"Bornholmer Strasse" - (2004)
https://www.imdb.com/title/tt3335200/
https://www.youtube.com/watch?v=yLU1RzqAJqE
---
Berlinmuren som föll, ett tacksamt tema för otaliga filmer och dokumentärer vid detta laget.
Detta är ytterligare ett bidrag i mängden.
Men, här får vi se det hela från gränsvakternas perspektiv - vid gränsövergången på Bornhomer Strasse i Berlin.
Dessutom skildrat genom komikens avväpnade filter.
Gränsvakterna är ett gäng muntergökar, nästan så långt från den gängse bilden av den stelbenta östtyska byråkraten, som vi lärt oss från alla andra skildringar genom åren, som det går att komma.
Här skojas det friskt, med varandra - om varandra - och, kanske otippat, även om själva det östtyska systemet och dess lakejer.
Inga stygga gränsvakter med andra ord.
Och det får vi lära oss raskt, redan i filmens inledande stycke, där vakterna plötsligt ställs inför en olaglig gränsövergång från Västtyskland.
En Västtysk medborgare planerar tydligen en flykt, från väst till öst - men det har gränsvakterna beslutat sig för att förhindra, till varje pris. Och efter en lång jakt, med snabba vändningar och fula knep, lyckas ändå till slut vakterna fånga in flyktingen.
Det visar sig vara en söt liten knähund, okänd av ras.
Men, vakterna blev mycket förtjusta i den näpna lilla varelsen, och snart åberopas högre rank som skäl för att få sig en gosestund med det lilla djuret.
Som vanligt blir det alltid någon som får lov att klara sig utan ..
Nåja, så blir det då äntligen dags för själva Händelsernas Händelse, dagen då ingenting längre skulle fortsätta vara som förr.
Och den började som vilken annan dag som helst.
Den stora skillnaden kom på kvällen, då vakterna titta på Nyheterna och fick se regimens presstalesman förklara att gränserna tydligen öppnats, att det numera skulle vara möjligt att resa utan visum över gränsen.
Vad mera vad, denna nya lagstiftning skulle visst gälla Nu.
Stor förvirring uppstår bland vakterna.
Vad menar karlen egentligen?
Så man telefonerar överordnande, som inte har något bättre besked att ge dem heller.
- "Sköt uppgifterna efter ditt omdöme," var det enda råd som kunde ges, och så var det med det.
Under tiden börjar nyfikna östtyska dyka upp, som står på andra sidan gatan och tittar.
Sakta blir de fler.
Det är något oroande för vakterna, så de försöker ringa igen.
Men det kommer inget tydliggörande från cheferna - och inte heller cheferna kan nå sina chefer.
Antingen är det ingen som svarar eller så tutar det upptaget.
Tjo flöjt !!!
Nu har den lilla skaran nyfikna plötsligt vuxit till sig till ... Tiotusen östtyskar.
Och de är inte tysta längre.
De är dessutom förmodligen ännu fler än bara tiotusen ...
Nu är goda råd dyra, förstår vakterna, och de börjar förbereda sig för det värsta - och låser upp kassaskåpet som deras eldvapen hänger i.
Vissa av vakterna blir lite väl glada över det, och plockar genast på sig det stora Prickskyttegeväret ...
Ty det kan vara bra att ha om man ska behöva skjuta av några av de klassförrädare som är som allra mest besvärliga.
Men, det ville inte deras platschef tillåta.
Så prickskyttegeväret fick allt hängas tillbaka igen, vilket gjordes - ackompanjeras av allt annat än glada tillrop och åtbörder från den avspisade vakten ifråga.
Och, under tiden förvärras allt.
Nu står folket och hänger på själva grinden också, och alla tusentals som pressar på bakifrån.
Bilar börjar komma också, och inte ens polisen vill vara kvar där längre.
Det är bara vakterna som får stå där, och snart måste de fatta ett beslut.
---
Ja, hur det gick vet vi ju alla så jag ska inte gå in på det.
Det är sådant filmen kan förmedla bättre än jag ändå så.
Det jag kan säga, däremot, är ju att själva temat för filmen, verkligen hade kunnat passa jättebra som just komedi.
Stelbent byråkrati är ju som hand i handske för att driva gäck med.
Bara det att eftersom just dessa vakterna egentligen aldrig porträtterades som särskilt stelbenta eller diktatoriskt lagda - snarare trevliga och hjärtliga - så menar jag att man misslyckas litet där.
Filmen påminner ibland mer om gammal pilsnerfilm pga det tycker jag.
Det blir lite för muntert, för gemytligt.
Jag tänker att filmskaparna gjorde det omöjligt för sig själva när de ville göra vakterna till "hjältarna".
För då går det ju inte att riktigt håna dem, grova gäck med dem, på samma sätt som om det hade varit tal om Kling & Klang-klåpare, eller nån sorts "Stasi-Hitler" eller så.
Så jag måste nog säga att jag inte tyckte filmen var jättebra.
Visst var det en händelse som hade varit som gjort för film, men bara det att det inte gjordes på rätt sätt.
Ändå var det aldrig något fel på skådespelarna eller filmteamet.
Men, man misslyckades, som sagt.
Detta hade ju kunnat bli en hur dramatisk film som helst.
Med ett givet klimax och allt.
Men nej, nix. Så roligt skulle vi inte få det.
Ändå kan jag nog rekommendera den, iaf för den som hade velat se in i det som hände under en av världshistoriens mest uppblåsta nutidshändelser.
Förvänta er bara inget större mästerverk.
Och tro inte att ni kommer att bli berörda eller så ...
Eller, kanske blir ni illa berörda av att lära er att vakterna felstämplade de första som släpptes genom gränsen - i syfte att man sen skulle kunna förvägra dem återinträde tillbaka till sitt hemland igen.
Oavsett om de hade sina barn därhemma och bara hade varit borta i en timme, osv.
Och jodå, det hände på riktigt - i verkligheten.
Man felstämplade med flit dessa de första som fick gå genom gränsen. De blev alltså utvisade från sitt hemland utan ens rättegång eller något brott.
Det var iaf inget komiskt med det ...
Och, för att inte lämna er med en tår i ögat sådär, så kan jag meddela alla er som kanske inte vet det, att gränsen öppnades på vid gavel strax efter det. Och då var det ingen som kontrollerade någonting - vem som helst fick både komma och gå precis som de ville.
Inte ens gränsvakterna själva blev bestraffade i efterhand för att de öppnat gränsen. De fick aldrig höra minsta lilla kritik om det ens.
Men, många av dem saknar sitt gamla Östberlin, i sitt trygga gamla Östtyskland. Där vissa iaf alla var de var och vem de var, och alla var en del av gemenskapen och visste om det.
Många blev väldigt vilsna av att leva i Väst, som det ju blev. Vakternas platschef kunde tex aldrig passa in i det kapitalistiska, individualistiska nya Tyskland.
Men inte alla blev ledsna där, den natten, på Bornholmer Strasse ... självaste Angela Merkel befann sig där också, just å. Och hon skulle ju gå hela vägen till slut, och bli en av Europas toppolitiker.
Det finns bättre filmer om muröppningen än denna, som ni hellre hade kunnat titta på isf.
Betyg:
2.7 av 5
