Citat:
Nja, så påverkad blir jag inte av att dygna faktiskt, men jag tycker inte riktigt filmen duger. Den är en riktig WTF-film, och filmer inom den "genren" är förvisso ganska absurda - men de brukar ofta ha en okej handling. Den här är löjligt absurd, vilket är okej i sig, men handlingen är dålig, vilket också är okej i sig (om det ska vara en äta popcorn-film), men kombinationen absurd + dålig handling föll inte mig i smaken alls. Trist, för jag gillar Wongs artiklar (och Cracked.com i allmänhet) och det lilla jag läst av boken var ganska lovande.
Jo, den faller ju kategorin älska eller hata-filmer.
Nymphomaniac (2013)
Jag tog tillfälligt i akt nu under semestern att se Lars von Triers senaste verk som jag skjutit upp att se p g a mastodontfilmslängden på 4 h. Jag får nog säga att det är den svagaste i hans Triology of Depression - där jag håller Melancholia (2011) högst. Samtalen mellan Seligman och Joe som filmens motor var de bästa stunderna och Nymphomaniac hade för min del bara kunnat innehålla dessa. I o m tidshoppen och att kapitlena bytte skådespelare (som porträtterade Joe t ex) kändes det som att det fattades en röd tråd och att kapitlena var avsnitt ur en tv-serie i icke-kronologisk ordning.
Det kapitel som egentligen kunde blivit bäst, där Mrs. H (Uma Thurman) avslöjar sin otrogne make och det blir något märkligt fyrkantsdrama, förlorade lite av sin udd då upplägget kändes mer teatralskt (mina tankar gick till Dogville) än autentiskt. Jag tror tyvärr mycket berodde på hur kameran fokuserade och dess ryckighet för trots att en påträngande känsla och tryckt stämning förmedlades fick jag en känsla av medvetet skådespel, likt aktörer på en scen som repeterar. Men Uma Thurman gick verkligen in för full kraft vilket imponerade.
Flugfiske som metafor för parning (så att säga) var intressant men sedan fläskar von Trier på med symbolik från hela världslitteraturen vilket blir för mycket av det goda. När Seligman t o m måste förklara innebörden av symboliken undrar jag lite vad von Trier tänkte med sin övertydlighet i många av symbolikframställandena? Är övertydlig den nya subtiliteten?
Del II gav mig mer än Del I då Charlotte Gainsbourgh fick mer utrymme och fokus i 2an. Del II var den mer erotiskt tilldragande i mitt tycke. Stacy Martin i Del I var inte min kopp te direkt. Skinn och ben.
Nåväl, vad von Trier också lyckades med var framställningen av nymfomani som tämligen oerotisk. Joe blev aldrig till en en sexuell figur för mäns lustar (vilket det lätt kunde blivit i fel regissörs händer, typ en fransman) utan till en person som snarare var fängslad av sina lustar. Och hennes väg att bryta sig ur dem. Dessutom i samtalen mellan Joe och Seligman var de "traditionella" könsrollerna något ombytta, med Seligman som den känslosamme och Joe som den rationella. Bra tänkt, von Trier.
Slutet var lite oväntat fast ändå inte. Mörkläggningsslutet som Von Trier brukar använda sig passade extra bra här. Men får tillägga att von Triers nickar mot sina andra filmer kändes ytterst oinspirerat. Too soon, von Trier, om du ska börja referera till dig själv!
Betyg: 3/5
Jag tog tillfälligt i akt nu under semestern att se Lars von Triers senaste verk som jag skjutit upp att se p g a mastodontfilmslängden på 4 h. Jag får nog säga att det är den svagaste i hans Triology of Depression - där jag håller Melancholia (2011) högst. Samtalen mellan Seligman och Joe som filmens motor var de bästa stunderna och Nymphomaniac hade för min del bara kunnat innehålla dessa. I o m tidshoppen och att kapitlena bytte skådespelare (som porträtterade Joe t ex) kändes det som att det fattades en röd tråd och att kapitlena var avsnitt ur en tv-serie i icke-kronologisk ordning.
Det kapitel som egentligen kunde blivit bäst, där Mrs. H (Uma Thurman) avslöjar sin otrogne make och det blir något märkligt fyrkantsdrama, förlorade lite av sin udd då upplägget kändes mer teatralskt (mina tankar gick till Dogville) än autentiskt. Jag tror tyvärr mycket berodde på hur kameran fokuserade och dess ryckighet för trots att en påträngande känsla och tryckt stämning förmedlades fick jag en känsla av medvetet skådespel, likt aktörer på en scen som repeterar. Men Uma Thurman gick verkligen in för full kraft vilket imponerade.
Flugfiske som metafor för parning (så att säga) var intressant men sedan fläskar von Trier på med symbolik från hela världslitteraturen vilket blir för mycket av det goda. När Seligman t o m måste förklara innebörden av symboliken undrar jag lite vad von Trier tänkte med sin övertydlighet i många av symbolikframställandena? Är övertydlig den nya subtiliteten?
Del II gav mig mer än Del I då Charlotte Gainsbourgh fick mer utrymme och fokus i 2an. Del II var den mer erotiskt tilldragande i mitt tycke. Stacy Martin i Del I var inte min kopp te direkt. Skinn och ben.
Nåväl, vad von Trier också lyckades med var framställningen av nymfomani som tämligen oerotisk. Joe blev aldrig till en en sexuell figur för mäns lustar (vilket det lätt kunde blivit i fel regissörs händer, typ en fransman) utan till en person som snarare var fängslad av sina lustar. Och hennes väg att bryta sig ur dem. Dessutom i samtalen mellan Joe och Seligman var de "traditionella" könsrollerna något ombytta, med Seligman som den känslosamme och Joe som den rationella. Bra tänkt, von Trier.
Slutet var lite oväntat fast ändå inte. Mörkläggningsslutet som Von Trier brukar använda sig passade extra bra här. Men får tillägga att von Triers nickar mot sina andra filmer kändes ytterst oinspirerat. Too soon, von Trier, om du ska börja referera till dig själv!
Betyg: 3/5
__________________
Senast redigerad av Kirk.Douglas 2014-08-12 kl. 02:46.
Senast redigerad av Kirk.Douglas 2014-08-12 kl. 02:46.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera