Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
Arrogans och narcissism brukar väl anses vara överrepresenterade även bland ledare i näringslivet och är kanske ofta om inte en drivkraft i sig själv så en sidoeffekt av en annan inre motivation eller stark vilja. I de fall då de även kombineras med begåvning, kraft och charm så kan dessa egenskaper väl leda till att personen i fråga ändå ger omvärlden mer än hon tar och därmed vinner framgång och/eller uppskattning. Om å andra sidan
enbart arrogansen och narcissismen finns där får man väl nöja sig med att bara bli en bitter person men då finns ju alltid nätet att tillgå. 
Säkert är det så. Jag talade inte om hans konstnärsskap som jag inte sett så fasligt mycket av, förutom att jag gillade Fanny och Alexander mycket.
Men jag menar att hyllningarna blandar ihop
Bergman som person och
Bergman som konstnär. En mänska blir inte mer berömvärd
som mänska för att hon gjort stor konst eller haft andra yrkesmässiga framgångar, och en konstnär blir inte mer berömvärd
som konstnär för att hon är en god mänska.
Denna uppdelning i olika sfärer är en av modernitetens och upplysningens stora landvinningar och det är synd att inte fler anammat den. När Italien vunnit VM i somras föreslogs det från nån politiker att man skulle döma i den stora fotbollsskandalen (Calcioploi) enlighet med den romerska seden där "segrare förläts brott". Såna saker var typiska för den tiden men förkastas numera dessbättre - mänskor bedöms vara lika inför lagen oavsett om dom är segrare eller förlorare i krig eller fotboll. På samma sätt borde vi döma mänskor lika inför den moraliska lagen oavsett deras konstnärliga talanger.
Skrev ett inlägg i samma anda på Peter Englunds blogg:
http://peterenglund.wordpress.com/20...a-de/#comments
Citat:
Jag gillade honom inte alls. Han var uppenbarligen inte nån vidare snäll människa - Lars von Triers kommentar var en av få bra i den veritabla störtskur av dumma floskler vi översköljts med dom senaste dagarna: “jag betraktade mig som ett barn till honom och precis som hans verkliga barn ignorerade han mig fullständigt” (fritt från minnet). Eller bara det här att han hade en “svart bok” där han skrev ner “fiender han inte kunde försona sig med”. Eller hans patetiska gnällande över att t o m han, den store konstnären, råkade ut för nåt så banalt som skattmasen. Eller att han beslöt sig för att slå ner (!) en kritiker som han inte gillade, med avsikten att “han då inte kunde skriva om honom längre”. Listan kan göras mycket längre och målar inte upp nån vidare smickrande bild.
Det smärtar att folk alltid verkar glömma bort sånt när dom står inför “en stor konstnär”. Lika fel som det är att bedöma en konstnär som konstnär för eventuella moraliska fel och brister, lika fel är det att bedöma en människa som människa utifrån hennes konstnärliga eller andra talanger.
Tolstoj har ett lysande avsnitt om det där i “Krig och Fred” där han förkastar idén om att Napoleons “storhet” på nåt sätt skulle försvara hans moraliska dekadens. Rekommenderas för dom som har svårt att skilja på olika sorters storhet. Det är tragiskt att den romantiska konstnärsmyten lever och frodas - den borde kastats överbord för länge sen.
