En del riktigt snygga mord i den här. Gillar målarfärgsblodet också. Men mellan morden är det mest ett tomrum och man sitter och väntar på nästa, och nästa. Ganska rörig och dålig story också.
Patriot Games (1992) - Harrison Ford som Jack Ryan, f.d. CIA-analytiker. Under en semester i London hamnar Ryan med familj mitt i en terroristattack mot en brittisk politiker. Ryan räddar hans liv men tvingas skjuta en 17-årig IRA-medlem. Den dödes bror (Sean Bean) bestämmer sig för att hämnas, och ger sig på Ryans familj.
Helt okej underhållning för stunden, Harrison Ford är ju bra, och James Earl Jones och Samuel L Jackson är med i mindre roller. Förväntar man sig bara action så blir man nog ganska besviken.
Beach (2000)
Helt okej film. Leo dicaprio kan man ju aldrig klaga på iaf och hans skådespeleri är som vanligt perfekt. Dock tyckte jag att filmen blev lite ointressant i slutet faktiskt. I början var den spännande men sen blev handlingen lite uttjatad och bara deprimerande. 6/10
Handlar om en äldre herre på dödsbädden som berättar om sitt liv till sin son. Sonen vill veta mer om sin far och berättar hur han träffade hans mamma.
Filmen påminner mycket om hundraåringen och humorn är ibland långsökt.
Hur menar du rädd? Rädd som i att hoppa till? Den mentala förändring som Jack genomgår är så brutalt snyggt porträtterad, speciellt för en film som kom ut 1980. Det är en utav få skräckfilmer som är riktigt välgjord och bra rakt igenom.
Jag såg The Way Way Back (2013) efter rekommendation av Rakii. För att fatta mig kort så duger den väl som en feelgoodfilm om man verkligen inte har något annat att titta på. Den lider dock av allt det jag avskyr med komedifilmer, helt ogenomtänkta karaktärer (jag syftar på den tjatiga grannkvinnan, för er som sett den) som känns så otroligt oseriösa och skapade i farten på väg till inspelningsplatsen.
De situationer som uppstår i filmen är orealistiska, att han blir anställd och blir "en i gänget" på vattenparken där alla är 20 år äldre är tyvärr orimligt och att de festar en hel natt utan att hans föräldrar ringer polisen är även det orimligt. Att hela parken ställer sig och hejar när han ska "passera sin polar i rutschkanan" är för mycket. När det kommer till dansscenerna och samtliga scener där huvudkaraktären ska "soften up" så är skämskudden obligatorisk. Det är dåligt. Jag vet inte om filmen är dålig egentligen men det kanske bara jag som har ett infött förakt mot komedier.
Om man nu kan kalla det en komedi är dock tveksamt, jag skrattade inte en enda gång, jag höjde aldrig ens på mungiporna. Om man kan kalla det här en dramafilm är också tveksamt, den är alldeles för kort för att lära känna karaktärerna och deras livsöden är ungefär lika intressanta som den här orimligt långa recensionen.
Nej, jag ångrar mig, den duger inte ens när man inte har något annat. 2/10
Bättre tips kan du ge Rakii!
Alla tycker dock olika - no hard feelings
Den är ju riktigt bra tycker jag! Men ja, vissa situationer och skådespelarinsatser skäms man över, speciellt de där feta och jobbiga ungarna på vattenparken. Jag lyckades dock se över det och tyckte ändå att filmen överlag var riktigt kul och skön, man måste ju se den för vad den är kanske. Älskar hur genuint töntig huvudkaraktären är, skrattade till flera gånger bara åt hur löjlig han ser ut.
Riktigt bra, långsam skräckinjagande och snygg. Detta gillar jag. Det långsamma tempot med det anonyma och mystiska fotot gör sig otroligt bra, det skapar den där känslan att vi hela tiden vet att något är fel. Jag vet inte riktigt hut slutet ska tolkas men jag gillade det.
Detta var verkligen en underbar film - stark 7/10.
Vet inte riktigt vad som fick mig att slå på denna rulle. Riktigt dålig var den...Enstaka bra scener lyser inte upp än för övrigt ytterst medioker skräckfilm. Antagligen var det väll för att jag ville se en ny skräckfilm vid närmare eftertanke. Tyvärr har det inte släppts speciellt många bra nya skräckfilmer de senaste åren...
I en gruvby bor en liten flicka, hennes förståndshandikappade storebror och hennes far. Fadern förlorar jobbet efter att ha fått lungsot, något som vänder upp och ned på deras tillvaro.
En historia som berättas i ett långsamt men aldrig långtråkigt tempo. Mycket bildberättande, och relativ lite dialog. Jag kanske är kräsen men tyckte inte den var något speciellt, även om den var välgjord på alla sätt och vis, till att börja med. Man kom aldrig karaktärerna in på livet riktigt även om man såg deras kamp så nådde det inte till det känslomässiga planet. De sista 20 minuterna höjer dock intrycket några snäpp och slutet tilltalar mig.
Är nästan beredd att ge den 3,5/5, kanske åker ner till 3 om några dagar. Känns som om filmen inte ger något direkt bestående intryck även om den är bra för stunden.
Valde att se denna då den var med som ett av alternativen till Filmklubbens Coming-of-age-tema. Kan visserligen förstå hur den kan ses som coming of age av vissa, men i min mening passar den inte riktigt i den kategorin.
Den beskrivs ofta som en historia om flickan, men det är lika mycket fokus (om inte mer) på fadern. Och jag anser inte att det blir coming of age bara för att ett barn får ta hand de vuxnas ansvar. För mig innebär det även en mognad/insikt hos barnet/tonåringen för att det ska gå in under coming of age. Detta tycker jag inte framgår här.
