"De förbannade åren," 1 och 2 (2020, 2022)
https://www.imdb.com/title/tt8948132/?ref_=nm_flmg_act_7
Jesper Christensen, Bodil Jörgensen, m.fl.
---
Dansk filmserie inspirerad av händelserna under den tyska ockupationen, skildrat från ett slags familjeperspektiv - i två delar (1940-43 och 1943-45).
Fokus ligger inte på själva händelserna i det danska samhället under ockupationen, utan mer på hur det danska samhället upplevde, genomlevde, själva ockupationsåren.
Naturligtvis följer filmens berättelse det historiska skeendet, men samtidigt så blir de stora historiska händelserna mest bara en slags kuliss, en bakgrund. Det viktiga, för filmen, är hur danskarna på det personliga planet hanterade det hela - något som såklart kunde skilja sig ganska så mycket från person till person.
Även inom samma snäva familjekrets, som ju filmen utgår från.
Så det är ingen historiefilm, men samtidigt är det ju det - fast från den mer inofficiella, oskrivna, historien.
Alla vet vad som hände under dessa fem åren så det behöver ingen återupprepa här.
Men den fiktiva familjen som är huvudkaraktärerna i filmen ingår alla i samma högreståndsmiljö, då far i familjen är en högt respekterad fabrikör, som gift sig fint med någon överklasstant.
Så de bodde i ett flott herrgårdsliknande hus och alla de fem barnen var lika välartade som framgångsrika.
Så kom då tyskarna.
Och allt började förändras.
Eftersom filmen försöker spegla det danska dåtida samhället så började barnen i familjen dra åt andra håll, vissa åt den tyska sidan och andra åt den kommunistiska.
Inget underligt där inte alltså.
Det som jag däremot gillade med filmen, det var att man inte kunde se skymten av det där dittills så vanliga Försiktiga tillbakablickande, där det som alltid varit "ondskefullt" alltid skulle fortsätta skildras som sådant, osv.
Utan här får vi istället se personliga motiveringar, som inte nödvändigtvis måste råtta sig efter rådande politiska idealet.
Så, "Tysketöserna" skulle alltså inte bli förnedrade, utan tvärtom skildrade med viss förståelse för hur komplicerat det kan vara med känslor.
Eller i hur man i filmen försökt närma sig "tjallaren" ... För normalt sett har ju en sådant alltid varit Jordens avskum, Eller hur.
Inte riktigt lika enkelriktat här, där en av filmens "tjallare" egentligen själv är ett offer för en hyfsat självisk och inte så litet elak hustru. Var han Egentligen "tjallare" frågar man sig, och får aldrig något svar - men konsekvenserna blev iaf att "döden" skulle gå genom honom, med eller utan hans medgivande eller ens medvetande.
Och det år lite återkommande i filmen, att den som är en slags "typisk hjälte" från början, senare visar sig ha allt annat än perfekta motiv, och kan vara nog så klandervärd.
På samma sätt som det rakt motsatta, där den traditionellt "onda" kanske inte är fullt så ond som man kanske hade förväntat sig.
Jag har läst många recensioner av denna filmen, och ingen av de har tagit upp just detta.
Det är kanske för att de med flit hoppat över det, då det ju faktiskt kräver lite mer av läsarna - och skribenten - än att bara falla för frestelsen att döma på första ögonkastet, så att säga.
Men jag tyckte iaf om det.
Det gjorde filmen så mycket mera ... ärlig.
Så det är svårt att egentligen se någon riktig "hjälte" i filmens berättelse. Och inte heller någon riktig ärkeskurk.
Oavsett yttre, nog så klandervärda, handlingar och livsval, så blir ändå ingen så ytligt bedömd utan man kan alltid se hur mycket mera som rymd inom den och dens val.
Jag kan nog se att många blir provocerade av en så pass Ärlig personlighetsskildring, då den vägrar att ge de där enkla förklaringarna, dela upp i klart god och klart ond.
Lätt att göra så när man fått tillräckligt med perspektiv, det förstår jag ju. Men ändå.
---
I vilket fall som helst så tykte ja gmycket om filmen.
Men jag tyckte inte samma efter att bara ha sett den första delen. Tvärtom blev jag omåttligt provocerad av det, för mig, så oansvariga slutet.
Dvs jag förstår inte att det skulle finnas en tvåa, utan jag trodde att det var så filmen var menad att sluta - mitt i allting, utan förklaringar eller något. Bara sluttesxter som började rulla tillsammans med en text som förklarade att "efter 1943 hände ditt och datt, blab, bla, ba."
Jag blev fan upprörd !!!
Men så såg jag att det fanns en tvåa, bara av en slump, dagen därpå.
Och då fick jag såklart sätta på den också och titta på.
Nu är mitt omdöme betydligt bättre, och jag som tittare betydligt nöjdare.
Den var verkligen bra.
Och om jag måste jämföra med de andra skandinaviska WW2-filmer så vet jag inte om denna kanske t.o.m. är den allra bästa.
Jag gillade "Flamman & Citronen," liksom jag också gillade "Max Manus." Och "Kongens Nei" tycker jag är en riktigt bra film.
Men frågan är ändå inte om denna är den främsta av de alla ...
Och det beror isf på valet av perspektiv.
Dvs inte som strikt historieskildring, utan genom att ta det lite djupare spåret ner genom det mänskliga psyket, rent allmänt liksom i synnerhet under den påfrestning som en ockupation ställer på en.
Därför talar denna filmen om oss, i vår egen tid, precis lika tydligt som den säger något om de som levde där och då. Vi kan ju alla liksom känna igen oss, på ett eller annat sätt, i de olika karaktärernas personliga upplevelser och valmöjligheter.
---
Visst hade kanske ett eller annat i filmen tjänat på några extra danska kronor instoppade i produktionen.
Men vadå ... tänk på hur filmer gjorde på 1970- eller -80 talet tex. Då fick man vackert hålla tillgod med vad som erbjöds, och använda sin fantasi när det inte riktigt räckte hela vägen fram.
Det kan man göra idag också, med den fördelen.
Som jag skrev så är det förmodligen den bästa av de samlade skandinaviska WW2-filmerna, så betyget måste naturligtvis bli därefter.
Men det kan inte bli en full 5:a, tyvärr.
En 4.9 kanske, men ingen 5:a.
För att det skulle få bli en 5:a hade det krävts lite mer "effekt" när det kom till de emotionellt laddade scenerna. Visst fanns det sådana, men de lyckades aldrig nå hela vägen upp.
Tyvärr ... för filmen hade bara kunnat vinna på det.
---
Skådespelarprestationerna måste man väl också säga något om.
Och jag har inget att invända emot.
Huvudskådespelaren var precis så trovärdig man kan förvänta sig, och han passade som hand i handske i den rollen som hårt kämpande, ansvarstagande, medkännande familje- och företagsöverhuvud.
Och särskilt han som spelade rollen "Axel" gjorde det förnämligt. Han klarade övergången från späd och försiktig rikemansson till rå och förhärdad krigsbuse utan att man skulle ta sig för ögonen. Snarare tvärtom var det hur trovärdigt som helst.
Iaf var det dessa två som var filmens klaraste lysande stjärnor.
Det går inte att jämföra deras prestationer med några av de andra faktiskt.
Särskilt inte den så gravt underspelande "nazi-sonen," som mest bara gick omkring och såg vemodig och trött ut hela tiden.
---
Jaja ...
Jag kan iaf rekommendera filmen.
Vilken dag som helst, i hela långa veckan.
Gör bara inte samma misstag som jag och bara titta på första delen.
Se båda, gärna efter varandra - även om det blir en nästan 5 timmar lång sittning då.
En bra film är det åtminstone.
