Vilken film såg du senast?

The Rum Diary

Älskar Hunter S. Thompson och hans verk, men den här filmen känns inte alls lika galen som den borde göra då den är baserad på HST bok. Den var tråkigt regisserat, inte dåligt regisserat, men inte en enda scen utmärker sig. Johnny Depp var lysande som Raul Duke i Fear and Loathing då han fick spela ut hela registret och härja omkring tillsammans med den briljanta Del Toro. I Rum Diary kändes han alldeles för normal, beror mycket på att alkohol inte är lika roligt i film som tunga droger.

Om filmen hade varit 20-30 min kortare så hade den förmodligen varit lite bättre då den kändes en aning seg. Fast den hade sina stunder då den var rolig, och det faktiskt kändes som att HST hade något med den att göra, bl.a. "ögondropparna".

The Elephant Man (1980)

Jag hade faktiskt sett den som liten med mor min, men det var väldigt länge sen.

Jag har nog aldrig blivit så illa berörd av en film förut. En extremt gripande berättelse som verkligen är tidlös då den handlar om människovärdet och hur vi ser på det som är främmande och obehagligt.

Bakom ett anlete som bara en mor kan älska finns en person, en människa och en son som inte bara är intelligent och god utan även konstnärlig och kreativ.

Filmen problematiserar sympati och kärlek på ett bra sätt. För vad betyder det egentligen? Är det att tycka synd om, samt se till det praktiska i Johns vardag som han inte klarar av själv, att sköta om honom och försörja honom? Eller är det att acceptera att han är lika mänsklig på insidan som vilken annan människa som helst, och därför bör få ta del av det sociala livet och på samma gång känna att han är en del av samhället genom att leva som andra och bli sedd för sin personlighet istället för det ytliga?

Problematiseringen kan tillämpas på andra minoriteter även i nutid, vilket gör filmen tidlös. Förr var det vanligare att man behandlade missbildade människor och homosexuella som omänskliga varelser. Men även idag blir homosexuella patroniserade, svarta är fortfarande slavar som blir särbehandlade därefter och vissa folkgrupper ses helt enkelt ned på även av de som menar väl.

Människovärdet. Det är någon sorts försvarsmekanism vi har, att minska hotbilden som det främmande inger genom att justera människovärdet. Treves säger direkt att John är en imbecill, John har inget intellekt. Detta är innan han ens talat med John. På så vis gör han det främmande mindre farligt i sitt eget psyke och blir således tryggare i Johns tillvaro. John utgör inte längre ett hot eftersom han inte är kapabel att tänka för sig själv.

På samma sätt är det många som skulle mena att två bögar i en vänskapskrets skulle passa bra ihop enbart för att de båda är bögar. Ett mer komplext exempel kanske, men den här typen av diskriminering går att finna var vi än tittar. Det är att pilla på människovärdet genom att försumma individens intellekt.

Slutsatsen blir såklart att en människa inte ska definieras, behandlas eller dömas efter det som finns på ytan, utan av hennes personlighet och handlingar.

Regin är fantastisk i The Elephant Man, och likaså agerandet. Det tog faktiskt hela 40(!) minuter innan jag märkte att Frederick Treves spelades av Anthony Hopkins. En av hans kanske bästa rolltolkningar under sin karriär.

Shakespeare-citaten var nästan för mycket för mig. Är väldigt svag för Shakespeare så den scenen fick mig nästan gråtfärdig. Även scenen när han citerar från 23e psalmen eller när han äntligen fått sin egen identitet och får se teatern från den andra sidan uppe på läktaren istället för på scenen.

En otroligt känsloprovocerande film som inte kan bedömas som annat än fenomenal. Tveklöst 10/10.

Märkligt. Jag och min sambo pratade just om den idag. Jag nämnde i princip det som du skriver här i ditt inlägg.
Jag blir vanligtvis inte berörd av filmer där det är "meningen" att man ska bli det. Men Elephant Man är något helt för sig. Den berör en rakt in i själen på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt i en filmatisering. Jag tänkte att jag skulle ladda ner den, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag har styrka nog att se den igen även fast jag vanligtvis skrattar mig igenom filmer som ger andra men för livet.

Mycket handlar nog om att det är en sann historia och det är en mycket välgjord och verklighetstrogen skildring av hur det var på den tiden.

Jag är likadan, blir sällan berörd av filmer på ett så djupt plan iallafall. Rakt in i själen var ordet. Att Jonathan Merrick faktiskt existerat förstärker trovärdigheten och därmed också känslorna som förmedlas.

Vet inte om jag själv kommer se den igen, möjligtvis med någon familjemedlem. Den har satt tillräckligt djupa spår för att en titt ska vara tillräcklig känner jag.

Kort sagt en film som alla borde se någon gång i sitt liv.

Looper
Sevärd film inga tvivel, men första halvan av filmen var rätt tam och framförallt ointressant. Trots det flyter det på bra och de blir aldrig tråkigt. Andra halvan var desto bättre, engagerade mig mycket mer. Och det mest tack vare Pierce Gagnon som är lysande. längesen jag såg en barnskådis göra en så helgjuten insatts. Resten av casten gör det bra, men når inte några högre höjder. Bruce Wills går dock mest på rutin, minns knappt senast han gjorde en riktigt bra roll.
Själva filmen är välgjord och väldigt snygg. Sen märker man att Rian Johnson vill föra historien framåt och inte förklara så mycket om hur tidresor funkar hit och dit, vilket är befriande. Och visst finns det luckor som ALLTID när filmer handlar om tidsresor deal with it.
Bortsett från att första halvan av filmen inte var så jätte bra, är den tyvärr ganska förutsägbar. Slutet är dock otroligt bra hur som helst. Gillar miljöerna starkt också.
Stark 3 av 5

Ruskigt bra film. Min favoritfilm av David Lynch efter Blue Velvet.

Såg just castaway on the moon, fyfan va bra den var tycker jag! Blev helt tagen :')


Filmen är typ som cast away med tom hanks, fast mycket bättre, mer känslosamt och bättre skådespeleri imo. Den är en feel-good film som ger en lite perspektiv tycker jag.

Rekommenderas!

(500) Days of Summer såg jag igår och den var helt fantastiskt. Jag vill påstå att det är en av de bästa komiska kärleksfilmer som jag i alla fall har sett. Zooey Dechanel är helt fantastisk i filmen och jag kunde inte att undgå att bli kär i henne, hehe. Joseph Gordon-Lewitt gör inte heller ett dåligt jobb. Filmen beskriver den naivitet som vi alla nog har upplevt med "the one" och kärleksrelationer i allmänhet. Rekommenderas oerhört starkt! 9/10

Såg nyss färdig Total Recall(remaken), den gick att se på men inget jag hade kunnat tänka se den igen...

Aa håller med, en toppenfilm

Roligt att du gillar den!

Såg den filmen nu, och måste säga att den filmen berörde mig. Jag ville bara hoppa in i tvn och krama om John. Så otroligt gullig kille. Och den behandlingen han fick utstå av många var hemsk. John var aldrig ett monster, det var dem som behandlade honom illa som var monster.