vad som hände efteråt verkade regissören inte vara speciellt intresserad av. Nej, det måste ju passa Hollywood-mallen såklart. Visst, storyn är faktiskt engagerande och det finns en del scener som är gripande, men det blir för mycket brister. Melodramatiskt och sentimentalt för att komma ifrån det intressanta och den riktiga grunden. Otroligt synd att dra ner något intressant i gyttjan när man hade perfekta resurser till att göra det många gånger bättre.

2/5

Big Fish

William pratar i princip inte med sin far längre. Fadern blir plötsligt sjuk och nu vill William lära känna honom bättre innan tiden rinner ut, det som är mest känt om faderns liv är myterna om honom.

Jag har svårt för det mesta som handlar om Tim Burtons sagogrejer. Nu är Big Fish baserad på en roman som inte är hans, det kan ju tilläggas. Danny Elfmans musik är störande och känns framtvingad för att tittaren ska känna extra mycket. Karaktärerna är ointressanta och saknar det mesta för att jag ska få något intresse. Relationen mellan son och far är förvisso inte jättedum och det ytliga kan väl kännas välgjort på sätt och vis, dock så har jag svårt för det ihop med bildspråket.

I slutändan är det övertydligt, översentimentalt och för löjligt för mig, jag blir inte ett dugg berörd och Big Fish ger mig ingenting. Tim Burton är också en överskattad regissör.

2/5

Rebecca

En ung kvinna gifter sig med den rike Maxim de Winter och flyttar in med honom. Hon märker att hans förra fru fortfarande sitter kvar i minnet på både honom och hans tjänare.

Inte så engagerande till en början, men det lyfter ganska snabbt. Det som är bäst är hur Maxims nya fru hela tiden blir mindre och mindre bekväm efter inflyttningen och hur hon hela tiden blir påmind om hur Rebecca var. Att vi aldrig får se Rebecca och hela mystiken kring henne gör det riktigt spännande och stämningsfullt.

Möjligtvis är minst två av de viktiga karaktärerna lite enformiga kanske, men storyn bjuder faktiskt på en del överraskningar som bland annat ökar spänningen och lyfter filmen rätt mycket. Annars tyckte jag att musiken var lite för närvarande och kunde tonats ner några snäpp. En gnutta ojämn och inte Hitchcocks bästa, men den har verkligen sina stunder.

3/5

Trouble in L.A.
Flera betyg på filmomslaget som pekade påstod att den var bra.
Men nej... Så dålig.
Uhm, betygsmässigt så får den väl 3/10 kanske.

Ramlade över Lapland Odyssey en finsk "roadmovie" som handlar om Janne och hans vänners oförglömliga resa till Rovaniemi för att köpa en digitalbox åt hans flickvän efter att hon ställt ett ultimatum. Rätt skön rulle som lockade till en del skratt faktiskt..
7/10

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=KZD9S_KkHrg

The Birds

Melanie åker till en kuststad för att leta reda på en man. När hon väl är där börjar fåglar att attackera folk.

Jag minns att jag såg den när jag var mindre, det var väl dags för en ordentlig titt nu. Klassiker, men den sämsta filmen av Hitchcock som jag har sett än så länge. Jag tycker att den tidiga delen av filmen är mycket bättre än resten. Tippi Hedrens karaktär är lite småcharmig till en början. Men ett tag in brister det, ungefär då när fåglarna faktiskt kommer in i spelet. Manuset håller inte riktigt hela vägen, storyn är för svag och har luckor, karaktärerna känns inte helt genomtänkta och man lämnar saker åt sidan på ett dumt sätt. Se bara på slutet.

Effekterna kan ju också diskuteras, men det har ju sin anledning med tanke på produktionsåret och känns inte som det man helst vill klaga på. Tyvärr lämnar filmen inte heller något obehag eller ens någon gnutta av skräck för mig, inte i dagens läge. Om jag ska jämföra med Hitchcocks andra filmer, då tycker jag att The Birds är långt ifrån hans standard och att det är den film som har åldrats mest. Smått charmigt på sina håll, men mer än så blir det ej.

2/5

Columbiana - Halvskön action som var B på det där underhållande sättet (tycker jag just idag iaf)
3/5

In Bruges

Lönnmördarna Ray och Ken skickas till Brugge efter ett misslyckat uppdrag. Deras boss Harry är den enda som vet om planerna där.

Filmiskt och visuellt sett är den rätt välgjord ändå. Staden Brugge är något som bidrar till det, en mycket vacker stad med fina miljöer. När jag läste beskrivningen blev jag oerhört nyfiken på hela grejen om att karaktärerna skulle dela sina åsikter om livet och döden. Men den delen var riktigt fattig, dum och snustorr.

Brendan Gleeson har varit med i mycket skit, men här har han faktiskt en trevlig roll som är passande och som han spelar fint. Däremot har jag rätt svårt för Colin Farrell, hans karaktär känns rätt tillgjord och löjlig, det förstör en hel del. Kontrasten mellan humor och allvar är jag också tveksam till. Mestadels ska det vara lustigt för sakens skull, exempelvis dvärgen. Och så ska man överdriva användandet av svärord. Själva humorn funkar ibland, men annars är den trött och faller inte mig så mycket i smaken, inte heller var den så svart som man kunde tro.

Det är under den sista tredjedelen som filmen tappar mycket, man märker till slut hur tunn handlingen egentligen är och filmen känns lite för meningslös. Vad som var bäst var ju helt klart att Ken satt och kollade på Touch of Evil och den första halvan som var mysigt lågmäld. Också fint att se Hieronymus Boschs konst, synd att den inte får sin fulla rätt när den är med i en film som denna.

2/5

Le salaire de la peur

Några dagdrivare i Sydamerika får i uppgift att transportera en last nitroglycerin till ett oljefält som står i brand.

Detta var då engagerande till max. Det tar ungefär en timme innan filmen och hela resan startar igång ordentligt. Men innan dess får vi en värdig introduktion och uppbyggnad där man får lära känna karaktärerna som huserar i den isolerade staden Las Piedras. Allt som omger Las Piedras liknar mest öken. En flygplats finns, men den känns inte så nära till hands för huvudkaraktärerna. Folk är nämligen arbetslösa och behöver pengar. Amerikanska företag dominerar marken och ett stort oljebolag tar lagen i egna händer. Bra skildring av människornas situation.

Efter en stabil början kommer den stora spänningen in och den långa transportsträckan är på gång. Det är fyra män, två lastbilar och farligt mycket nitroglycerin. Resan tar avstamp mitt i natten och spänningen börjar så fort hjulen på bilarna börjar rulla ungefär. Vilken konstant och tät spänning! Den ligger i stort sett enbart i nitroglycerinet. Från att bilarna börjar rulla till alla kluriga vägar. Scenen när de tvingas att kravla sig igenom den kolmörka råoljan är fantastisk. Tillsammans med ett fint foto, schysst bildspråk och bra regi kan det inte slå fel. Även scenerna som utspelar sig på natten var otroligt stämningsfulla.

Det är nyanserat att alla huvudkaraktärer ändå inte är hundra procent sympatiska, det gillar jag. Extra fint är det med vänskapen mellan Jo och Mario som växer fram, den innefattar också konflikter på grund av mentala och fysiska hinder på vägen. Under större delen av speltiden har inte Le salaire de la peur någon bakgrundsmusik, det blev jag glad över, det behövdes absolut inte när man hade en så pass konstant spänning. Kemin, samspelet mellan karaktärerna och skådespelet var det hög klass på, av någon anledning påminde den biten mig om Jacques Becker briljanta film Le trou. Sådant bidrog verkligen till karaktärsutvecklingen, speciellt för Mario. Spontant känner jag bara att slutet kunde ha ändrats lite, det är inget kasst slut (själva händelsen alltså), men det kändes så onaturligt ihop med resten av filmens flöde. Imponerad blev jag hur som helst!

4/5

Falsche Bewegung (Wim Wenders, 1975)

Wilhelm lämnar sitt hem för att resa ut i Tyskland och skriva. På vägen möter han flera människor som följer med honom på hans resa, bl.a. en gammal man som deltog i de Olympiska spelen 1936, en stum artist och en skådespelerska.

Detta var en film jag var osäker på om jag skulle gilla eller inte när jag läste handlingen eftersom det inte verkade särskilt engagerande. Jag blev positivt överraskad när jag slängde på filmen för jag satt helt fast under hela filmen. Det är karaktärerna som är i fokus och skildras, inte handlingen. Jag läste i kommentarerna på Filmtipset att det finns flera som har problem med att filmen inte leder någonstans, men det är lite det jag gillar med den.

Första halvan av filmen är helt klart bäst med grymma tågscener och möten med människor. Jag kan tycka att andra halvan blir lite lång, men det gör ingenting. Roligt att se Hanna Schygulla och Nastassja Kinski i filmen också.

Känslorna man får av filmen är varierande. Ibland blir man glad, men för det mesta är det tysk melankoli vilket passar filmen perfekt.

4/5

Såg två filmer idag.

Whatever Works (Woody Allen, 2009) - Woody Allen skrev och regisserade, Larry David och Evan Rachel Wood spelar huvudrollerna. Lånar en sammanfattning från IMDB: Gillar man Woody Allens speciella humor så gillar man den här filmen. Evan Rachel Wood är en av mina personliga favoriter sedan många år tillbaka (jag rekommenderar varmt särskilt Digging to China, Little Secrets, Pretty Persuasion, Thirteen, Down in the Valley och tv-serien Once and Again) och är lysande som den minst sagt korkade Melodie. Larry David är lika bra i rollen som, tja, Woody Allen (han har aldrig klarat - om han ens försökt - att distansera sina karaktärer från sig själv, på gott och ont).

Jag gillade den väldigt mycket, en av de bättre Woody Allen-filmerna på senare år. 8/10

Venus (Roger Michell, 2006) - efter den något platta - i alla fall jämfört med den fantastiska romanen - Enduring Love så gjorde Michell en film som har mycket gemensamt med Whatever Works. Den handlar om två gamla skådespelare, Maurice och Ian (Peter O'Toole och Leslie Phillips), och hur deras liv förändras när Ians systerdotterdotter (om jag förstått det rätt; finns det något bra ord för det på svenska?) flyttar in hos honom för att ta hand om honom. Hon spelas för övrigt av Jodie Whittaker, någon som är väl värd att hålla ögonen på (hon är bra i Attack the Block, som jag för övrigt såg för några dagar sedan men inte skrev om).

Hon är en tonåring som inte kan laga mat och inte är det minsta intresserad av att sköta om en gammal gubbe, och för att Ian ska få lite lugn och ro - han är hysteriskt överkänslig på ett väldigt komiskt sätt - så börjar Maurice umgås med henne.

Filmen är en lyckad blandning av komedi och seriöst drama, med en hel del melankoli och lite romantik inblandat. Peter O'Toole är lysande, och jag är glad att hans karriär är i full gång trots att han fyller 80 nästa år. 8/10

Les diaboliques

Frun och älskarinnan till en elak och sadistisk internatskolas rektor planerar att mörda honom.

Henri-Georges Clouzot köpte rättigheterna till Celle qui n'était plus av Pierre Boileau och Thomas Narcejac till den här filmen. Bara några timmar innan Hitchcock! Och detta är ju en av Hitchcocks favoritfilmer. Ärligt talat tyckte jag att den började lite svagt och okoncentrerat när man inte hade koll på karaktärerna. Men det tog bara några minuter innan man kom in i det hela.

En riktigt bra thriller med hintar av noir och skräck. Le salaire de la peur (också av Clouzot) såg jag ju igår, den här var minst lika spännande! Ett tag in i filmen blir man nästan galen och undrar hela tiden över vad som har hänt eller vad som kommer att hända. I slutet blir det nästan olidligt. Clouzot, vilken mästare på spänning! Precis som i Le salaire de la peur visar han även här att man inte behöver speciellt mycket musik när man kan göra det så bra utan.

Simone Signoret är den som briljerar mest som skådis, säker kvinna. Jag kände igen henne direkt då hon är med i Melvilles L'armée des ombres och för att hennes yttre är lätt att komma ihåg. Det mesta är helt enkelt välgjort, allt vad gäller det visuella, stämningen, spänningen och detaljerna. Filmen lever helt klart på sin spänning. Det är lite svårt att säga mer utan att avslöja allting, nu låter jag bli!

4/5