Investigation of a Citizen Above Suspicion (1970)
https://www.imdb.com/title/tt0065889/
https://en.wikipedia.org/wiki/Invest...bove_Suspicion
Elio Petris Investigation of a Citizen Above Suspicion (originaltitel: Indagine su un cittadino al di sopra di ogni sospetto) är en italiensk politisk thriller från 1970, känd för sin skarpa samhällskritik och unika stil. Filmen håvade hem en Oscar för bästa utländska film 1971 och ses idag som en milstolpe inom europeisk arthouse-film. I huvudrollen ser vi den karismatiske tillika hetlevrade Gian Maria Volonté.
Filmens handling kretsar kring en högt uppsatt polischef som, i en maktdemonstration, begår ett mord och sedan lämnar ledtrådar för att bevisa sin egen skuld. Hans mål är att testa systemets förmåga att hålla honom ansvarig, trots hans höga status. Genom detta scenario riktar Petri en slipad kritik mot maktens korruption och rättsväsendets moraliska förfall.
Med ikonen Ennio Morricones psykologiskt laddade filmmusik skapas en obehaglig atmosfär där absurditet och allvar möts. Investigation of a Citizen Above Suspicion är en filmisk allegori över totalitarism och maktmissbruk, men den är också en psykologisk studie av människans relation till auktoritet.
Elio Petri tillämpar satir, symbolik och psykologiskt drama med syftet att blottlägga maktens absurditet i Investigation of a Citizen Above Suspicion. Filmens centrala konflikt, där en högt uppsatt polischef försöker bevisa sin egen skuld utan att bli fälld, är ett mästerligt grepp för att illustrera hur maktstrukturer eller så kallade "eliter" skyddar sig själva.
Petri belyser hur auktoritära system prioriterar sina egna intressen över rättvisa och hur maktinnehavare, genom att definiera "lag och ordning", kan göra sig immuna från samma regler. För att citera den sovjetiske juristen Andrey Vyshinsky: "Give me the man and I will give you the case against him"
https://en.wikipedia.org/wiki/Give_m...se_against_him
Gian Maria Volontés tolkning av den excentriska och paranoida polischefen är nyckeln till filmens kraft. Han rör sig mellan kallt intellekt och maniskt övermod, vilket symboliserar hur maktens psykologi deformerar individen. Hans kroppsspråk och ansiktsuttryck är laddade med självgodhet och förakt – en bild av en man som ser sig själv som oåtkomlig.
Ennio Morricones musik understryker filmens absurda och klaustrofobiska ton. Den opassande, nästan lekfulla, musiken står i kontrast till berättelsens allvar, vilket förstärker känslan av att verkligheten är i renons på konsonans och därmed absurd. Filmens slut är öppet för tolkning, men budskapet är tydligt: makten kommer alltid att skydda sig själv. Detta tidlösa tema är en anledning till att filmen fortfarande är på tapeten och diskuteras på sina håll, i en värld där institutionellt maktmissbruk har slagit rot på permanent basis.