"Killing Bono" - (2011)
https://www.imdb.com/title/tt1535101/
Ben Barnes, Martin McCann, Pete Postlewaite, m.fl.
---
Tydligen så fanns det två stycken kompisgäng i Dublin i slutet av 1970-talet som båda bildade rockband på samma tid, och var kompisar med varandra.
Det ena av dessa band skulle byta namn och börja kalla sig "U2" - och dessutom döpa om sig själv till klämkäcka nya namn såsom "Bono och The Edge" osv.
Det andra av dessa band, däremot, skulle det inte gå fullt lika bra för.
Och det är från det bandets perspektiv vi får följa med.
Båda band var som sagt kompisar, och var nära att byta medlemmar med varandra också. SÅ mycket hade kunnat se annorlunda ut.
Menmen ...
Det där andra bandet, som leds av en McCormick-storebror som lider av en synnerligen svår släng av självbedrägeri och förmåga att Alltid välja det sämsta av två alternativ.
Möjligheterna att, åtminstone få en chans, sumpades alla av honom, så snart han fick nys om det.
Och ändå så kämpade de på. Ofta pga av att han inte ens informerade sina bandkompisar om sina dåliga bandbeslut som han tog över huvudena på dem.
Ingen solskenshistoria kan man alltså säga.
Och bandet "U2" försvinner från handlingen ganska så fort. De når ju topposition på nästan ingen tid alls, medans kompisbandet står kvar på samma ställe och harvar.
Inte förrän i slutet av handlingen återkommer de nu gudalika medlemmarna i "U2" för att visa vilka fina grabbar de trots allt är ...
Under tiden kommer vi emellertid i kontakt med skådespelaren Pete Postlewaite, i hans tydligen allra sista filmroll.
Tydligen var han så sjuk under inspelningen att man tvingades skriva om hans roll för att han skulle klara av inspelningen, och ändå var det inte så mycket han skulle göra.
Postlewaite spelade iaf en överårig homosexuell partyprisse, och bandet flyttade in i en av hans lagerlokaler. Som han sen omedelbart startade bög-disco i.
Men som sista rollen var det nära på lite sorgligt när hans karaktär skulle hålla ett förmanande avskedstal. Det blir ju inte svårt att se det som ett eget, personligt avskedsbudskap - med tanke på hur det skulle gå för honom inom bara 3 månader.
Det finns inte så mycket man kan säga om handlingen egentligen eftersom det inte är ofta man får se en så rörig film, som har så stora svårigheter för att nå fram till något övergripande man som tittare kan förstå sig på.
Visst, det var ju otur att det där bandet aldrig lyckades på samma sätt som deras kompisar i "U2" gjorde. Men inte alla kan ju bli "världens största band" liksom.
Och väldigt mycket verkade vara "deras" eget fel - åtminstone sångarens, storebror McCormick alltså.
Som bara och uteslutande gjorde felaktiga bandbeslut.
Jag vet inte vad jag ska säga mer än detta.
Jag hade Önskat att filmen hade blivit bättre gjord. Men tyvärr var den inte välgjord.
Jag hade gärna sett en film med detta temat, och handling - men med ett fungerande manus och effektiv klippning.
Nu blev det bara rörigt, och omöjligt att kunna följa något i någon slags "utveckling."
Saker bara "hände" liksom, och det blev aldrig ordentligt förklarat varför. Det bara hände.
---
Men, vissa roller var lite småkul trots allt.
Det var tex två gangstrar som bandet kom i kontakt med. Gangsterbossen hjälpte dem med pengar och han hade väl hoppats på att åtminstone få något tillbaka för sitt stöd - men när inget alls skulle hända i den riktningen så skickade han sin förståndshandikappade torped på dem istället.
Och de fick lov att åka bagagelucka i en bil en mörk natt ...
Just det ja, så var det en pistol med i filmen också ...
Filmen heter ju inte "Killing Bono" för intet ...
Om det är sant eller inte har jag ingen som helst aning om.
---
Betyg:
2 av 5