Som jag ser det vilar försvarsförmågan - på kort och lång sikt - på 9 grunder.
1. Allmänhetens försvarsvilja, dvs förtroendet för det politiska systemet relativt avskyn för angriparen.
Försvarsviljan i Sverige är god. Finns inte mycket att diskutera här. Såvida man inte är en av töntarna som ylar om blattar och negrer och kulturfeminister.
2. Grundorganisationen, storleken på officerskåren och förmågan att utbilda trupp.
Reducerad sedan kalla kriget men fullt tillräcklig.
3. Krigsorganisationen, tillgänglig utbildad och utrustad trupp.
Stora brister i den svenska organisationen här. Vilket har sin bakgrund i Försvarsbesluten från Murens fall till 2004. Debatten har helt fokuserat på grundorganisationens regementen och helt ignorerat krigsförbanden. Kanske beror detta på en bred okunskap, även bland politiker, om hur Försvarsmakten var uppdelad mellan grund- och krigsorganisation?
Fram till 2010 hade Försvarsmakten som uppgift att (mer eller mindre) fylla grundorganisationen med värnpliktiga men efter fullgjord utbildning krigsplacerades och repövades dessa inte längre. Alltså upphörde i princip arméns krigsorganisation att existera även fast uppemot tiotusen soldater utbildades årligen.
Nu har man slagit in på en bättre väg med fokus på krigsförband och armén övar nu sådana igen för första gången på 15 år. Skulle nog behövas större personalreserver än vad som är planerat dock. Mest akut är flygvapnets basbataljoner som borde bli fler.
4. Materiel, kvalitén och kvantiteten.
Ojämnt. Som vanligt överflöd på somliga områden med brister på andra. Funkar nog att ge det tid och låta materialanskaffningens rulla på som nu.
5. Vårt geografiska läge.
Sverige har ett gynnsamt geografiskt läge. Ett angrepp kan bara komma över havet eller från luften och sådant ställer stora krav på angriparen. Förutom Sverige och Finland så är ju dessutom det mesta av Östersjöns stränder NATO-land.
6. Militära allianser.
Alliansfriheten är en nationell livslögn som vi är på väg ur. Människor som Bo Pellnäs sitter gärna och planerar Operation Garbo-scenarier där Sverige nästan ensamt går en rond mot en gravt överskattad rysk björn. Det vettiga är ju istället att se Sverige som en del av ett mycket större sammanhang (NATO/EU) där Sverige kan spela en avgörande roll i Nordeuropa.
7. Förvarning om angrepp.
Har inte så mycket med försvarspolitik att göra.
8. Inhemsk försvarsindustri.
Sverige utmärker sig med en förhållandevis stor och mångsidig försvarsindustri. En hel del utländskt ägande och stor export möjliggör att man hänger med i utvecklingen.
9. Angriparens förmåga.
Ryssland? Det trendiga inom försvarsdebatten just nu tycks vara att ryssarna kanske suktar efter Gotland och om de helt plötsligt någon gång i eftermiddag skickar dit alla sina luftburna förband så får hemvärnet det besvärligt.

Så hur många luftburna soldater har Ryssland? Kanske 30.000. Om vi placerar tillräckligt mycket folk och kanoner på Gotland för att fäkta bort dessa 30.000 ryssar så kanske Bo Pellnäs och Strix blir nöjda?
Sen kan man ju fråga sig varför ryssen skulle sätta in hela sin luftburna förmåga på att ta Gotland av alla ställen.